Få skolämnen har orsakat så mycket debatt som historia. Det är ett ämne som rymmer ett moraliskt och politiskt stoff. Vems historia är då viktig och vilka händelser ingår i den? Svaren på sådana frågor förhandlas konstant, både inom olika historiekulturer och mellan dem.
I över 50 år var föreningarna Norden en av de tongivande aktörerna kring lämpligt innehåll i historieundervisningen. Föreningarna grundades i syfte att stärka gemenskapen mellan de nordiska folken och från 1919 växte deras engagemang fram för att ”förbättra” historieböckerna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige.
I boken ”Norden, nationen och historien” undersöker historikern Henrik Åström Elmersjö denna läroboksrevision ur såväl ett organisatoriskt som ett historiekulturellt perspektiv. Han problematiserar historiens betydelse för skapandet av nationell gemenskap och hur historieämnets innehåll förhandlas mellan olika kulturella intressen.
1900-talet var en tid av stora förändringar för historieämnet från att främst utgöra ett verktyg för skapandet av patriotiska medborgare till att bli en grund för utbildandet av européer och världsmedborgare. Elmersjös studie av föreningarnas arbete är en spegling av det skeendet.
Det var efter Napoleonkrigen som Norden började formas, som en kulturellt avgränsad del av Europa. Det handlade främst om Sverige-Norge, men utvecklingen gick mot att Danmark och Finland också skrevs in i den nordiska gemenskapen. Men den första Skandinavismen eftersträvade en politisk union, medan det moderna nordiska samarbetet som växte fram efter första världskriget byggde på samarbete mellan självständiga stater.
De nordiska nationalismerna har också vissa gemensamma drag; fokus på den frie bonden som en idealisk symbol för nationerna och en bärare av nationens idéer är kanske mest framträdande.
Upprinnelsen till läroboksrevisionen var en artikel i den norska tidskriften ”Den hoire skole 1919 författad av litteraturhistoriken I.A. Refsdal som fick den norska föreningen mer påtagligt intresserad av historieläroboböcker. Refdals artikel ”Hvad svenske studenter skal vite om 1814 og 1905.” Refsdal menade att det var en felaktig historieskrivning i Odhners ”Lärobok i fäderneslandets historia samt grunddragen av Danmark och Norges historia för gymnasiet”.
Artikeln föranledde den norska föreningen Norden att tillsätta en kommitté för att undersöka norska läroböcker och utröna om de innehöll liknande partisk historieskrivning och fördomar visavi andra nordiska länders historia. Danmark och Sverige menade att en läroboksrevision måste ha som utgångspunkt att man granskade varandras läroböcker. Den norska föreningen som arbetade i ett klimat där Norges självständighet var viktigare än samarbetet med de gamla unionsländerna avslog förslaget med hänvisning till att ingen annan än en norsk historiker och lärare kunde vara med och bestämma vad norska elever skulle lära sig.
Efter att den norska föreningens skolnämnd underkänt det danska förslaget om ömsesidig läroboksgranskning föll historieläroböckerna på många sätt utanför föreningarna Nordens verksamhetsområde under nästan ett decennium.
Den kommitté som bildades i och med beslutet på delegerademötet 1932 och som konstituerandes vid ett möte i Stockholm i januari 1933 fick namnet ”föreningarna Nordens kommitté för historieundervisning”. Kommitténs ledamöter utsågs av styrelserna i de fem föreningarna och valen meddelades via brev till de andra föreningarna under hösten 1932. Alldeles uppenbart hade ledamöterna i kommittén hög akademisk status. Tre av de sex var professorer (Nils Herlitz var disputerad i historia även om han inte var professor i historia) och ytterligare två var disputerade. Åren 1933-1935 genomlystes läroboksbeståndet. Kommittén valde att låta nationella nämnder utföra själva granskningsarbetet. Kommittén fann 1935 att det fanns omstridda punkter i de nordiska folkens uppfattning av gemensamma historiska erfarenheter i gemensamma eller parallella framställningar. Åtta historiska epoker och frågor togs upp: vikingatiden, Kalmarunionen, dansk-norska förbindelser mellan 1380 och 1814, krigen mellan Danmark-Norge och Sverige, unionen mellan Sverige och Norge 1814-1905.
En orsak till bristande samstämmighet var att man inte kunde komma överens om när olika nationers ”guldåldrar” inföll. Det är en upplyftande period i en nations historia. I Sveriges fall är det ganska klart att ”fornstora dagar” syftar på 1600-talet, fram till 1970-talet. I framför allt de länder som hade en relativt kort självständighetstid bakom sig (Finland, Island och Norge) sammanföll ofta ursprung och guldålder.
Föreningarna Nordens historieläroboksrevision var enligt författarens sätt att se det sprungen ur dels nordismen, dels den kritik som skolans historieämne utsattes för vid slutet av 1800-talet vilken skärptes efter första världskriget.
Föreningarna Nordens historieläroboksrevision upphörde i början av 1970-talet. Det berodde sannolikt på samhällskunskapsämnets frammarsch på historieämnets bekostnad, på att lärobokens auktoritet minskade, på att historieämnet fick en delvis ny uppgift som bestod i att ge eleverna färdigheter i att se historiska skeenden ur olika synvinklar och på att föreningarna Norden hade publicerat ”önskelistor” där varje facknämnd räknade upp vad de ville ha med av sin egen nations historia i övriga nordiska länders läroböcker.
Under mellankrigstiden och kanske fram till något decennium efter andra världskriget var legitimiteten och därmed makten att förändra historieämnet i skolan kopplad till nationella institutioner, konservatism och akademi. Framåt 1960-talet förfaller detta förändras mot en legitimitet i högre grad kopplad till internationella institutioner, liberalism och lärare.
Ursprungs- och migrationsmotiven visade att de gav upphov till några av de mest svårlösta konflikterna inom revisionen under hela undersökningsperioden. Framför allt gällde diskussionerna överlappande diskrepanser: norrmännen såg Island som ett norskt projekt där islänningarna såg sitt ursprung som nation. De finländska historikerna ansåg sig kunna skriva en lång historia om den finska nationen medan deras motparter i Sverige ansåg att det inte hade existerat någon finsk nation före 1809. Flera olika facknämnders företrädare var oense om gränsdragningen mellan nordiskt och nationellt samt om vilka historiska personer och bedrifter som ingick i en gemensam nordisk historia och vilka som var nationella.
De isländska och finska ursprungen var omdebatterade under lång tid och i princip omöjliga att få att gå ihop med norska och svenska guldåldersmotiv. De så kallade önskelistorna från 1972 visade att de problem som hade uppdagats redan vid mitten av 1930-talet fanns kvar.
Vissa missförstånd togs bort ur de nordiska läroböckerna. De nationella myterna och historiekulturerna påverkade varandra på många punkter. Men den nordiska historiekultur som blev resultatet var fortfarande fast förankrad i nationen. Den nordiska identiteten förblev underordnad. Ur ett historiekulturellt perspektiv skapades aldrig någon verklig nordisk ”nationell” myt.
Däremot gav revisionen tillfälle att artikulera det specifika i de nationella historierna och den ger oss en möjlighet att se logiken, det meningsbärande och det historiskt tillfälliga i de nationella narrativen. Framför allt accentuerar den att historien aldrig är färdigförhandlad samt i förhandlingen ibland får helt nya förutsättningar.
På ett övergripande plan har den här undersökningen riktat sökarljuset på hur nationalitet och etniska grupper skrivs fram och skapas, hur historieämnet kan betraktas som performativt och skapar vad det fokuserar genom att tillskriva olika grupper olika historier. För dagens historieämne är det också viktigt. I varje klassrum pågår en historiekulturell interaktion, en förhandling, där elevernas självbild ställs mot den historia som lärs ut. Föreningarna Nordens historieläroboksrevision visar att det är svårt att samlas kring en enda berättelse när olika historiekulturer ska mötas.
Författaren har visat att ett diskuterande källmaterial där historia ställs mot historia i en diskussion med målet att förändra, har vissa fördelar när man vill undersöka historiekulturer. Några latenta berättelser skymtar exempelvis fram i diskussionerna, berättelser som hade förblivit osynliga om författaren i stället hade jämfört de olika ländernas läroböcker.
Han visar att när föreningarna Nordens facknämnder försökte förändra läroböcker i historia förhandlades historien efter politiska linjer i första hand, även när historiker förhandlade. Läroböckernas politiska och moraliska tyngd gjorde att det möjligen var mer som stod på spel när de diskuterade än när mer vetenskaplig historieskrivning diskuteras.
Litteratur: Norden, nationen och historien. Perspektiv på föreningarna Nordens historieläroboksrevision 1919-1972. Henrik Åström Elmersjö. Nordic Academic Press. 2013.