1947 års förhandlingsordning
Allt sedan de första polisföreningarna bildades runt förra sekelskiftet har löneförhandlingarna skett lokalt. Detta ledde till att löneskillnaderna var så kraftiga till förmån för storstäderna att arbetsgivaren, Stadsförbundet och SPF enades om att utarbeta ett förslag om förstatligande av polisväsendet med uppgjorda löneskalor. Detta resulterade i att kommunala tjänstemän fick förhandlingsrätt. I 1947 års lönerörelse enades SPF och Stadsförbundet om att man för första gången skulle anordna centrala förhandlingar med principen lika lön för lika arbete oberoende av geografisk plats. Förhandlingarna strandade dock och slutfördes på lokalnivå.
Källa: Meyer, R, Tre lokalavdelningars utträde ur Svenska Polisförbundet under 1950-talet, Stockholms Universitet, 1989.
Polisens organisering
Fram till början av 1900-talet fanns runt om i Sverige endast mindre polisstyrkor och över dessa hade staten ett begränsat inflytande och bidrog i begränsad utsträckning till dess finansiering. Städerna fick själva i stor utsträckning finansiera, organisera och sköta sina egna poliskårer.
Svenska Polisförbundet var under början av 1900-talet en drivande kraft för att införa en nationell lagstiftning för polisens hela verksamhet samt en arbetsrättlig reglering för att åstadkomma rikstäckande regler för anställnings- och arbetsförhållanden med enhetliga regler för bland annat löner, disciplinbestraffningar och avsked. I samband med diskussionerna om en nationell reglering väcktes också tanken på att polisen skulle bli statlig och år 1920 beslöt förbundet att agera för en helt statlig polis.
Efter 20 års utredningar och diskussioner i kommittéer, bland sakkunniga, i remissinstanser, riksdagar, polisförbund och tidningar fattade riksdagen år 1925 beslut om polislagstiftning och ett polisreglemente. Polisen förblev i praktiken en kommunal angelägenhet men staten kunde nu på olika sätt styra den kommunala polisorganisationen, bland annat genom föreskrifter, polisutbildning, tillsättning och avsked av poliser, stadsbidrag med mera.
I samband med den nya polislagen tog staten över ansvaret för polisutbildningen, som tidigare drivits av Stockholmspolisen.
Ganska snart visade det sig att den nya polislagen inte räckte till för att förbättra polisen och polisförbundet fortsatte att driva frågan om en statlig polis.
Den 1 januari 1965 blev polisen statlig, vilket ledde till ett mer centraliserat polisarbete och en svagare anknytning till lokalsamhället och medborgarna. Man menar att även den tekniska utvecklingen som tog fart i och med förstatligandet bidrog till centraliseringen. Under 1960- och 1970-talet blev polisen måltavla för en ung och radikal generation och populariteten sjönk. Det märktes bland annat på fler anmälningar mot polisen och färre sökanden till polisutbildningen. Förstatligandet medförde även förändringar för SPF:s organisation. Se mer under rubriken Den fackliga organisationen.
Under slutet av 1970-talet och 1980-talet reformerades polisen och gick mot ökad decentralisering, vilket banade väg för närpolisreformen under 1990-talet.
2000-talet har präglats av en återgång mot centralisering, men det finns även de som vill öka decentraliseringen genom att återuppväcka den kommunala polisen. Polisförbundet förespråkar en nationell polispolitik, bland annat för att skapa förutsättningar för långsiktiga beslut kring frågor som rör polisorganisationen.
Källa: Björn Furuhagen, Från fjärdingsman till närpolis – en kortfattad svensk polishistoria, 2009.
Kvinnliga poliser
Sedan början av 1900-talet förekom det att kvinnliga poliser, så kallade polissystrar, tjänstgjorde inom kriminalavdelningen. Polissystrarna hade särskilda uppgifter kring kvinnor och barn som polisen kom i kontakt med och där man ansåg att det behövdes särskild kvinnlig polispersonal.
1957 inleddes i Stockholm för första gången en försöksverksamhet med patrullerande kvinnliga poliser i ordningstjänst. Efter det förekom det flera försöksverksamheter med kvinnor inom poliskåren, delvis på initiativ av Svenska Polisförbundet. 1971 beslutades att kvinnliga poliser hade rätt att bära uniform och därefter kom även beslut om att manliga och kvinnliga poliser skulle ha samma arbetsuppgifter.
Kvinnors inträde i polisyrket under slutet av 1950-talet och 1960-talet väckte stor debatt och polisförbundets och polisledningens inställning till kvinnliga poliser var kluven. Utförliga resonemang om de kvinnliga poliserna fördes bland annat i Polistidningen.
Källa: Dahlgren, J, Likställighetens försvarare. Svenska polisförbundet och kvinnliga poliser 1957-1971, Umeå Universitet, 1999.
Hänvisning till artiklar i TAM-Revy.
Uniformshistoria
Människors kropp och kläder visar vilka vi är, vilken tid vi lever i och vilken ställning vi har i samhället. Uniformen är viktig som identitets- och statusskapande medel och professionell tillhörighet kan visas i exempelvis huvudbonad och särksilda tecken. På bilder och fotografier kan uniformer men även kroppsspråk och personers placering i arrangerade situationer studeras och visa på vilka hierarkier som rådde inom kollektivet.
I TAM-Arkivs samlingar kan kropp och kläder studeras genom fotografier och minnesinsamlingar, men också genom de fackliga diskussioner som förts kring uniformer, deras utseende och betydelse.
Polisförbundets lobbyarbete
Polisförbundet har arbetat aktivt med reklam och lobbyarbete. Både rent fackliga frågor och frågor kring yrkets status och samhällets syn på polisyrket har man försökt påverka genom olika kampanjer och aktiviteter.
1998 genomfördes den integrerade reklam och PR-kampanjen ”30 sekunder ur ett polisliv”. Kampanjen propagerade för sänkt pensionsåler för poliser men resulterade enligt en analys i att förtroendet för polisen ökade markant. Enligt samma analys ledde kampanjens starka integration mellan reklam, PR och interna aktiviteter till ett nytt sätt att arbeta med opionionsbildning. (”30 sekunder ur ett polisliv. En analys av Polisförbundets kampanj 1998”, Jerry Bergström AB, Johan Göransson).