SACO-förbunden vann på att gå med i PTK
– Det var rent kaos på SACO 1973 när PTK bildades, berättar Rune Synnelius. Det berodde dels på sviterna efter den misslyckade konflikten 1973 dels på dragkampen om inflytandet på den privata sektorn.
På 60-talet fanns i stort sett tre betydelsefulla grupper: civilingenjörer, civilekonomer och jurister. De var ofta i företagsledande ställning och helt ointresserade av facklig verksamhet. CF ägnade sig åt den offentliga sektorn och då framför allt åt kommunerna. Men med tiden blev trycket större på civilingenjörerna och de började organisera sig ute på företagen och lokala avdelningar bildades.
Samarbete istället för konflikt
– SIF betraktade mer eller mindre den privata sektorn som sitt revir och hindrade CF från att träffa avtal med SAF, framhåller Rune Synnelius. Men Ingvar Seregard hade en pragmatisk inställning. Han förstod att CF lyckats etablera sig på den privata sektorn och underskattade inte heller CF:s styrka. För att nå den position han önskade började han därför istället samarbeta med CF. Målet var att skapa en enad tjänstemannafront som skulle kunna fungera som motvikt till Landsorganisationen.
– Som ett första led kom samarbetsavtalet mellan SIF/SALF/CF 1969 och CF erhöll äntligen den partsställning förbundet eftersträvat under många år. SACO kände inte till att det fanns ett hemligt avtal om dubbelorganisering och detta förnekades i alla sammanhang av CF.
Inom SACO såg man nu hela den privata sektorn gå förlorad. Bertil Östergren tog kontakt med mig och bad mig komma över till SACO för att ta hand om den privata sektorn. Han kunde ingenting om förhållandena där, minns Rune Synnelius.
Utträdesansökan
– Samarbetsavtalet som hade förhandlats fram i största hemlighet och utan att SACO på något sätt underrättats skärpte motsättningarna med CF. På SACO-kansliet fanns några militanta personer som menade att en utväg var att strejka sig till partsställning mot SAF men det var förstås inte någon särskilt realistisk inställning. Tåget hade redan gått. Alfred Nettelbrandt insåg klart möjligheten för CF att bli akademikernas SIF och han skydde inga medel för att hävda CF:s intressen, framhåller Rune Synnelius. Civilekonomerna delade CF:s uppfattning men annars var intresset just då ljumt från omvärlden.
När den interna tvisten drivits till sin spets kom SACO-konflikten 1971 och den begagnade CF på ett skickligt och fördomsfritt sätt. Alfred Nettelbrandt ställde ultimatum. CF skulle ta hand om den fackliga bevakningen av hela den privata sektorn. När SACO inte gick med på detta, begärde CF utträde ur SACO. Mitt under den stora konflikten låg alltså SACOs näst största förbund med en utträdesansökan, något som inte gjorde tillvaron mindre komplicerad, säger Rune Synnelius.
Bildandet av PTK framsynt
Alfred Nettelbrandt fick som han ville. CF betydde alltför mycket för SACO både i status och pengar. Civilingenjörerna hade centralorganisationen helt enkelt inte råd att avstå ifrån. Det blev en uppgörelse som jag var med och förhandlade fram, berättar Rune Synnelius. SACO och SACO-organisationerna lämnade över förhandlingsverksamheten till CF och SACO betalade CF för att CF åtog sig detta uppdrag. Sedan föll Bertil Östergren och Osborne Bartley tillträde i den dubbla funktionen som ordförande och VD. Kontakterna ökade med TCO och resulterade i presidieöverenskommelsen 1971. Plötsligt hade TCO och SACO fått gemensamma intressen. Men det enda positiva utfallet av överenskommelsen blev – paradoxalt nog – PTK, om innerst inne vare sig TCO eller SACO var någon anhängare av. Alfred Nettelbrandt var en utmärkt strateg. Han insåg att den bästa vägen för CF var att gå med i ett utökat samarbete med de tongivande TCO-förbunden. Han fick rätt. SACO förbunden blev legitima på ett helt annat sätt än tidigare när de gick in i PTK. Det blev heller ingen prestigeförlust för SACO att förlora den privata sektorn. SACO vann faktiskt på utvecklingen och PTK-engagemanget. Själv tyckte jag att bildandet av PTK var mycket framsynt men det var ingen populär åsikt då på SACO-kansliet, slutar Rune Synnelius.