Efter andra världskriget inleddes en stor utvandring av finsk arbetskraft till Sverige. Till följd av den snabba förändringen i näringsstrukturen fanns det på finska landsbygden ständigt fler arbetslösa än den växande industrin och de expanderande servicenäringarna kunde sysselsätta. Stora delar av den finska ungdomen tvingades därför emigrera för att få ett arbete. Under perioden 1946-1955 var nettoantalet emigranter drygt 50 000, och före år 1970 var invandrarna från Finland redan över 200 000. Det innebar påfrestningar för det finska samhället och anpassningssvårigheter för de nyanlända migranterna och ledde till misstämningar i såväl Sverige som Finland.
I Sverige uppkom en debatt om vad man uppfattade som kriminalitet och alkoholmissbruk bland invandrarna från Finland. Föreningarna Norden i såväl Sverige som Finland var här engagerade för att underlätta integrationen, inte minst genom att anordna språkkurser och genom folkbildningsarbete. Det viktigaste var inte att finländarna fick möjlighet att lära sig det svenska språket flytande utan att de språkliga minoriteterna också skulle få möjlighet att ta del av kulturell verksamhet på sitt eget språk.
Förslag på frågeställningar
Vilken avsikt hade man med Föreningen Nordens finskspråkiga verksamhet och hur bedrevs den? Kan man i arkivhandlingarna avläsa en förändrad inställning till den finska invandringen till Sverige över tid?
Arkivförslag:
A5 Nämnden för finskspråkig verksamhet, protokoll (1960-1990)
F10 D (Nämnden för) finskspråkig verksamhet (1962-1985)