Norden är en samlingsbeteckning som har använts sedan 1700-talet och som härstammar från de isländska handskrifterna. Norden som ett politiskt-kulturellt uttryck stammar från 1800-talet, då det fick sitt tydligaste uttryck i den akademiska studentskandinavismen som blommade vid detta sekels mitt.
Det nordiska samarbetet har i nationalstaternas epok haft två sidor: en nyttobetonad, pragmatisk sida och en emotionell, ideologisk sida. Ingendera delen har varit statisk och given en gång för alla. Det är den ideologiska, eller idémässiga, fasetten i begreppet Norden och det nordiska samarbetet som denna bok skall handla om.
Bokens tes är att det inte enbart är det breda nordiska samarbetet som tjänar att bli belyst utan också idéer och tankeströmmar omkring vad som konstituerat Norden till olika tider. Den nordiska enhetstankens struktur och byggstenar framträder kanske tydligast just i kurs- och mötessammanhang. Det är därför inte förvånande att frågan om konstruktionen av den nordiska idén inte rönt större uppmärksamhet.
Bidraget handlar inte om att påvisa en ”naturgiven” nordisk gemenskap eller ge en samlad översikt över samarbetet under mellankrigstiden. Hon har däremot sökt infånga ”drömmen” om det harmoniskt enhetliga Norden i en bestämd kontext. Hon vill belysa hur en självbild och självförståelse konstrueras och formuleras. Nordismen är en konsekvens av nationalismen.
Hon blottlägger hur den nordiska idén såg ut på 1920-talet och tidigt 30-tal.
Folkhögskolorna är en annan institution som haft stort inflytande för vår förståelse av Norden.
Möten, kurser och personliga kontakter var några av medlen för att uppnå det eftersträvade målet: att människorna i Norden skulle känna sig nordiska – ända in i själen.
Föreningarna Norden var inte ursprungligen folkliga organisationer. De nationella föreningarnas styrelser bestod av ledande personer inom affärsvärlden, politiken och kulturlivet. Föreningarnas folkliga förankring förekom mest i retoriken fram till 1930-talets mitt, då närmanden till arbetarrörelsen gjordes.
Föreningarna Norden bildas
År 1914 hölls ett möte i Malmö och år 1917 ett i Kristiania mellan de tre skandinaviska monarkerna, de så kallade trekungamötena. De symboliserade både i samtiden och efteråt de skandinaviska ländernas neutralitet och samhörighet i en farofylld tid. Ett mer eller mindre reellt närmande i Norden fortgick också i andra sammanhang.
Under år 1915 diskuterade polarforskaren och diplomaten Fridtjof Nansen, juristen och politikern Edvard Hagerup Bull och skeppsredaren och politikern Johan Ludwig Mowinckel möjligheterna att grunda en förening för att styrka nordiskt samarbete. Också den danska politikern och ordföranden i Industrirådet Alexander Foss var en central person i arbetet för utökade nordiska kontakter vid denna tid. Våren 1917 tog han initiativ till förhandlingar mellan danska, norska och svenska affärsmän för ökad nordisk samhandel.
Den danska ögonläkaren Christian Frederik Heerfordt var initiativtagare och pådrivare för en tredje grupp som arbetade för ett utökat nordiskt samarbete under kriget. Heerfordt hade en idé om ett politiskt förbund mellan Sverige, Danmark och Norge. Huvudstaden skulle ligga i Göteborg och Sverige skulle inneha den ledande positionen p.g.a. sin geografiska placering och, i skandinaviska sammanhang, stora befolkning. För att ge strävandena en mera fast organiserad form grundade Heerfordt sommaren 1917 Den danske Forening for nordisk Samarbejde vars uppgift bl.a. var att visa svenskarna att det danska engagemanget var äkta. Även i Sverige bildades en kommitté ”Norden, svensk förening för nordiskt samarbete”, som tillhörde kommitténs arbetsutskott, kontaktade Alexander Forss med ett förslag om ett möte för att diskutera ett gemensamt skandinaviskt initiativ. Heerfordt nämndes då inte med ett ord.
I maj 1918 möttes en bredare krets i Industrirådets lokaler i Köpenhamn för att dryfta linjerna för en dansk förening.
Svenskarna hade förlagt sitt programutkast för en grupp i Norge. För att erhålla politiskt stöd för tanken togs frågan upp i Stortinget i mitten av maj 1918. Från norsk sida ställde man sig i vänteposition för att se hur det skulle gå för de svenska och danska föreningsinitiativen. Det svenska förslaget hade som utgångspunkt ett rätt långtgående samarbete på ekonomins och politikens område, samt att det skulle bildas en nordisk förening.
Den 8 september 1918 möttes de delegerade för att diskutera ett reviderat programutkast. Från dansk och svensk sida lade man vikt vid samarbete på det handelspolitiska området och de ekonomiska frågorna, medan man från norsk sida tonade ned dessa punkter till förmån för ömsesidig upplysning.
Den nordiska enhetstanken
Den ”nordiska idén” handlade om många ting. Det var den nordiska naturen som ”smitt oss nordiska folk samman och kunna icke lösgöra oss från varandra.” Det handlade om pluralism den artrika floran och faunan inbegrep också mångfald. Språket var viktigt ”blodets röst”. Nutida språkforskning räknar med ett gemensamt språk i Norden fram till 1200-talet, kallat ”dansk tunga”. Anmärkningsvärt är att hänvisningar till förekomsten av nordiska språk i områden som låg utanför det mellankrigstida Norden inte förekom i nordisternas retorik (såsom Grönland och tidigare Orkneyöarna, Shetlandsöarna). Norden och dess innevånare sågs som en stor familj. Blodsbandet utgjorde det oupplösliga familjebandet. Det är värt att påpeka att familjetanken var stark i tidens borgerliga tankevärld, liksom rasteorier var aktuellt diskussionsstoff både inom och utanför den vetenskapliga världen under mellankrigstiden. Det var barnen och de unga som skulle föra familjen och släkten vidare. De var den nordiska familjen. Det handlade om nordiska blodsband och en odefinierbar fornhistorisk rot varur Norden och den nordiska enhetstankens skilda delar emanerade. Föreningarna Norden skulle upplysa nordborna om Norden, att lära dem att de tillhörde Norden och att Norden var en enhet och därmed befästa det nordiska samarbetet. Det krävdes folkupplysning.
Spridning och reproduktion av den nordiska enhetstanken
Föreningarnas kursverksamhet, årsbokslutsutgivning, föredragsturnéer och andra kulturella aktiviteter hade syftet att samla nordisterna omkring tron på och känslan av nordisk gemenskap. Årsböckerna och kalendern var två av föreningarnas kanaler till medlemmarna och således ett ansikte utåt.
Samhällenas elitgrupper tillmättes en avgörande betydelse i föreningarnas arbete. Man kan formulera saken så att arbetet handlade om hur man från ledande nordisters sida skulle förmå folket att bli nordiska efter de bildades premisser och ta till sig den nordiska idén med samma kulturella uttryck som samhällseliterna. Det dröjde fram till andra världskriget innan ett tätare samarbete kom till stånd mellan arbetarrörelsen och föreningarna Norden. Föreningarna skulle arrangera ”ett ordnat upplysningsarbete, som grundar sig på sakliga och objektiva meddelanden.” Ett talande exempel på hur man inom föreningarna arbetade var diskussionerna om en illustrerad artikel om ”huru våra skämttecknare se sina nordiska grannar” 1931. Man ansåg att det fanns risker med temat och manade till ”takt och försiktighet”. De nationella känslorna var lättstötta.
Man jobbade också med skolbarnens brevväxling, skolresor och språkundervisning.
Nordisk och nationalism
Folkligt samarbete var och är kärnan i föreningarnas arbete. Syftet var att arbeta tvärs över nationella gränser och skapa förståelse mellan grannfolken.
Norden och dess medlemmar
Under mellankrigstiden förekom flera internordiska konflikter, bl.a. Ålandsfrågan och Grönlandsfrågan. Skillnaden mot förr var att medan de tidigare lösts med vapnens hjälp löstes moderna strider på fredligt sätt.
Sverige som mittens rike i mellankrigstiden hade djupa historiska rötter, Sveriges position som centrum-land i Norden började växa efter Kalmarunionens tid, samtidigt med att de andra områdena fick en mera perifer betydelse.
Finland som Nordens östgräns.
Finlands nordiskhet blev problematisk då man i det praktiska samarbetet kom i kontakt med finskan. Språket var ett problem, inte enbart för skolelever utan också för aktiva nordister. Hur kunde man lösa denna uppenbara svårighet som finska språket förorsakade. Det var viktigt att inte enbart förklara saken så att den nordiska ideologin hängde ihop, utan också att hitta praktiska lösningar som knöt det finska Finland till Norden.
Man menade te. x. att ”vi ha blandat så pass mycket blod i gamla dagar, att det bör räcka till ett fostbrödralag, som kan hålla ihop genom den långa gemensamma arbetsdagen.” Finland värnade Nordens östgräns mot Sovjet medan Danmark värnade dess sydgräns. Det var ett ”kulturens erövringskrig mot ödemarkerna, i yttre åter historien om Västerns och Österns kamp om landet”.
Norden och världen utanför
Norden var en plats där fred, ordning och ro rådde efter första världskriget. Fredstanken, världsmissionen och gränsen mellan kaos och ordning speglar den nordiska tanken i förhållande till världen utanför.
”Norden är det enda lilla hörn av jordklotet som visat sig göra skäl för det missbrukade ordet kultur”. Unionsupplösningen 1905 var fredlig och hedervärd. Även Islands frigörelse från Danmark 1918 var fredlig. Norden var på rätt väg. Nu gällde det att få de andra med på Nordens exemplariska fredspolitik. Det noterades vidare att i den kommande kampen mellan den vita och den gula rasen som man menade stod för dörren, intog Norden en speciell roll”. Idealsamhället fanns på jorden – i Norden. Man stödde Nationernas Förbund.
Thorkild Gravlund ansåg att gränsen mellan Norden och Europas berodde på folklynnet. Han menade att de ”germenske Stammer” hade lätt att ryckas med i krigsbegeistring. Det hade inte nordborna eftersom varken brutal makt eller luftiga idéer låg för dem. Man ansåg att affärs- och produktionslivet var väl organiserat i Norden, vilket man inte kunde säga att det var utanför Nordens gränser. Världen utanför hade inte del i den nordiska roten, var inte en del av den nordiska familjen och hade ingen plats i den nordiska enhetstanken. Dess funktion var som missionsfält och som världen utanför.
Norden som ideologi och konstruktion
Skandinavismen var framförallt en elitrörelse och en närmast bilateral förbindelse samtidigt som den var en reaktion på de tyska enhetssträvandena vid samma tid. Den svensk-norska unionen sågs som ett steg på vägen till Skandinavismens enhet. Under 1800-talets senare hälft byggdes kontakterna inom den nordiska folkskolerörelsen, den skandinaviska myntunionen skapas 1873-1875. Socialdemokraternas, kvinnorörelserna och författarnas nordiska kontakter odlades under denna tid, då också nordiskt samarbete på lagstiftningsområdet hade framgång.
Nordisterna ville blicka framåt och inte legitimera sin existens utifrån 1800-talets skandinavism. Föreningarna Norden var nya och den moderna nordismen var ny. Skandinavistiska strävanden hade gått tokigt och snett, slutat blint och till ingen världens nytta så många gånger tidigare. Denna gång skulle arvet förvaltas väl. Första världskriget tilldelades rollen som förlösaren för det ”riktiga” nordiska samarbetet, d.v.s. det som föreningarna Norden ställde sig i spetsen för. Nordismen var med andra ord förnuftig.
Det fanns en gräns. Tyskland representerade makt och Ryssland det ociviliserade.
Upptakten till Norden-föreningarnas bildande tyder på att de grundades på ett misslyckande och på ett mer eller mindre förtäckt försök att skapa ett politiskt projekt. Då verkligheten inte bar kunde drömmen leva vidare.
Historien om nordiska samlingsstävanden är historien om hur samnordiska initiativ och planer runnit ut i sanden, gång på gång. Med början i Kalmarunionens misslyckande och fram till NORD-EK:s fall 1970. Norden har varit ett för litet område för att kunna bära de samarbetsprojekt som varit på tapeten många gånger, men som inte blivit till något.
Dagens likhetspunkter mellan de nordiska länderna beror, enligt Rerup, inte på Skandinavistiska strävanden utan på medelklassens dominerande roll i de nordiska länderna och på att det var denna grupp som kom att bli ledande i de nationella integrationsprocesserna.
Uffe Östergaard har hävdat att den nordiska gemenskapen i stor utsträckning konstitueras av ländernas gemensamma protestantiska tro. Rerup har pekat på medelklassens stora betydelse för dagens likartade nordiska välfärdsstater.
Författaren har försökt argumentera för att Norden och den nordiska gemenskapen konstituerades av den nordiska enhetstanken. Författaren har inte velat se exempelvis språkgemenskapen som det avgörande, utan i högre grad pekat på att det är tanken, idén om Norden som konstituerar Norden som ett samlat område. Ett gemensamt språk för inte automatiskt till en gemensam identitet, såsom bl.a. förhållandena i det medeltida nordiska området visat. Språket som den bärande faktorn i en gemensam folklig identitet hör obönhörligt ihop med nationalstaternas förståelse av stat-nation-folk-språk-kultur.
Litteratur: Monika Janfelt. 2005. Att leva i den bästa av världen. Föreningarna Nordens syn på Norden 1919-1933. Carlsson.