Motparten är alltid arbetsgivaren
– När Ingvar Seregard som TCO-Ps ordförande utredde möjligheterna för en utveckling av förhandlingsverksamheten på den privata sektorn besökte han TCO-S, berättar Rune Larson. Han ville veta hur vi hade tänkt när vi utformade konstitutionen för TCO-S. TCO-S träffade ju bindande kollektivavtal för sina förbund och alla förbund var skyldiga att vara med i kartellen. Vi hade också en central konfliktfond.
Fast samverkan
– Ingvar Seregard försökte i ett första läge att lansera en liknande konstruktion men fick inte förbunden med sig. Framför allt SALF var emot vilket var förståeligt eftersom SALF tidigare vägrat acceptera att TCO-S skulle föra förhandlingar på förbundets vägnar och detta lett till att SALF lämnat TCO 1967.
Man kan se PTK:s regelverk som ett försök att på ett annat sätt binda upp förbunden. Det var nödvändigt eftersom en kartell måste bygga på fast samverkan. Förbund skall inte utan vidare kunna lämna samarbetet när det passar dem utan att det blir kännbara konsekvenser. Bankmannaförbundet angav bl.a. som skäl för att inte ansluta sig till PTK de ekonomiska sanktionerna vid stadgebrott.
Motsättningar
– Varken Hans Hellers eller jag hade någon invändning emot att PTK skulle omfatta även SACO-förbund. Det var ju ingen direkt överraskning eftersom det redan fanns samarbete med CF inom ramen för ISAM och SIF träffat avtal med en del andra SACO-förbund. Tillsammans med TCO-K förde vi samordningsdiskussioner med SACO men de rann ut i sanden. TCO uppskattade inte initiativet medan vi inte såg något hot i SACO.
– Kongressen 1973 visade tyvärr hur splittrat TCO var och spänningarna mellan SIF och TCO kom i öppen dag. Bankmannaförbundets förslag att inrätta en kartell för de mindre förbunden tyckte jag var helt galen men den förverkligades ju heller inte. Och TCO:s ställning försvagades ju inte av att den privata sektorns förbund blev slagkraftigare.
Pragmatiskt PTK
– Vad jag tycker präglade 70-talet var många gånger bristen på långsiktighet, menar Rune Larson. De fackliga organisationerna satt fast i gammalt tänkande, gränserna var givna och det var lättare att bygga upp hinder än att rasera dem. I det fallet framstod Ingvar Seregard tveklöst som en radikal nytänkare. Men resultatet var tyvärr inte önskvärt för alla.
– Man får aldrig glömma bort att det är arbetsgivaren som är motpart, inte en annan facklig organisation. Och samverkan ger styrka. PTK antog aldrig något lönepolitiskt program för ett sådant styr inte verkligheten. Det var mera pragmatiskt att laga efter lägenhet och försöka hitta rimliga avvägningar mellan olika förbundsintressen. I varje avtalsrörelse gjorde PTK en bedömning utifrån den situation som rådde. Vad som styrde var vad som var möjligt att uppnå just då. Man hade kanske förväntat sig att PTK:s dominans och lönepolitiska synsätt skulle oroat offentligsidan men det anser inte Rune Larson.
– Vi strävade efter en ny lönepolitik med inriktning på den privata sektorn tidigt inom TCO-S. Vi var för differentierade löner och lokal lönebildning och hade SIF som förebild. Det är inte sant som påstods att vi satt i knät på LO. Så vi hade ingen negativ inställning till PTK i det avseendet. Det stora problemet för oss var att få en likvärdig löneutveckling för våra grupper.
Seregard ordförande?
Det har ofta diskuterats om PTK kommit till om SIF vunnit striden om ordförandeposten på TCO:s kongress 1970. Rune Larson tror inte på det utan ser PTK som en naturlig utveckling av ISAM-samarbetet. Men det fanns en intressant tanke som han var med om att framföra till valberedningens sammankallande. Ingvar Seregard skulle nomineras som ordförande och förbunden vara beredda att acceptera TCO skulle ta över förhandlingarna. LO var ju en självklar förhandlingspart och varför skulle inte tjänstemännen kunna ställa upp på samma sätt.
– Anledningen till mitt ställningstagande var Ingvar Seregards sätt att knäcka TLI-frågan. Han var en mycket skicklig organisationspolitiker och lika skicklig förhandlare. Arne Nilstein saknade stöd från offentligsidan, och om Lennart Bodström visste vi just ingenting. Vi tyckte också att det var bra att initiativet kom från offentligsidan. Men enligt de informationer jag fick tackade Ingvar Seregard nej. Jag tror fortfarande att om han blivit ordförande 1970 hade det blivit en dramatisk förändring. Han hade tagit matchen med LO.
Maktfaktor
– Ingvar Seregard var rädd för LO:s inflytande och hans uppfattning var helt riktig, anser Rune Larson. LO utgjorde alltid ett hot mot tjänstemännen. LO skulle bestämma och fördela utrymmet även för alla andra. När ettårs- och femårsavtalet träffades med SAF var det för att komma ur fas med LO. Det var både rätt och smart och under tiden bildades PTK, som kom att bli en maktfaktor på arbetsmarknaden. Ingvar Seregards stora förtjänst var att han satte de privata tjänstemännen på den fackliga kartan och inte var rädd för utmana vare sig SAF eller LO.