Svensk Sjuksköterskeförening firade 2010 sitt hundraårsjubileum. Den har utvecklats från att ha varit en tämligen liten elitistisk intresseförening av framför allt sjuksköterskor från Stockholm till att bli en stridbar och framgångsrik fackförening.
Den 13 augusti 1910 samma år som Svensk Sjuksköterskeförening bildades avled en legendarisk sjuksköterska: Florence Nightingale. Den helgonlika myten om ”damen med lampan” som spred tröst och värme blev romantiserad i såväl bokform som på film. Men för de kvinnor som 1910 startade SSF var nog Florence Nightingale främsta insats en annan: nämligen hennes framgångsrika kamp för att sjuksköterskorna måste ha utbildning. Enligt Nightingales vårdfilosofi var det religiösa kallet viktigt men samtidigt betonade hon vikten av att sjuksköterskorna hade goda medicinska kunskaper.
Den grupp på ett trettiotal sjuksköterskor som 1910 bildade SSF tillhörde samhällets elit. De var alla utbildade vid de mest prestigefyllda sjuksköterskeskolorna och var en grupp med möjligheter till makt och inflytande. Kraven för att bli medlem i föreningen var mycket stränga. Den sökande skulle vara ogift eller änka – ha genomgått minst ett och ett halvt års teoretisk och praktisk utbildning vid någon större läroanstalt, och därefter arbetat under ett till ett och ett halvt år vid något större sjukhus eller som privatsköterska.
Professionen utvecklades och med tiden kom distriktssköterskorna att spela en viktig roll för folkhälsan. För flertalet distriktsköterskor var det förebyggande folkhälsoarbetet minst lika viktigt som det sjukvårdande. Från bostadsinspektion, sociala insatser och förmedlande av kostråd var steget därför inte långt till de frågor som kommunerna hade att hantera.
År 1933 genomgick föreningen en radikal och uppslitande omorganisation. Förändringen var något som den dåvarande ordföranden Bertha Wellin inte kunde acceptera. Hon avgick vid ett dramatiskt årsmöte. Wellin efterträddes av Elisabet Lind. År 1945 valdes en ny ordförande – den legendariska Gerda Höjer. Hon framstår som en av SSF:s mest kraftfulla ordföranden och ledde Svensk Sjuksköterskeförenings framgångsrika fackliga kamp. Gerda Höjer blev också föreningens förste ombudsman. Under Höjers tid blev SSF också medlem ibland annat De Kvinnliga Kårsammanslutningarnas Centralråd och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.
SSF är den enda intresseorganisation i Sverige som har tvingat fram en extra riksdag. Detta skedde 1951 och bakgrunden var SSF:s krav på höjda löner och ett därmed sammanhängande hot om massuppsägningar. Situationen ansågs som så farlig för landet att riksdagsledamöterna tvingades avbryta sina semesterledigheter. Resultatet av dramatiken blev för sjuksköterskornas del mycket gynnsamt, bland annat en uppflyttning två lönegrader för praktiskt taget alla sjuksköterskor och ett tillbakadragande av regeringens proposition om en tjänstepliktslag.
Idag – mer än sextio år senare – driver SSF ingen egen facklig kamp. Man tvingar inte längre fram några extra-riksdagar. Den fackliga verksamheten överfördes i samband med en omorganisation av föreningen på 1970-talet till SHSTF/Vårdförbundet. Nu fungerar SSF återigen som en yrkesförening – men inte med de elitistiska inslag som utmärkte föreningen från starten. Föreningens främsta uppgift numera är att: ”främja forskning, utveckling och utbildning inom vård och omsorg”.
Leif Jacobsson, TAM-Arkiv
Källor
Anna Götlind. 2010. Svensk sjuksköterskeförening. Bilden av sjuksköterskan.
Anna Götlind. Svenska sjuksköterskor under hundra år. TAM-Revy, nr 1, 2006.