Himlen är gråmulen, ett lätt regn faller – det är den 7:e juni 1908 i Stockholm. Tio tandläkare beger sig till Svenska Tandläkare – Sällskapets lokaler på Tégnergatan. De ska ha ett möte där de ska bilda en ny organisation – ett tandläkarförbund som ska omfatta hela landet.
Det hade visserligen funnits organisationer för tandläkare redan innan denna händelse. Svenska Tandläkare – Sällskapet grundades exempelvis redan 1860. Det är ett av världens äldsta tandläkarorganisationer. Men dessa tidigare sammanslutningar hade mest varit en angelägenhet för stockholmare. I hela Sverige fanns vid denna tid omkring 350 tandläkare. Det hade sedan 1797 varit obligatoriskt med examen för att få arbeta som tandläkare och den första offentliga, svenska utbildningen hade startat vid Polykliniken för behandling av tandsjukdomar 1865.
År 1908 bildas alltså Sveriges Tandläkarförbund. Redan på det första mötet diskuteras de stora uppgifter som väntar: ”Bland dem träder utformningen av munhygienens sociala gestaltning till den grad i förgrunden, att för närvarande ingen annan fråga synes jämbördig med den.” Men samtidigt som tandläkarna ville bidra till att förbättra tandvården för de breda folklagren måste detta arbete ge tandläkarna deras försörjning. Detta ä centrala frågor som följer tandläkarna och deras förbund genom dess nu mer än hundraåriga historia. Men självklart handlar förbundets historia även om andra saker. Organisationen har haft att ta ställning till och hantera många större och mindre tandvårdsfrågor. Förbundets historia är t.ex. historien om en yrkeskår som enträget värnar sin ensamrätt att ”arbeta i patientens mun”. Man har velat förhindra att inte någon ”kvackare” ska ges denna rättighet. Förbundet historia är också historien om hur ett förbund som under flera decennier hade haft en stor majoritet av småföretagare förvandlas till ett organisation med en majoritet av anställda tjänstemän. Det blir en berättelse om hur förbundet hanterat de naturliga intressemotsättningar som detta fört med sig. Men det som 1908 benämndes ”munhygienens sociala gestaltning” har förblivit en viktig fråga fram till idag.
Hur gick det då till när folktandvården genomfördes i Sverige? År 1912 skriver Tandläkarförbundet tillsammans med Svenska nationalföreningen för munhygienens befrämjande till regeringen. De begär en utredning om att ordna tandvård vid skolor, inom försvaret, vid sjukhus, fängelser och sanatorier samt för de lägre statstjänstemännen. Även om uttrycket ”folktandvård” började användas redan innan var det först 1938 som Sveriges Riksdag beslutade sig för att införa folktandvården.
Resultatet av reformerna på tandvårdens område blir förstås en bättre folkhälsa. Det för också med sig att antalet offentligt anställda tandläkare växer. Med tiden uppkommer farhågor från privatpraktikanterna om att de anställda tandläkarna ska ta över förbundet. Deras synpunkter medför att man inom förbundet börjar diskutera om inte privattandläkarna precis som tjänstetandläkarna skulle behöva en egen sektion inom förbundet. Trots att det råder delade meningar bildas Privatpraktikerrådet 1963. Men samtidigt som förbundet tar detta beslut betonades vikten av att hålla samman organisationen och låta det gemensamma kårintresset – yrkesgemenskapen – komma i första rummet.
1970-talet blir det kanske mest turbulenta årtiondet i Tandläkarförbundets hittillsvarande historia. Då genomförs en allmän tandvårdsförsäkring. Då uppkommer också en ekonomisk kris med hot om konkurs i ett hotell- och restaurangbolag som förbundet vid denna tidpunkt är delägare i. Detta får till följd att Svenska Tandläkare – Sällskapets företrädare föreslår att Sveriges Tandläkarförbund och Svenska Tandläkare – Sällskapet ska slås samman, något som också sker.
På 1980-talet byggs folktandvården ut ytterligare – allt större andel av tandläkarna blir anställda tjänstemän. År 1980 var 4070 av medlemmarna privatpraktiker och 4389 offentliganställda. Förbundet tillsätter en utredning som ska lägga fram ett förslag om en organisation med självständiga riksföreningar med egna styrelser och en förbundsstyrelse som inte är överordnad. Så sker också – en ny organisation skapas där Tandläkarförbundet blir en egen juridisk person liksom privattandläkarföreningen (PT), Tjänstetandläkarföreningen (TT) och Lärarföreningen (LÄR).
Men inte heller den organisationen gör alla nöjda. Under 1990-talet blir krisen inom förbundet akut. De förslag på förändringar av tandvårdsförsäkringen som läggs fram under 1990-talet splittrar förbundet. Privattandläkarna hade under en följd av år varit missnöjda med taxan i försäkringen som enligt deras beräkningar kraftigt försämrats. Det visar sig att förbundet och riksföreningarna inte kan enas om gemensamma remissvar på utredningar med förslag att förändra tandvårdsförsäkringen. Privattandläkarna hävdar också att landstingen på ett otillåtet sätt subventionerar folktandvårdens vuxentandvård.
Förbundsstyrelsen vidtar åtgärder för att bibehålla en sammanhållen och samverkande tandläkarkår. En oberoende extern konsult anlitas för att göra en förutsättningslös utredning. En kompromiss inom förbundet nås 1997.
Vad har blivit resultatet av alla diskussioner inom Sveriges Tandläkarförbund? Efter lite mer än 100 år har förbundet förvandlats till en organisation som ansvarar för de uppgifter som 1908 sedan sköttes av Svenska Tandläkare-Sällskapet – en sammanslutning som många tandläkare i början av 1900-talet tyckte var otillräcklig. De ansåg på den tiden att det behövdes en organisation för att främja tandläkarnas sociala och ekonomiska intressen. Men idag ligger ansvaret för dessa frågor hos var och en av förbundets fyra medlemsorganisationer: Sveriges Privattandläkarförening, Tjänstetandläkarna och Sveriges Odontologiska Lärare och Studerandeförening. Det kan förefalla som en historiens paradox att cirkeln nu verkar slutas…
Leif Jacobsson, TAM-Arkiv
Källa
Artikeln: ”Tandläkarförbundets historia”, TAM-Revy Nr 2/2008.