Förord. Karin Söder f.d.utrikesminister.
Det är intressant att konstatera att den nordiska kulturen under århundradena varit det sammanhållande kittet i Norden. Det är inte en homogen kultur en mångfaldens rika kultur. Dock finns det väsentliga gemensamma drag, som utgör grunden. Ett sådant drag är respekten för individen, vilket bl.a. lett till att religionen allt mer individualiserats och samhället därmed sekulariserats. Viktigt är också, att uppbyggnaden av de nordiska välfärdssamhällena har grundats på solidaritet med missgynnade grupper och en vilja att skapa jämlika samhällen.
Försvarsförbundsförhandlingarna 1948-49: Misslyckandet och det informella efterspelet
I april 1948 tog den svenska regeringen initiativ till samtal med de norska och danska regeringarna om ett försvarsförbund mellan de tre länderna. Samtalen ledde till förhandlingar som fördes intensivt särskilt i januari 1949. Men man misslyckades att nå enighet, trots att inte minst den svenske statsministern Tage Erlander lade ner stor kraft på att söka förverkliga förbundet. Norge och Danmark valde i stället att söka medlemskap i Atlantpakten, som undertecknades i Washington i april 1949.
Det svenska initiativet innebar att Sverige, om det skandinaviska förbundet hade kommit till stånd skulle ha blivit förpliktat att gå i krig för att försvara norskt och danskt territorium mot en eventuell angripare. Förslaget är därmed den största avvikelse som någon svensk regering gjort efter demokratins genombrott från Sveriges traditionella neutralitetspolitik och den till Sveriges eget territorium begränsade uppgiften för vår försvarsmakt.
Krigsårens erfarenhet ledde till en förändring. Om nordiska försvarsstyrkor skulle komma till användning i framtiden, så blev det med största sannolikhet fråga om ett gemensamt uppträdande, menade Per-Albin Hansson 1945 ”Vi torde icke få uppleva en gång till, att ett nordiskt land kan få bli neutralt medan de övriga är indragna i krig”. Detta var onekligen en central slutsats av krigsårens erfarenheter. Traditionellt hade ju Sveriges inställning till att ingå ömsesidiga försvarsförpliktelser med grannländerna varit negativ. Eftersom grannarna gränsade till stormakter och hade ett mer utsatt strategiskt läge än Sverige, klara oss undan krig även om grannarna blev angripna, genom att hålla oss för oss själva. Nu lät Per Albin förstå att han knappast längre trodde på den kalkylen. Men detta talade han aldrig om för svenska folket.
Hos dem som upplevt krigsåren i ansvarig ställning stod det klart att ”neutraliteten” inte var någon enkel utväg för att hålla ett land som Sverige utanför stormaktskriget med bevarad självaktning. Till att börja med hade det visat sig att vi ibland i själva verket inte alls ville vara neutrala. Under finska vinterkriget 1939-40 hade sålunda Sverige stött Finland, bland annat med krigsmaterial ur kronans förråd och med finansiella statliga krediter, på ett sätt som stred mot folkrättens neutralitetsregler. Just för att ha frihet att ge Finland sådant stöd mot Sovjets angrepp hade Sverige låtit bli att alls utfärda någon neutralitetsförklaring vid vinterkrigets utbrott. Sverige hade betraktat sig som ”icke krigförande”. Mot krigets slut hade vi 1944-45 gynnat både de västallierade stormakterna och den norska exilregeringen i London på en rad sätt som också stred mot vad folkrätten tillåter.
Norge diskuterade att gå med i Nato. Detta ändrade situationen för Sverige. Utsikterna för Sverige att kunna stå neutralt i händelse av ett krig mellan öst och väst skulle komma att bli små – betydligt mindre än de hade tett sig 1938. Ty om Norge tillhörde en västallians, och kanske hade amerikanska flygbaser på norsk mark redan i fredstid, skulle Sverige ligga mitt i eldlinjen från första dagen av en stormaktskonflikt – alltså ett läge som var helt annorlunda än 1939 års. Ett skandinaviskt förbund däremot, som stod fritt i förhållande till stormakterna, kunde ha större utsikter att stå utanför ett krig. Om hela den skandinaviska halvön försvarades gemensamt, med alla de strategiska fördelar som det gav, skulle Sovjet kanske anse det bäst att lämna oss i fred.
Det fanns också en misstro mot stormakter i Sverige och en önskan att utgöra en alliansfri förmedlande kraft mellan dem.
Men planerna gick alltså i stöpet. Numera känner man till de förberedelser som Sverige i hemlighet vidtog efter 1949 för att kunna få militärt stöd från västmakterna.
1950-talet. Tid att så – tid att skörda
Finns en diskussion om ”Nordiska rådet” och dess tillkomst. Nordiska rådet, en organisation för samarbete mellan parlamenten i de nordiska länderna, höll sin första session i Köpenhamn den 13 februari 1953. ”I sin skrift över Nordiska rådets tillkomst inleder Nils Herlitz”. Niels Herlitz gjorde sin skildring på anmodan av Nordiska rådets presidium inför den tionde sessionen. I förordet framhålls vilka osedvanligt goda förutsättningar Herlitz hade för uppdraget inte bara som en av rådet vice presidenter under de två första sessionerna och som president under sessionen 1955, men även som en av dem som aktivt deltog i arbetet med att bilda Nordiska rådet. Man kan tillfoga att Herlitz tillhörde en grupp av personer med ett långt, aktivt och inflytelserikt engagemang i nordiskt sammanhang. Inte bara kunde han berätta om sina intryck från bildande av Nordiska rådet, han kunde även publicera sina hågkomster av bildandet av Föreningarna Norden 1918-1919, då han var sekreterare i den svenska organisationskommittén.
Nordek-planen och dess föregångare. Av Claes Wiklund
Nordek var det tredje försöket att bilda en nordisk tullunion. Både i början och slutet av 1950-talet hade stora ansträngningar gjorts för att få till stånd fri handel och en gemensam yttre tullmur i Norden. Men i slutändan gick det lika illa med 1960-talet storstilade planer på ett utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete (Nordek) som med dess föregångare från 1950 och 1959.
Artikeln beskriver de många rundor kring dessa planer som sedan genomfördes. Den nordiska fackföreningsrörelsen var Nordeks främsta tillskyndare. De fyra landsorganisationerna uttalade sig tillsammans med svenska TCO redan i november 1968 vid ett möte i Göteborg positivt om Nordek. De återkom med ett nytt positivt uttalande efter en gemensam sammankomst med de socialdemokratiska partierna på Harpsund den 8-9 februari 1969.
Men tullunionen stötte på patrull hos de danska och norska industriförbunden och från de svenska och danska grossisternas sida. De som var mycket positiva till EEC-anslutning såg Nordek som ett hinder på vägen till Bryssel.
Jordbrukspolitiken var som alltid en stötesten vid nordiska integrationsförsök. Såväl norska som svenska jordbruksorganisationer var minst sagt skeptiska till de danska önskemålen om en framtida gemensam nordisk jordbrukspolitik. De fyra länderna snarare konkurrerade än kompletterade varandra på jordbruksområdet.
Men Finland sa nej till Nordek pg.a. sin knytning till Sovjet och de andra ländernas starkare knytning till EEC. 1970 meddelade man att Finland inte kunde underteckna traktatet mot bakgrund av den vändning som EEC-frågan tagit. Än en gång hade utvecklingen utanför Norden – eller som det brukar kallas de centrifugala krafterna – lett till ett nytt nordiskt samarbetsmisslyckande. Ansvaret diskuterade vi Nordiska rådets 19:e session i Köpenhamn i februari 1971. Ett centralt påpekande gjordes då av socialdemokraten Väinö Leskinen som var utrikesminister i Ahti Karjalainens regering. Lesikinen hävdade att ”Vi måste ju äntligen inse att utrikeshandel är utrikespolitik. Ekonomisk blockbildning för med sig politisk blockbildning”.
Reflexioner mellan spårbyten. Föreningarna Nordens Förbund 1975-80. Av Åke Landqvist.
En analys av viktiga spårbyten inom det nordiska efterkrigssamarbetet var 1970-talet en period av utbyggnad och konsolidering. Efter Nordek-haveriet 1970 tillkom en rad nya sektorsorgan inom ramen för Nordiska ministerrådet. Samtidigt graviterade Danmark 1973 som det första landet i Norden in i EEC och ställdes inför dubbla lojaliteter. Utvidgningen av det nordiska samarbetet kunde ändå under några år fortgå relativt oberörd av konkurrerande integrationsrörelser. Men ett stycke in på 1980-talet avmattades den nordiska institutionstillväxten genom att europafrågorna fick större relevans för nordiska politiker. Ett nytt spårbyte kunde så skönjas.
Delar av 1970-talet kan ändå betecknas som ett slags ”andra guldålder” i efterkrigssamarbetet. Den första hade som bekant varit den period under 1950- och 1960-talet då bl.a. besluten om en nordisk passunion och en nordisk arbetsmarknadskonvention kom till.
Den 1965 sjösatta paraplyorganet Föreningarna Nordens Förbund (FNF) hann trots allt påverkas av uppsvinget inom det officiella nordiska samarbetet och sökte en förstärkt roll inom systemet. Förbundet hade kommit till för att ge Föreningarna Norden en gemensam förhandlingspartner bl.a. i förhållande till Nordiska kulturfonden, och för att skapa en mer effektiv intern samordning i informations- och policyfrågor. Ett publicistisk uttryck för denna ambition var rörelsens snabba uppslutning bakom ett gemensamt medlemsblad, ”Vi i Norden”, från 1969.
En genomgång av några centrala sidobelysning av hur perioden mellan två spårbyten kunde utnyttjas för att flytta fram positionerna för nordisk samverkan. Verksamheten illustrerar också olika arbetsformer mellan den växande officiella Nordenbyråkratin och en vid denna tidpunkt halvsekelgammal folkrörelse. Från officiellt håll uppfattades bildandet av ett fristående sekretariat för FNF som en positiv signal att Föreningarna Norden önskade delta i den allmänna konsolideringen av efterkrigssamarbetet. Alla parter ansåg att det kunde vara ett styrkebälte att komma närmare varandra, vilket inte minst underströks av frekvensen i personkontakterna mellan berörda organ. Det fanns ett övergripande ideologiskt ledarskap.
Ett begrepp som ”nordisk nytta” kunde vid denna tid tolkas på följande sätt: FNF hade sin del nytta av att genom täta kontakter med den officiella samarbetsapparaten kunna tillföra idéer och uppslag framsprungna ur de egna medlemsleden och därmed skapa en folklig förankring hos de politiska organen. Ett komplement till det officiella politiska underarbetet genom regeringar och parlament i Norden blev tydligt.
Ett annat motiv från FNF:s sida var att söka bevara något av det inflytande över de nordiska kulturfrågorna som funnits genom Föreningarna Norden ställning som experter och observatörer inom Nordiska kulturkommissionen, vilken nu upplösts och efterträtts av det nya Kultursekretariatet i Köpenhamn under Nordiska ministerrådet.
Från Nordiska ministerrådets och Nordiska rådets sida fanns också ett klart intresse av att kunna utnyttja de informationskanaler som FNF förfogade över, dvs hundratals lokalavdelningar i hela Norden med ca 100 000 individuella medlemmar. Det officiella samarbetets företrädare kunde effektivare nå folklig kontakt genom Föreningarna Norden än genom att slussa ut nordisk information via de traditionella partikanalerna. Ett starkt incitament fanns därför hos det officiella Norden att på olika sätt stödja de av hävd ekonomiskt underförsörjda Norden-föreningarna i deras folkliga arbete.
Organisationer som Föreningarna Norden skiljer sig avsevärt från sammanslutningar som normalt gör anspråk på att vara egentliga påtryckar- eller intresseorganisationer. Föreningarnas arbetsmateria – samarbete över gränser – inbjuder inte på samma sätt som t.ex. facklig lönepolitik, ekonomisk debatt eller moralfrågor till starka utspel från olika aktörer på den nationella scenen. Under årets lopp har givetvis Föreningarna Norden formulerat och ställt krav på statsmakterna om angelägna nordiska samarbetsmål, men denna påtryckarroll har inte varit särskilt profilerad. Föreningarna spelade främst under mellankrigstiden en ledande roll som idérörelse och styrde i många fall den debatt om nordisk samverkan som då fördes. En tydlig försiktighet har funnits när det gäller hållningen till spörsmål som politiserats.
FNF har av tradition varit starkt beroende av ekonomiska bidrag från regeringar och parlament liksom från nordiska samarbetsorgan. Ett ekonomiskt beroende som för övrigt torde ha befästs under perioden efter det här diskuterade 1970-talet.
I regel består FNF:s ordförandekader av personligheter som under många år innehaft positioner inom sina respektive länders förvaltning och politiska liv. Det är uppenbart att dessa personer kan utöva ett mycket stort inflytande över föreningar vars medlemskår som framhållits inte drivs av någon större ambition att delta i nordiska stridsvimmel. Det är alltså öppet för en tämligen stark toppstyrning i organisationer av detta slag.
Nordisk samling i FN
Norden kännetecknas av likartad politisk profil, avsaknad av närliggande kolonialt förflutet samt starkt stöd för själva FN-tanken. FN:s utvecklingsprogram och att länderna är stora truppbidragsgivare till FN:s fredsbevarande operationer.
För nordiska kandidaturer till säkerhetsrådet har te.x. Norden sedan länge ett rotationsschema. Norden har varit representerat i rådet mer än 20 år av dess drygt 50-åriga existens, nästan varannan tvåårsperiod.
De har ofta kommit på samma linje te.x. när det gäller nedrustning och kärnvapen. När det gäller apartheidfrågan gav samtliga nordiska länder ofta uttryckligen resolutionerna sitt stöd. Inom den nordiska gruppen ökar omfattningen av gemensamma inlägg något åren efter det kalla krigets slut, för att sedan minska i takt med att de nordiska länderna, även Norge och Island, ansluter sig till EU:s inlägg.