Landets första kvinnodominerade förbund
M Svenska Barnmorskeförbundet (SBF) bildades 1886 under namnet ”Allmänna Svenska Barnmorskeförbundet” och var landets första kvinnliga yrkesförening. Förbundet bar namnet fram till 1931 då det nuvarande namnet antogs. Initiativtagare till bildandet var föreståndarinnan vid Barnmorskeläroanstalten i Göteborg, Johanna Hedén. Hon samlade barnmorskor från hela landet till ett allmänt möte i Stockholm i juli 1886. Syftet med mötet var att gå samman kring frågor om utbildning, ökat ansvar, nya arbetsuppgifter, lön- och pensionsfrågor.
Lokala sammanslutningar hade redan bildats i Stockholm samma år och i Göteborg året innan. Det första allmänna mötet samlade 200 barnmorskor. Redan då diskuterades behovet av en tidning. Förbundets tidskrift ”Jordemodern” gavs ut för första gången 1888. Tidskriften bär än idag samma namn och har kvar den ursprungliga logotypen.
Förbundet hade en ganska lös organisation de första åren. En centralkommitté tillsattes 1893 och förbundet fick då även ett kansli och sin första ordförande, läkaren Erik Wretlind.
Utbildning, pensioner och drägliga bostäder
Den stora frågan som dominerade verksamheten de första åren var utbildningsfrågan. En resolution antogs 1893 med krav på utsträckt lärotid från två till tre år och repetitionskurser. Krav på pensioner och drägligare bostäder var andra frågor som drevs. 1907 lagstadgades om att legitimation krävdes för att utöva yrket. Samma år valdes förbundets första kvinnliga ordförande, Hanna Qvartzell. Valet väckte opposition och ett konkurrerande förbund, ”Allmänna Barnmorskeföreningen Nornan”, bildades. Hanna Qvartzell avgick 1910 och en manlig läkare valdes återigen till ordförande. Något som ledde till att de båda förbunden åter slogs samman. Förbundets tidning, Jordemodern, övergick från privat ägo till att ägas av förbundet mot slutet av 1920-talet.
Manliga läkare var ordförande fram till 1944 då barnmorskan och läraren Ellen Erup tillträdde. Hon innehade tjänsten i drygt 20 år fram till 1968. Efter det har förbundet haft en kvinna på ordförandeposten. Ett år efter Ellen Erups tillträde fattades beslut om emblemet ”Livets träd” som fortfarande används som förbundets symbol.
Svenska Barnmorskeförbundet samarbetade tidigt på ett internationellt plan och deltog redan 1900 vid en internationell kongress i Berlin. 1950 anslöt sig förbundet till den internationella sammanslutningen International Council of Midwives (ICM) och deltog samma år i bildandet av Nordiska Jordemoderförbundet (NJF).
Nya konstellationer och professionsföreträdare
Förbundet anslöt sig till TCO 1951 men anmälde sitt utträde efter fem år då TCO ställde krav på en sammanslagning av Svenska Barnmorskeförbundet och Svensk Sjuksköterskeförening. SBF var självständiga fram till 1976 då förbundet anslöt sig till Svenska Hälso- och Sjukvårdens Tjänstemannaförbund (SHTF). SHTF ombildades 1977 till Vårdförbundet. Fram till 2000 var medlemmar i Vårdförbundet automatiskt även anslutna till Svenska Barnmorskeförbundet.
Sedan mitten av 1970-talet har Svenska Barnmorskeförbundet fungerat som en yrkesförening för barnmorskor och barnmorskestuderande som arbetar med professions- och kompetensfrågor, kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter.
SBF består idag (2016) av en förbundsstyrelse med nio ledamöter med fyra rådgivande organ: etiska-, internationella-, vetenskapliga- och utbildningsrådet. Förbundet har ett kansli med två anställda i Lärkstaden i Stockholm inrymt i samma hus som Svensk Sjuksköterskeförening
Yrkets framväxt
För att ge en bakgrund till förbundets historia kan en kort historik kring själva yrkets framväxt vara på sin plats då det hänger starkt samman med organiseringen.
Tidig professionalisering
Barnmorskeyrket tillhör några av de allra äldsta professionella kvinnoyrkena och har haft många benämningar genom historien som hjälpgumma, jordgumma, ackuschörska eller jordemoder. Från början överfördes kunskapen från en kunnig kvinna, som bistått vid förlossningar, till en annan. Första förordningen som styr yrket är en kyrkoordning från 1571. Den behandlade ”jordgummornas” rätt att förrätta nöddop men också skyldighet att rapportera in alla nyfödda barn och att få barnaföderskorna att ange fadern till barnet för notering i kyrkböckerna.
Drottning Ulrika Eleonora d.ä. medverkar till en ytterligare reglering och professionalisering av yrket då hon städslar en kunglig hovbarnmorska från Tyskland. Barnmorskan får högre lön än de båda hovläkarna Urban Hjärne och Johan von Hoorn. Ulrika Eleonora får också igenom ett beslut att barnmorskan ska få utöva sitt yrke fritt. Hovläkarna får i uppdrag att utarbeta en plan för att organisera förlossningsvården 1682.
Urban Hjärne driver igenom i en förordning 1686 att Stockholms barnmorskor ska utbildas. Förordningen, som utfärdas av Collegium Medicum (Socialstyrelsens föregångare), lagstadgar att Stockholms barnmorskor ska genomgå utbildning, examineras av stadsläkaren och avlägga ed till magistraten (stadens högsta styrande organ). Den första läroboken i förlossningskonst ” Then Swenska wäl-öfwade Jordgumman” ges ut 1697. Johan von Hoorn, inspirerad av frågor som rörde utbildning och certifiering utomlands, drev frågorna vidare trots att projektet inte var helt genomfört vid drottningens död drygt tio år senare. 1711 införs det första reglementet för barnmorskor i Stockholm med bestämmelser om att de ska utbildas i två år som lärlingar, examineras av stadsläkaren och avlägga ed. Stockholm är då det enda stället där barnmorskorna kan få utbildning.
Vid 1700-talets mitt godkänns ett nationellt utbildningsprogram som innebär att varje socken i landet ska betala för socknens barnmorskas utbildning i Stockholm. Dock ansåg socknarna det vara för kostsamt och licenstvånget avskaffades för övriga landet. Något som ledde till att en majoritet av barnmorskorna utanför huvudstaden var outbildade.
Mödradödlighet minskad med hälften
Under senare delen av 1700-talet får landet sin första professor i gynekologi med inriktning mot förlossning och graviditet. Ett barnbördshus (senare förkortat BB) öppnas också i Stockholm för fattiga och ogifta kvinnor. Barnbördshuset gjorde det möjligt för utsatta kvinnor att återhämta sig efter förlossningen. Kvinnorna hade också rätt till anonymitet.
Vid 1800-talets början fick barnmorskor verksamma ute i glesbygd rätt att förlösa med hjälp av instrument vid komplicerade fall, något som annars var förbehållet läkare.
Hygienen förbättrades vid seklets mitt och handtvätt blev obligatoriskt vid förlossningar. Tidigare hade problemet med att kvinnor dog i s.k. barnsängsfeber på grund av infektioner, varit stort. Vid mitten av 1800-talet utfördes två av fem födslar av utbildade barnmorskor.
Mot slutet av 1800-talet förlöstes nio av tio kvinnor av en utbildad barnmorska. Tre av tio barn förlöstes på BB. Barnmorskorna var skyldiga att föra journaler, s.k. barnmorskedagböcker, och provinsialläkarna utövade tillsyn. Vid 1900-talets början hade mödradödligheten i landet minskat med 50 % i förhållande till 100 år tidigare tack vare satsningarna.
Barnmorskorna byter arena
Hemförlossningarna började så småningom att minska till förmån för sjukhusförlossningar för att sedan försvinna snabbare i Sverige än i något annat land. 1938 gavs stadsbidrag för mödra- och förlossningsvård och barnmorskorna bytte arena från hemmen till den statliga förlossningsvården.
För att slå vakt om sin egen yrkesidentitet var barnmorskornas fokus normalförlossning och rådgivning i familjeplanering, även om det sistnämnda stötte på motstånd i början. Från viss rivalitet mellan yrkesgrupperna barnmorska och sjuksköterska, blir barnmorskeutbildningen 1950 en vidareutbildning på sjuksköterskeyrket. Genom att betona barnmorskeyrkets unika kompetens, utbildning och vetenskapliga grund bibehölls den starka yrkesrollen.
Av: Karin Sandberg, TAM-Arkiv