Nordens framtid. Boken pläderar för politiskt samarbete: ”Och vad förnimma dessa folk ur djupet av sitt historiska medvetande? Hör de icke, att tidens dånande klockor mana dem till ett politiskt samarbete, som de väsentligen försummat under århundraden”.
”De nordiska samhällena och staterna ha under sin flertusenåriga tillvaro på ett märkeligt sätt obrutet bevarat och fortbildat ett ursprungligt Norden framvuxet frihetsmedvetande.”
Det finns ett uråldrigt självstyrelse, en rätts- och samhällsordning byggt på medborgerlig och personlig frihet, kvinnans ställning i Norden är fri i sed och lagstiftning. I en etisk livssyn, där element från en äldre, nordisk rätts- och frihetsuppfattning sammansmält med senare starka inslag av kristen och humanistisk tro och tanke. Denna livssyn har i våra dagar avsatt starka spår i vår nordiska sociala lagstiftning. (sid 10).
Men det politiska samarbetet släpar ännu efter något som bidragit till svaghet ekonomiskt och politiskt. I det nuvarande krigsläget är dock frågan aktuell (sid 11).
Förklaring på de nordiska folkens bristande samgående ligger under äldre tid däri, att intet av dessa folk så övervägde i styrka och folktal, att de med maktspråk kunde genomdriva ett politiskt omfattande enhetsverk. Danmark-Norge balanserades sålunda under århundraden ganska väl av Sverige-Finland. (sid 12).
Kalmarunionen var ett försök men misslyckades. Svenskarna ville inte gå miste om sitt frihetsarv. ”Det är sålunda karakteristiskt, att när svenskarna under Engelbrekts-tiden gå till storms mot den nordiske unionskungen, Erik av Pommern, så gälla klagomålen fogdars och höga styrelsemäns övergrepp mot gammal svensk lag, sed och rätt. (149.)
Men å andra sidan bands norden samman av en och samma obrutna syn och ordning, den romersk-katolska kyrkans. Man hade så i Norden även vant sig, att samordna nordiska särintressen och se dem bevarade i en högre, förpliktande gemenskap. Och det var väl då ock knappast en tillfällighet, att så många av de nordiska biskoparna och kyrkomännen visade en så utpräglad och ihärdig unionsvänlighet. (14-15)
Boken går även igenom den norsk-svenska unionen 1814-1905. Denna union var redan till sin form –statsförbundet, om det så får kallas – ett bräckligare organ för nordiskt-politiskt samgående än Kalmarunionens mera förbundsmässiga union. Den saknade den gemensamma, övergripande och mäktiga folkrepresentationen som hade varit av nöden (sid 17).
Sverige var också den dominerande makten. ”Man levde ju i Norge även i liberalismens och nationalismens förenade klang- och jubeldagar, där båda strömningarna gingo fram med sin frihetsyra i partikularistisk riktning.
”Under sådana omständigheter kom man i Norge i hög grad att sakna känslan av det internordiska samarbetets ”sublima nödvändighet”, och ödesbestämda gång genom historien för att erinra om några ord av Geijer rörande det mänskliga samarbetets oundgänglighet”. (20)
”Hur som helst, kvar står ett par fakta, som icke böra överskylas av någon som helst falsk hänsynsfullhet. Det ena faktum innebär, att separatismens tanke, trots sin yttre seger i Norden, ur den samlade nordiska frihetens och det samlade nordiska försvarets synpunkt visat sig vara katastrofal genom händelserna 1939-1940. Striden om unionen och dess upplösning måste likaså ur en djup mänsklig samarbetssynpunkt sägas vara ett moraliskt nederlag, som de båda brödrafolken må dela ansvaret för. (sid 23).
Men flera andra folkstammar såsom ryssarna och tyskarna ha misslyckats med liknande uppgifter. Väl ha dessa stammar förmått att i centraliserade storstater sammanföra sina folk. Men staterna likna mest jätteplantager, där träden stå stelt likriktade i jämna rader. Trädens frukter äro ock för nordisk smak bittra. (24).
”Att Nordamerikas Förenta Stater – för att tala om den alldeles egenartade British Commonwealth, som kallas ”ett statsförbund utan central administration” – likväl visat, att en storstatsbildning under gynnsamma andliga och materiella villkor verkligen kan förenas med delstaternas och alla statsmedborgares frihet ger å andra sidan grund till en viss nordisk optimism. Likaså får denna optimism ett stöd i den schweiziska förbundsstaten.”
Nutidens politik ger utrymme för en stormaktspolitik. ”Stormaktspropagandan talar gärna om fred, rätt och samverkan mellan alla välsinnade och detta framför allt i det ögonblick, då dessa instinkter som starkast pocka på mera utrymme och ökat herravälde för den egna staten” (26)
Dessa förändringar i det nationella och internationella sammanhanget träffa uppenbarligen småstaterna på deras svaga punkter, dessa småstater, som ha begränsade marknader, små eller ofullständiga egna råvarutillgångar och medel samt därjämte en mentalitet i regel beredd för fred men föga härdad och rustad för krig och andra yttre maktstrider. (Sid 27)
Hur uppnår man då ett enat Norden?
”Vi komma dock icke därhän utan sinnelagets, den kritiska tankens och känslans samlade jordskred hos våra nordiska folk, ett jordskred, som sopar bort de svåraste, undermedvetnas hindren för nordiskt samarbetet – avunden, mindrevärdeskänslan, partiandan och småsinnet, den andliga trög- och trångheten – och som låter våra nordiska hjärtan och föreställningar vidgas och livas av en ny och större fosterlandskärlek”. (sid 30).
Det handlar inte endast om militärt samarbete:
”En sådan stat medför emellertid, synes det, stora förmåner även inåt, i ekonomiskt och kulturellt avseende, för Nordens folk.”
”Den har härvid att förvalta och förkovra det samlade nordiska kulturarvet på det sätt, som motsvarar dessa folks säregna materiella och andliga villkor och enligt den viktiga omständigheten, att det är fråga om en sammansatt stat, d.v.s. en förbundsstat, frivilligt uppbyggd av högt utvecklade folk, som vart och ett har en lång, egenartad historia bakom sig.
Nordens folk ha här en världshistorisk uppgift att fylla, att på ett föredömligt sätt visa världen, att hela mänsklighetens frihets- och samarbetsproblem kan riktigt lösas endast genom en syntes av individualism och kollektivism, en syntes, byggd på individuell egenart, frihet och självständighet å andra sidan samt gemenskap och omfattande samarbete å den andra ” (35).
”Vår slutsats blir så denna, Tidsläget kallar i dag Nordens alla folk att söka fullforda Nordens enande, ett verk, där förutsättningarna sakta mognat fram genom naturens och historiens tusenåriga ansträngningarna. De geografiska, rasliga och kulturella villkoren ha givit dessa folk besläktade språk – Finland delvis undantaget – besläktade lagar och institutioner samt gjort dem till ofrånkomliga grannar och bröder i lycka och olycka.” sid 37
Om det samma kan sägas om Europa med hänsyn till dess andliga utvecklingsståndpunkt förefaller åtskilligt mera ovisst.
Boken går sedan över till att diskutera en nordisk förbundsstats konstitutionella problem. Hur ska te.x. en statschef utses:
” För vår del tveka vi icke att åt senaten överlämna att välja ett av de nordiska statsöverhuvudena, vare sig en av de tre konungarna eller Finlands president, att för viss tid, exempelvis 3 eller 4 år, fungera som förbundsstatens statschef.” sid 47.
Hur bör den nordiska förbundshuvudstaden utses:
”Tar man hänsyn till dessa skilda synpunkter synes det bli svårt att finna någon bättre trakt för en förbundshuvudstad än någon trakt i Stockholms omgivningar, eventuellt Drottningholm eller någon liknande plats. Här kunde en relativt liten rikshuvudstad byggas, där högsta statschefen och förbundsregeringen hade sitt säte, och där parlamentshuset och de centrala ämbetsverken voro belägna. Intet hindrade, att det stora flertalet av ämbetsmännen bodde i den närbelägna storstaden”. (sid 49).
Boken avslutas med två kapitel som diskuterar en nordisk försvarsgemenskap och ”den ekonomiska enheten”. På båda punkterna skulle norden vinna på ett samarbete. Ekonomiskt skulle våra länder få betydligt större påverkan på världsekonomin om vi vore ett rike. Men:
”Ett speciellt bekymmer kommer nog behandlingen av alkoholhaltiga drycker att vålla. Det är exempelvis icke troligt, att Sverige vill släppa förbudet mot starköl och icke heller att Danmark vill införa ett motsvarande förbud.
På slutet tillförs några ord om den nordiska handelspolitiken:
”Till sist böra några ord tilläggas om den framtida nordiska handelspolitiken utåt. Denna politik har i stort sett hittills skötts i rimlighetens och måttfullhetens tecken. Extrema åtgärder ha till helt nyligen undvikits. Varje tanke på autarki har tidigare varit våra länder lika främmande som en aggressiv utrikespolitik. Liksom en samordning av de nordiska staterna i det gemensamma försvarets intresse icke kommer att ändra den traditionellt fredliga nordiska utrikespolitiken, skall icke heller det ekonomiska samgåendet syfta till annat än att låta Nordens faktiska betydelse på den internationella handelns område komma till fullt uttryck.” sid 79