Ruben Wagnsson föddes den 8:e september 1891 i Örebro. Han far hette Gustaf Wagnsson och var metodistpastor. Fadern hade växt upp under fattiga omständigheter i en arbetarfamilj. Hans mor hette Adéle Ruben. Hon kom från ett välbärgat hem – hennes far var godsägare och hennes mor född friherrinna.
Uppväxtåren
När Ruben var två år flyttade familjen från Örebro till Stockholm. I sina memoarer beskriver han hur familjen bodde i en stor våning: de hade två hembiträden och ett par rum uthyrda. Familjen flyttade sedan vidare till andra orter, allteftersom fadern fick nya tjänster. När familjen flyttat till Uppsala 1898 började Wagnsson sin skolgång i de förberedande klasserna i en flickskola. I hemmet fanns en stor mängd litteratur, också profan och samhällskritisk sådan. Den unge Wagnsson slukade dessa böcker med stor aptit. Politisk kan fadern karakteriseras som vänsterliberal, men han visade också stor förståelse för socialdemokratin. När Wagnssons kom upp i tonåren växte hans politiska intresse. Han kom att ansluta sig den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Han deltog flitigt i politiska möten – inte minst under sin tid i läroverket som inföll under socialdemokratins kampår. I sina memoarer berättar han hur den samtida skolan (och andra statliga myndigheter) under denna tid ofta motarbetade den socialdemokratiska sidan i politiken. Han kom också tidigt i kontakt med nykterhetsrörelsen. Dessa tidiga engagemang blev bestående: han kom att verka för nykterhets- och arbetarrörelsen hela sitt återstående liv. Han tog sin studentexamen i Kalmar 1912.
Universitetsutbildning
Hösten 1912 skrev Ruben Wagnsson in sig vid Lunds universitet. Där studerade han litteraturhistoria, filosofi och pedagogik och nordiska språk. Läsåret 1915-16 tillbringade han vid Växjö folkskoleseminarium. Han tog en fil. kand-examen på försommaren 1916.
Tidigt arbetsliv
Efter sin examen 1916 arbetade han som folkskollärare i Slättna, Hässelby kommun i Jönköpings län. Han valde medvetet att bli lärare på landsorten eftersom det rådde livsmedelsbrist under första världskriget. Han beskriver i sina memoarer hur lärartiden i Slättna gestaltade sig. Som lärare på landsorten hade han – vid tiden för första världskriget – en mycket låg lön och måste dryga ut inkomsterna med bland annat egen potatisodling. Till en början var det halvtidsläsning som gällde för skolans elever . Wagnsson tog dock initiativ som ledde till att heltidsläsning infördes. År 1919 anställdes han som folkskollärare i Oskarshamn. Under sin tid som folkskollärare var han också aktiv på andra områden: bland annat skrev han artiklar på frilansbasis i olika tidningar och blev så småningom redaktör för Oskarhamns-Posten.
Den legendariske skolmannen Värner Rydén sammanförde honom med centralstyrelsen för SAF (Sveriges Allmänna Folkskollärarförening). Han valdes 1926 till organisationens pressombudsman. År 1927 valdes han in i SAF:s centralstyrelse. Han blev från 1930 redaktör för SAF:s organ – Svensk Lärartidning. Wagnsson valdes 1933 till ordförande för SAF. I denna egenskap blev han ordförande i Folkskollärarkårens skriftspråkskommitté som syftade till att utreda rättskrivningsfrågan. År 1935 blev han också utsedd till undervisningsråd av Skolöverstyrelsen.
Han invaldes 1922 – vid endast 30 års ålder – till ledamot av riksdagens andra kammare för socialdemokratiska arbetarepartiet. Efter två mandatperioder invaldes han 1928 till första kammaren. Han blev då kammarens yngste ledamot. I riksdagen gjorde han insatser för bl.a. nykterhetsfrågan, arbetslöshetsfrågan och för undervisningsfrågor (han arbetade bl.a. för lärarnas lönefråga och för en konfessionsfri undervisning). Han var också ordförande för svenska IOGT mellan 1929 och 1942. Han skaffade sig alltså tidigt meriter för en framtida ordförandepost inom TCO.
T.C.O. och Ruben Wagnssons ordförandeskap
År 1931 sammanslöt sig de privatanställda tjänstemannaorganisationerna och bildade Daco (De anställdas centralorganisation). År 1935 bildade sedan medlemsförbund inom Daco ”Tjänstemännens Bildningsförbund” (TBV). Även om Dacos stadgar gav utrymme för att också ansluta förbund med anställda i offentlig tjänst så breddades inte organisationen i den riktningen. Men Dacos eldsjäl – Bankmannaförbundets Victor von Zeipel – åkte runt och hade kontakter med stats- och kommunalanställda för att verka för en organisationsbildning också där.
Diskussionerna kom så småningom också igång bland de stats- och kommunalanställda tjänstemännens riksorganisationer. På hösten 1933 samlades ett 30-tal ombud från ett antal riksorganisationer för att diskutera en framtida gemensam organisationsbildning. Det tillsattes ett arbetsutskott under ledning av SAF:s ordförande Ruben Wagnsson. I detta utskott fanns det representanter för de olika förbunden. Tillsammans skulle de utarbeta en organisationsplan och förslag till stadgar. Hösten 1934 låg förslaget färdigt. Den organisation som de planerade föreslogs heta T.C.O. T.C.O. skulle omfatta riksorganisationerna för alla i allmän tjänst anställda tjänstemän. Dessutom föreslog man att organisationen skulle vara partipolitiskt neutral och att den skulle samarbeta med Daco och LO.
År 1936 förelåg så ett kongressbeslut om anslutning från ett flertal av de vidtalade tjänstemannaorganisationerna och en konstituerande kongress utlystes. Men eftersom vissa av de ansluta förbunden hade kongress endast vartannat år, dröjde det ända tills nyåret 1937, innan den nya organisationen kunde starta. Ruben Wagnsson valdes som ordförande för det T.C.O. Wagnsson ansågs väl meriterad för detta uppdrag: förutom att han var ordförande för SAF var han också undervisningsråd och ledamot av Sveriges Riksdag. Andra prominenta styrelsemedlemmar i T.C.O. var bl.a. Otto Wagnsson, Filip Anger, Hildur Nygren (som sedermera en kort tid blev ecklesiastikminister) samt C.W. Curtman (sedermera direktör för Sveriges Lantbruksförbund). Organisationen kom att omfatta 8 organisationer med ca 40 000 medlemmar. Åren mellan 1937-1944 anslöt sig successivt allt fler tjänstemannaförbund till den nya centralorganisationen.
Både Daco och T.C.O. skulle visa sig vara värdefulla för sina respektive medlemsgrupper. Redan våren 1937 beslöt de båda centralorganisationerna att utse en samarbetskommitté, bestående av organisationernas arbetsutskott för att bl.a. undersöka möjligheten av och formen för en fastare samverkan mellan Daco och T.C.O. År 1943 ansågs tiden mogen för en sammanslagning av de två organisationerna för tjänstemän. På Dacos initiativ tillsattes en kommitté för att utreda frågan om formerna för en fastare samverkan. Redan i december var kommittén färdig med sitt arbete. Den 30 januari 1944 godkändes kommittéförslaget med stadgar för den nya centralorganisationen av representantskapen för Daco och T.C.O.
TCO inledande år 1944-47 under ledning av Ruben Wagnsson
Den nya sammanslagna organisationen skulle heta TCO (Tjänstemännens centralorganisation). Den gamla beteckningen ”anställda” (Angestellten på tyska) som hade ingått i Dacos namn hade ny bytts ut mot ordet ”tjänsteman”. Tjänstemannabegreppet blev nu alltså gemensamt för de privat- och offentliganställda medlemsgruppernas organisation. Den formella konstitueringen av det nya TCO ägde rum den 11 juni 1944. På kongressen var Victor von Zeipel från Daco hedersordförande. Han spådde att organisationen skulle få ”en glansfull framtid”. Ruben Wagnsson från T.C.O. valdes till ordförande för det nya TCO.
I en intervju i DN menade Ruben Wagnsson att det var lyckligt att samgåendet hade skett 1944 då ett slut på det pågående världskriget kunde anas. Nu gällde det att ta igen förlorade år och först och främst återställa 1939 års reallöner. Tjänstemännen hade burit sin del av ansvaret för pris- och lönestoppet under tiden efter 1942, men de hade rätt att fordra att bördorna skulle lättas för dem samtidigt som de lättades för andra löntagargrupper. Tjänstemännen kvävde också delaktighet i den höjning av välståndet, som en ökad produktion kunde skapa. Han gjorde också en poäng av att Daco och T.C.O. när det förhandlade om en sammanslagning valt att träffas på Grand Hotell i Saltsjöbaden där samförståndsandan grundats då LO och SAF slöt sitt avtal 1938.
I ett radiotal den 23 oktober 1944 sa Wagnsson om relationen till LO att: ”Ett samarbete mellan arbetare och tjänstemän i gemensamma frågor måste eftersträvas. Båda grupperna är löntagare och tvister mellan dem kan vålla skada för dem båda.” I sitt radiotal berörde Wagnsson även tjänstemännens organisering internationellt:”Till sist må framhållas, att bildandet av en gemensam centralorganisation för alla tjänstemän också ur internationell synpunkt är något enastående. Visserligen har man i Finland en viss motsvarighet härtill genom det i våras bildade Centralförbundet för intellektuellt arbete. Men eljest är tjänstemannarörelsen i ett flertal länder starkt splittrad.”
Till direktör för TCO föreslog Wagnsson Dacos sekreterare Otto Nordenskiöld men Daco-representanterna tyckte att han var alltför ung. Istället valdes LO-ombudsmannen Valter Åman. Man menade att en före detta LO-ombudsman skulle ha lättare att klara upp förbindelserna (gränsdragningsfrågor och dylikt) med LO än någon annan kunde göra.
Det slogs fast att TCO skulle vara partipolitiskt neutral såsom tidigare både Daco och T.C.O. hade varit. I en programförklaring underströks det dock att den nya centralorganisationen skulle stödja de demokratiska krafterna i samhället. Den partipolitiska neutraliteten innebar att TCO inte fick understödja något politiskt parti. Däremot borde organisationen, vid behandling inom regering och riksdag av tjänstemannafrågor, upprätthålla kontakt med olika politiska partier och försöka intressera dessa för de synpunkter som omfattades inom tjänstemannakretsar.
I en inledande ”allmän motivering” till TCO:s bildande – en inledning till stadgarna – står det att ”Dessa sammanslutningssträvanden ha sin grund i en allmän känsla hos de anställda att i det nutida samhället vissa tendenser framträda, som dels syfta att uppmjuka hittillsvarande bestämmelser rörande de anställdas rättsliga ställning och dels avse nedskärande av tjänstemännens förmåner och sänkande av deras allmänna levnadsstandard.” Det var alltså bl.a. ett missnöje med tjänstemännens ställning i samhället som var motiv till den gemensamma organisationsbildningen.
Ett inledande mål var först och främst att öka organisationsgraden bland tjänstemännen. Vid sitt bildande hade medlemsförbunden 175 000 medlemmar. Men man hade ambitionen att öka med tiden: att ansluta också de många tjänstemän som stod utanför den organiserade tjänstemannarörelsen.
Det fanns tidigt en ambition att rationalisera TCO:s verksamhet genom att förmå de mindre förbunden att gå upp i större. Ett exempel är att man efter 1946 års kongress bedömde att det var möjligt att redan 1947 skapa ett enhetligt statstjänstemannaförbund genom att slå ihop Civila Statsförvaltningens Tjänstemannaförbund (CST) och Försvarets Civila Tjänstemannaförbund. Men det var inte lika lätt att få de två kvinnoförbunden – Föreningen Kvinnor i Statens Tjänst och Kvinnliga Telefontjänstemannaföreningen – att uppge sin självständighet och bli en del av CST. Frågan debatterades inom TCO. Vid 1946 års TCO-kongress sa Valter Åman att organisationen inte behövde några speciella fackliga organisationer för kvinnor. Han lovade dock att överväga att skapa ett organ inom TCO för kvinnor och deras intressefrågor.
År 1947 – Wagnssons sista år som ordförande – blev det tydligt att yngreföreningarna inom akademikerkåren var på väg att bilda en organisation som skulle bli Sveriges Akademikers Centralorganisation (Saco). Den nya akademikerrörelsen skulle komma att bli en konkurrent om medlemmar och TCO motsatte sig från början bildandet av Saco (ordförande Wagnsson själv pläderade dock internt inom TCO för en sammanslagning av organisationerna utan att få gehör för sina synpunkter). I slutet av augusti 1947 utfärdade TCO en kommuniké där man beklagade ”det steg som vissa akademiskt utbildade tjänstemän synes vara beredda att ta och icke dela ansvaret för den isolering i förhållandet till den samlade tjänstemannarörelsen, som dessa tjänstemannagrupper därmed utsätta sig för”.
Under TCO:s första år fram till 1947 (Ruben Wagnssons ordförandetid) hade centralorganisationen växt i betydelse och medlemsantal. Vid årsskiftet 1947/48 hade medlemsantalet i TCO-förbunden stigit till 238 700, en ökning med 32 procent på tre och ett halvt år. TCO:s ambition att bli en erkänd löntagarrepresentant i samhällsorgan på samma sätt som LO började mycket bra när organisationen fick representation i såväl Länsarbetsarbetsnämnden som Arbetsdomstolen. TCO kom också att bli representerat i Centralkommittén för Folk och Försvar – en organisation i vilken redan Daco hade varit representerat.
Den nya rörelsen behövde också en egen tidskrift. Under 1947 började TCO ge ut en egen månadstidskrift som kom att heta ”Tjänstemannarörelsen”.
Runt om i Sverige hade det också bildats TCO-kommittéer som samlingsplats för tjänstemän från förbundens lokalavdelningar. I årsberättelsen för 1947 redovisas 33 kommittéer. Bildande av dessa skedde på lokala initiativ. På en del håll hade man kunnat bygga vidare på motsvarande organ inom Daco.
I slutet av 1947 utnämndes Wagnsson till landshövding i Kalmar län. Han avsade sig då ordförandeskapet inom TCO och sin plats i Sveriges Riksdag (han följde dock även fortsättningsvis med stort intresse utvecklingen inom TCO och deltog på varje TCO-kongress). Han efterträddes som TCO-ordförande av Harald Adamsson.
Karriär efter TCO-tiden.
Ruben Wagnsson blev alltså landshövding i Kalmar län 1947 och stannade på denna post fram till sin pensionering 1958. Han var också IOGT-rörelsens internationelle chef mellan åren 1947-1966. Under sin verksamhet som IOGT-ledare företog han många resor och träffade statschefer världen över. År 1969 gav han ut en memoarbok med den betecknande titeln: ”Många järn i elden” där han beskriver sitt händelserika liv. Ruben Wagnsson dog den 15:e februari 1978 i Katrineholm.