Det nordiska vänortssamarbetet startades i och med att danska Thisted och Uddevalla blev vänorter år 1939. Det var den danska föreningen Norden som tog det första initiativet. Syftet var att öka kunskapen och intresset för grannländerna. Ett annat vänortssamarbete organiserades på kommunal nivå i och med Sovjetunionens angrepp på Finland samma år. Verksamheten bestod i att en svensk kommun åtog sig att stödja en finsk så kallad adoptivorts invånare under finsk-ryska kriget. År 1939 bildades dessutom den så kallade Fadderortsrörelsen i Finland. Dess grundare Erik Mandelin trodde på den personliga kontakternas betydelse i hjälparbetet och ville att bygd skulle knytas till bygd så att svenska orter stod fadder för finska som drabbats av kriget.
Fadderortsrörelsen var länge komplicerad. I både Sverige och Finland diskuterades en sammanslagning mellan verksamheterna men förutsättningarna var från början inte så goda. När Finland gick i vapenbrödraskap med Nazityskland och inledde fortsättningskriget med Sovjetunionen år 1941 ifrågasattes hjälpverksamheten till Finland. Man ansåg också att Fadderortsrörelsen skulle konkurrera med annan redan etablerad hjälpverksamhet. Det dröjde ända till 1980-talet tills fadderortsrörelsen mellan Sverige och Finland upphörde och övergick till att bli en del av det nordiska vänortssamarbetet.
Efter kriget växte vänortssamarbetet i norden. Speciella vänortsnämnder i kommunerna som skulle driva på samarbetet inrättades. Föreningen Norden ville också att medlemmar ur alla befolkningskategorier skulle få möjlighet till personliga kontakter med grannländerna och skapa ömsesidig förståelse, speciellt efter andra världskriget, där de nordiska länderna delvis hade stått på olika sidor. Tanken var att det skulle omfatta bland annat information, studieverksamhet, utbyte mellan elever och lärare samt inkvartering. Man försökte utöka sin verksamhet genom att intressera olika föreningar och organisationer för utbyte och föreläsningar.
Förslag på frågeställningar
Hur speglas samarbetet i arkivets ”Handlingar rörande vänortsverksamhet”? Vilka kontakter togs mellan vänorterna och vad har vänortssamarbetet betytt? Har vänortssamarbetet förändrats över tid? Från svensk sida kan exempelvis perioden precis efter andra världskriget ha dominerats av hjälparbete, medan det senare blivit mer ett mer ömsesidigt kulturellt utbyte.
Arkivförslag:
A5 Vänortsnämndens protokoll (1959-1989)
F5 Handlingar rörande vänortsverksamhet (1949-1993)
Litteraturförslag:
Kommunernas kontakter i utlandet. Jan A Andersson/ Bengt Lundell. 1991.
Vänortsboken. Svenska Kommunförbundet. 1995.
Vänskapsband över Bottenhavet. Fadderortsrörelsen Sverige-Finland 1942-1960. Aura Korppi-Tommola. 1982.