I slutet av 1800-talet var en normal arbetsvecka 80 timmar för en konstapel. Svenska Polisförbundet bildades 1903 och organiserar idag de flesta yrkesverksamma poliser i Sverige samt polisstudenter. Källorna till Polisförbundets historia finns hos TAM-Arkiv.
Kvarterspolis på Besök i Stockholmsskola. Bild publicerad i TCO-tidningen 25/1980. Foto: Allan Myrman
I slutet av 1800-talet var en normal arbetsvecka 80 timmar för en konstapel och de som försökte organisera poliser blev omedelbart avskedade. 1903 grundades Svenska Polisförbundet och idag organiserar Polisförbundet de flesta yrkesverksamma poliser i Sverige och studenter vid polisutbildningarna.
Svenska Polisförbundet (SPF) bildades den 7 augusti 1903. Vid den tiden fanns det redan några lokala polisföreningar som bildats kring sekelskiftet i bland annat Landskrona, Göteborg och Stockholm.
Redan 1902 hade en annan riksorganisation för polismän bildats med namnet Sveriges Polismannaförbund. Den begränsade sin verksamhet till mindre städer och landsbygden och upphörde 1906 då medlemmarna gick över till Svenska Polisförbundet.
Antalet anslutna medlemmar och lokalföreningar växte. Arbetstid, pensionsförsäkringar och krav på en gemensam statlig utbildning, var frågor som var centrala för förbundet från starten. 1925 infördes en gemensam statlig grundutbildning.
1920 fick förbundet en ny ledning som väckte missnöje, framför allt bland poliser i Stockholm och Göteborg. Detta resulterade i att flera mindre föreningar och enskilda medlemmar begärde utträde. Dessa bildade 1935 Riksförbundet Svenska Städers Polismän (RSSP). Fjärdingsmännen bröt sig ur förbundet och bildade Riksförbundet för Fjärdningsmän och Polismän (FFFOP) 1928. Polismännen var nu organiserade i tre organ.
1941 fusionerades Svenska Polisförbundet och RSSP. FFOP la ner sin verksamhet 1946 och dess lokalavdelningar och medlemmar gick över till Svenska Polisförbundet. Därmed hade tre riksorganisationer blivit en.
Förbundet slöt sitt första centrala avtal 1946-47 som utsattes för kritik då flera lokalavdelningar menade att avtalet inte motsvarade de ställda lönekraven. Göteborgskamraterna, Göteborgspolisens Överkonstapelförening och Stockholmskamraterna begärde därför utträde ur förbundet och bildade Stockholms-Göteborgs polismäns centralkommitté. Medlemsgrupper från bland annat Södertälje, Uddevalla och Sundsvall anslöt sig och centralkommittén ombildades till Riksförbundet Sveriges Polismän (RSP) 1955.
1961 gick de båda Svenska Polisförbundet och RSP dock samman, genom medverkan av bland andra LO:s ordförande Arne Geijer och landshövding Ruben Wagnsson.
Då polisväsendet förstatligades 1965, en fråga som förbundet drivit sedan 1930-talet, förändrades förbundets organisation. Antalet polisdistrikt minskades och en översyn av lokalföreningarnas antal och organisation genomfördes. Nya stadgar utarbetades och antalet lokalföreningar minskade från 150 till 97. Särskilda länskommittéer bildades som organ mellan förbundsledning och lokalförening.
Under 1960-talet upphörde ordningsvakternas medlemskap i SPF då de i stället organiserades inom LO och marinpoliserna fick 1972 titeln kompani- respektive plutonsofficer och övergick till Kompaniofficersförbundet respektive Plutonofficersförbundet.
Idag är Polisförbundet en enande organisation för både yrkesutövare, studenter och pensionerade poliser med ett medlemsantal på drygt 22.000 medlemmar 2022. Frågor som rör lön och arbetsmiljö är frågor som idag står i fokus.
Källa: Arkivbeskrivningens historik, Polisförbundets hemsida.