Som namnet antyder hade Nordens Frihet – samfundet och tidningen – ett starkt nordiskt engagemang, vilket också finns uttryckt i samfundets reviderade stadgar. Uttolkningen av begreppet Norden kunde dock skifta, och återigen var det Finlands ställning inom, och förhållande till övriga Norden, en av skärningspunkterna.
Samfundet
Finska vinterkrigets utbrott var den direkta orsaken till grundandet av Samfundet Nordens Frihet. Under hösten 1939 hade Estland, Lettland och Litauen tvingats tillåta sovjetiska militärbaser inom sina gränser. I oktober ställdes liknande krav på Finland och förhandlingar inleddes. De finska förhandlarna gick med på vissa gränsjusteringar, men avvisade de sovjetiska kraven på en militärbas på Hangö. Från sovjetisk sida kom så anklagelser om finsk skottlossning vid gränsen, därefter sade Sovjetunionen upp nonaggressionspakten mellan de båda länderna och avbröt de diplomatiska förbindelserna. På förmiddagen den 30 november 1939 bombade sovjetiskt flyg flera finska städer, däribland Helsingfors och Viborg.
I Sverige blev reaktionerna starka. Under mottot ”Finlands sak är vår” växte något som måste betecknas som en folkrörelse. En mängd opinionsmöten hölls, stora summor pengar samlades in, och fler än 8000 svenskar tog värvning i den svenska frivilligkåren.
Det officiella Sverige avstod från att avge någon neutralitetsförklaring under finska vinterkriget, man var ”icke-krigförande”. Detta möjliggjorde omfattande svensk materiell hjälp till Finland, inklusive stora mängder vapen. Även om regeringen kunde godkänna en svensk frivilligkår var det aldrig aktuellt med reguljära trupper. Norden Frihet kunde inte acceptera regeringens hållning.
Vilka var medlemmar i Nordens Frihet? Det fanns kända författare som Olof Lagercrantz och Eyvind Johnson. Det fanns också många tidningsmän. I hög grad skrivkunniga var också den stora gruppen med någon form av akademisk titel. En annan sorts tillgång utgjorde de förhållandevis många medlemmar som innehade höga poster inom näringslivet. Det fanns många utbildade, men det är inte möjligt att hitta någon som skulle kunna kallas arbetare. Det fanns ytterst få kvinnor.
Kretsen
Nordens frihet hade en redaktionskommitté – kretsen. Det fanns paralleller mellan kretsen och Eyvind Johnsons roman ”Grupp Krilon”. Johannes Krilon ar en romanfigur skapad av författaren Eyvind Johnson. Både tiden och platsen sammanfaller med tidningsredaktionen.
En nordisk union?
Under krigsåren förekom en livlig debatt om en framtida nordisk politisk enhet, ja, till och med en nordisk union. Hur ställde sig Nordens Frihet till denna debatt?
När Föreningen Norden konstituerades 1924 kan man tala om nordism i stället för skandinavism. Trots att det nordiska samarbetet till stor del var kulturellt och utbytet ofta skedde via olika yrkessammanslutningar i de nordiska länderna, förekom även förhandlingar om försvarspolitiskt samarbete, främst mellan Sverige och Finland. Längst kom dessa förhandlingar ifråga om den så kallade Stockholmsplanen. Den gällde ett gemensamt försvar av Åland.
Ofta hänvisades i debatten till en gemensam nordisk kultur och en stark känsla av samhörighet.
En dansk medarbetare i Nordens Frihet formulerade det på ett likartat sätt: ”Ty det som binder oss samman är något så föga handgripligt och bokstavligt som en gemensam kulturtradition och människouppfattning, gemensamma frihets-, freds- och rättsideal, samma respekt för humanitetens och toleransens anda, Nordens stämma.” Samtidigt sågs denna kulturella samhörighet inte som en tillräcklig drivkraft för ett nordiskt politiskt enande. Liksom vid tidigare tillfällen då skandinavismen varit stark, var den främsta orsaken det yttre militära hotet.
Debatten om en nordisk union förekom inte bara i Sverige. Den var minst lika stark – om inte starkare – i Danmark, där många författare, debattörer och även politiker var positiva till en nordisk förbundsstat. Märkligt nog var det alltså möjligt att i det ockuperade Danmark diskutera nordiska samarbetsstrategier.
Också i Finland fanns grupper som diskuterade frågan om ett politiskt enat Norden, och 1942 kom två böcker i ämnet: Atos Wirtanens ”Ett enat Norden – Morgondagens nödvändighet” och Erkki Järvinens ”Vi vill inte kvävas”.
Också kritiska röster hördes i debatten. Dessa påpekade svårigheten att tala om ett nordiskt enande när verkligheten uppvisade större splittring än någonsin, och när en av de tilltänkta förbundsmedlemmarna, Norge, över huvud taget inte kunde göra sin röst hörd. Det var ett problem som även förbundsförespråkarna erkände, och de instämde i att först måste alla nordiska stater återfå sin frihet innan en förbundsstat kunde bli aktuell. Men det gällde också att vara beredd när tillfället kom, och därför måste opinionen och beslutsfattarna förberedas.
Tingsten var kritisk till tankarna på en Nordisk förbundsstat. Han menade bl.a. att ett gemensamt försvar inte hade lyckats avvärja anfallen mot Norden under andra världskriget. Snarare hade resultatet i stället blivit att även Sverige blivit ockuperat. Inte heller skulle en förbundsstat minska krigsrisken för varje enskilt land, enligt Tingsten. Även om krigsrisken kanske minskade för det enade Norden som helhet, skulle den öka för Sverige. Därmed hade Tingsten en annan utgångspunkt för sitt ställningstagande än förbundsförespråkarna, som såg det gemensamma försvaret just som ett skydd mot framtida stormaktsaggressioner.
Flera av debattböckerna ingick i Föreningen Nordens skriftserie, så också boken ”Debatten om nordisk enhet” av professor Herbert Tingsten. Han hade blivit anmodad att skriva en översikt över debatten, men inlägget blev så pass kritiskt att Föreningen Nordens publikationsnämnd i ett förord påpekade att den inte kunde instämma med de mest kritiska synpunkterna.
För Tingsten var den uppenbara orsaken till debatten de olyckor som hade drabbat Sveriges närmaste grannar, som ”hos alla väckt en känsla av skuld inför det förflutna och av förpliktelse inför framtiden”. Detta gäller särskilt svenskarna, som dittills hade undsluppit kriget, och som ville göra något för att förhindra en upprepning av händelserna.
Troligen var Herbert Tingstens beskrivning av svenskarnas känsla av skuld och förpliktelse riktig, skuld inför att ha sluppit undan och bara stått bredvid, förpliktelse att inte vara passiva nästa gång. Hans analys av de neutrala svenskarna som gärna överlämnar arbetet för Norden åt västmakterna är avslöjande. Drömmen om Norden i framtiden fick ersätta handlingarna i nuet.
Det är också möjligt att se den nordiska retoriken som uttryck för det nationella, och för behovet av nationell samling och enighet. Enligt de tidigare citerade Stråth och Sörensen fungerade det nordiska draget just förstärkande på de nationella identiteterna.
Tanken på, och debatten om en framtida nordisk förbundsstat kunde alltså fungera enande på det nationella planet, och då hade det mindre betydelse om den nordiska förbundsstaten var ett realistiskt mål eller ej. En utopi har ju också andra uppgifter än att till varje pris förverkligas.
Sammanfattade slutdiskussion
Ett av de viktigaste begreppen möter vi redan i titeln på tidningen och samfundet, begreppet Norden. På grund av samfundets speciella tillkomsthistoria fanns det till en början en stark betoning på konstellationen Sverige-Finland, men mycket snart – efter den 9 april 1940 – vidgades begreppet till att gälla hela Norden.
Detta skedde i strid med dem som ansåg att Finland intog en särställning och att samfundet och tidningen främsta uppgift var att arbeta för Finland frihet och säkerhet, och för ett nära samarbete mellan Sverige och Finland. Därmed måste Sverige, enligt deras mening, närma sig Tyskland och Nordens Frihet upphöra med sin tyskfientliga hållning. Det var en ståndpunkt som var omöjlig för redaktionskommittén att inta, eftersom den ansåg att nazismen utgjorde ett mycket stort hot, inte bara mot de ockuperade grannländerna, utan även mot Sverige och hela Europa. Antinazismen definierade på så sätt betydelsen av begreppet Norden.
Norden blev ett uttryck för det nationella, ett begrepp som användes på olika sätt av å ena sidan Nordens Frihet och å andra sidan svenska nazister och pronazister. Kretsen kring tidningen ansåg sig på ett självklart sätt vara nationella, det vill säga att de hävdade Sveriges frihet och oberoende. Begreppet nationell hade också – och framför allt fick – en nazistisk klang, men för Nordens Frihets del inbegrep betydelsen att vara både demokratisk och human. Demokratin, i sin tur, sammankopplades med en antitotalitära inställningen, den västvänliga hållningen, och även med begreppet Norden.
Yttrande- och tryckfriheten gällde, enligt Nordens Frihet, inte för demokratins fiender, de som uppfattades som presumtiva landsförrädare. Inte heller demokratin var helt otvetydig, de demokratiska spelreglerna gällde inte riktigt för alla.
Antikommunismen var mycket stark i samband med finska vinterkriget, sedan under fortsättningen av andra världskriget blev antinazismen mer iögonfallande. Mot slutet av kriget och strax efteråt blev inställningen till Sovjetunionen, som då var allierad med västmakterna, något förändrad. För en fredlig efterkrigsperiod måste samförståndet mellan öst och väst bevaras, skrev tidningen under det sista krigsåret. Sverige måste också försöka utveckla sina kontakter i både öst och väst, och inte förutsätta en kommande konflikt mellan dessa båda stormaktssfärer. Några år senare förde dock utvecklingen med sig att den gamla kretsen kring Nordens Frihet åter såg det kommunistiska Sovjetunionen som det största hotet mot världsfreden. De ansåg också att händelserna visade på behovet av en återuppstånden Nordens Frihet men då i det kalla krigets klimat.