Gunnar Wetterbergs bok ”Förbundsstaten Norden” handlar om författarens vision om ett framtida förenat Norden. Norden 2030: De fem nordiska länderna har smält ihop till en förenad politisk federation – Förbundsstaten Norden.
Den nya förbundsstaten är med sin gemensamma författning, sitt gemensamma styre och med sina 25 miljoner invånare, en helt ny och tung aktör på den europeiska scenen. Om länderna har modet till det.
Historikern Gunnar Wetterbergs bok argumenterar för en ny nordisk förbundsstat. En reell federation med ansvar för utrikes- och säkerhetspolitiken, de finanspolitiska ramarna och alla centrala områden inom lagstiftningens huvudområden från invandringen till socialpolitiken.
Gunnar Wetterberg har blåst nytt liv i debatten om en pånyttfödelse av Kalmarunionen. Diskussionen har varit både känslomässig och kraftfull och nådde ända till Tyskland, Spanien och Italien.
De nya förutsättningarna
Sedan muren föll har förutsättningarna för nordiskt samarbete förändrats. För första gången på århundranden finns det inte stormaktsintressen som försvårar en nordisk samling.
De viktigaste förändringarna har skett på det ekonomiska området. För hundra år sedan var skillnaderna stora mellan länderna.
Ekonomin har förändrats. Den ekonomiska expansionen under 1900-talet har utjämnat det mesta av de ekonomiska inkomstskillnaderna mellan de nordiska länderna. Samhandeln mellan länderna har ökat kraftigt. I slutet av 1800-talet låg Nordens andel av ländernas utrikeshandel på omkring 15 procent av både import och export. Efter andra världskriget har den internordiska handeln ökat än mer, samtidigt som världshandeln avreglerats och flerdubblats. Nordens andel av ländernas totalexport har ökat från 13 procent 1938 till 19 procent 2008.
Men ekonomiernas sammanflätning handlar om mer än handel. Redan på 1800-talet började företag och företagare gå över gränserna. Danska bankmän och entreprenörer grundade företag i Sverige, norskt kapital sökte sig till svenska sågverk och bröderna Wallenberg var med om att förlösa Norsk Hydro. Det är en utveckling som fått ökad kraft det senaste årtiondet. Den finansiella avregleringen har ökat kapitalflödena över gränserna, med starkt ökade direktinvesteringar som följd.
För företagen spelar den nordiska gemenskapen stor roll – det är nära till varandras marknader, det är lätt att använda samma underleverantörer när avstånden inte är större och värderingarna är så lika att det blir lättare att smälta samman olika kulturer och driva personalpolitik hos grannen. De nordiska ekonomierna har aldrig varit så sammanvävda med varandra som idag.
Jämfört med EU kan Norden gå snabbare fram i sin integration med de fördelar som den tätare samvaron erbjuder. Det står inte i motsats till ett tätare europeiskt samarbete, tvärtom – om någon eller några grupper av medlemmar går snabbare och längre än andra, så ger det erfarenheter som hela unionen i sinom tid kan dra nytta av. På så vis skulle förbundsstaten befrukta unionen. Att ställa Norden mot EU för ingetdera samarbetet framåt.
De nordiska länderna har blivit mer jämbördiga. Det har psykologiska konsekvenser. Tack vare ”upphinnareffekten” har grannskapet blivit jämbördigt, och det underlättar nya steg. Det fredliga samgåendet är oförenligt med någon eller ett par staters dominans.
Lennart Schön (2010) påpekar i sin ekonomiska världshistoria vilken betydelse Italiens och i synnerhet Tysklands enande på 1800-talet hade för att förlösa den ekonomiska utvecklingen i dessa länder, när stora marknader gav underlag för olika näringars samspel och statliga insatser för infrastruktur, utbildning och forskning.
Det är en historia som kan upprepas med nya förtecken. Om de nordiska länderna går samman för att integrera sina hemmamarknader vore detta den mest effektiva näringspolitiken som staterna kan bedriva. Genom att förena dagens fem nordiska länder till en förbundsstat öppnar man stora möjligheter för framtiden. Det är samma mål som EU:s inre marknad bekänner sig till, men förbundsstaten Norden har förutsättningar att förverkliga den långt tidigare. Både när det gäller att harmonisera regelverken – de offentliga lika väl som mellan företag och mellan arbetsmarknadens parter – och att vidta aktiva åtgärder kan förbundsstaten gå snabbare fram än EU.
En del företag ser redan nu Norden som sin hemmamarknad, men inom ramen för en förbundsstat blir den långt mer integrerad än idag och därmed en realitet för hela näringslivet. Den gemensamma hemmamarknaden skulle bli flerdubbelt större än idag, fler underleverantörer blir tillgängliga, och arbetsmarknaden skulle vara bredare och mer mångfasetterad.
På forskningspolitikens område skulle en förbundsstat ge Norden möjlighet att bygga upp ett antal forskningsuniversitet som kan locka kvalificerad forskning, med alla de möjligheter detta kan medföra för näringslivet.
Den nordiska identiteten
Det finns ett jämlikhetspatos i den nordiska kulturen, det finns en kärlek till naturen. Inkomststrukturen är mer sammanpressad än i nästan alla världens länder, samhällsservicen är väl utbyggd, inte minst för barn och gamla, en stor del av befolkningens konsumtion sker via skattsedeln, och de nordiska länderna hör till dem som gjort mest för jämställdhet och miljöfrågor. I stora internationella undersökningar skiljer de nordiska medborgarna ut sig som starka individualister – och samtidigt med ett stort förtroende för staten.
Frågan är vad de lika värderingarna beror på. Ibland hänvisar man till bondesamhällenas dominans, till de feodala strukturernas svaghet jämfört med det övriga Europa, till den tidiga etableringen av moderna stater i de danska och svenska rikena, men alla faktorer har inte alltid präglat hela det nordiska området. Det ligger nära till hands att snarare peka på 1800-talets idéutbyte, då de moderna nordiska samhällena tog form, samtidigt som det fanns ett intensivt nordiskt utbyte mellan intellektuella, författare och konstnärer.
De nordiska länderna blandar öppenhet för internationell konkurrens och omstrukturering med kollektiv riskdelning. Fackföreningar och andra intressegrupper accepterar nedläggningar och andra förändringar därför att socialförsäkringarna och arbetsmarknadspolitiken är stark och generös.
Öppenheten innebär att den nordiska identiteten inte förblir en och densamma. Det är möjligt att de nya strömningarna och den nutida globaliseringen på sikt kan komma att fjärma länderna från varandra, med en försvagning av den gemensamma identiteten som följd. Men än så länge är den stark nog att möjliggöra det motsatta valet, en förening som förstärker det som håller länderna samman.
Jag har begränsat framställningen till Norden i gängse mening utan att överväga de baltiska staterna i detta sammanhang. Det finns inte samma historia och kulturella gemenskap över Östersjön som mellan de nordiska länderna i snäv bemärkelse. Med en nordisk förbundsstat borde det vara möjligt att ytterligare bygga ut samarbetet med Estland, Lettland och Litauen, men jag har inte bedömt att det är realistiskt att se dessa länder som medlemmar av en förbundsstat inom överskådlig framtid.
Utrikes- och säkerhetspolitiken
Det är på utrikes- och säkerhetspolitikens område som ett samlat Norden till en början skulle göra störst skillnad. Förbundsstaten kan hävda ett långt större inflytande än de enskilda länderna när avgörande diskussioner ska föras.
Sikta mot stjärnorna
Om vi frigör oss från statsbildningens och splittringens historia och bara ser till vad vi har idag, så skulle Norden som möjlighet framstå mycket tydligare. Då är vi redan halvvägs framme vid det samlade förbundet. Det finns en stark gemenskap när det gäller kultur, sociala lösningar och värderingar, det finns en ekonomisk gemenskap som omfattar en fjärdedel av utrikeshandeln; det finns en ekonomisk gemenskap och ganska mycket arbetsvandring kors och tvärs: och det finns också en skandinavisk språklig gemenskap, som är tillräckligt bred och öppen för att respektera och ändå hantera finskans, isländskans och de andra språkens särart.
Detta är tillgångar som idag är dåligt utnyttjade just därför att de är splittrade på fem olika stater. Det institutionella enandet skulle ge en kraftfull skjuts åt alla de informella processer – kulturella, sociala, ekonomiska – som redan pågår. Genom förbundsstaten kan staterna hantera marknadsmisslyckanden tillsammans, de kan lägga resurser där de gör störst nytta för helheten, och de kan med gemensam lagstiftning och andra insatser underlätta den fortsatta sammanflätningen.