Vi, som dansade på 30-talet, var ju en så liten grupp, nu finns det ju kommunala dansskolor, det dansas i förskolor och i otaliga studieförbund.
En del av ovanstående förändring beror naturligtvis på samhällsutvecklingen i stort, men dagens dansare och danspedagoger har mycket att tacka Svenska Danspedagogförbundet (SDF) för.
Fotografiet kommer från en serie diabilder av och om Svenska Danspedagogförbundet som får illustrera februari månads dokument som lyfter fram danskonsten och förbundets historia.
SDF har framgångsrikt arbetat med att höja dansens status, startat kurser, seminarier, utbildning av danspedagoger och lyft fram dansen som konstform, inte minst för barn och ungdomar.
Klassisk och modern dans i möte
Dansens status i Sverige under 1900-talets första årtionden var inte speciellt hög. Den moderna dansen (den s.k. fria skolan) växte fram som en reaktion mot den strikta klassiska dansen. Tradition stod i kontrast mot förnyelse där representanter från den klassiska dansen ansåg att baletten var överlägsen medan de från den fria och moderna dansen såg på den klassiska som konservativ och begränsad. Motsättningarna mellan de olika formerna kom med tiden att luckras upp när de två stilarna närmade sig varandra, bland annat i olika gränsöverskridande koreografier och andra samarbeten.
Trots olika åsikter mellan dansare från de olika dansformerna om vad som ansågs vara bra dans kunde man enas kring frågor runt yrkets rent pedagogiska frågor, vilket öppnade upp för att ett yrkesförbund kunde bildas.
Danspedagoger sluter sig samman
Den 29 mars 1939 var tiden mogen för att en yrkessammanslutning av svenska danspedagoger kunde bilda Svenska Danspedagogförbundet.
Året innan, 1938, hade intresseföreningen Dansfrämjandet bildats. Deras fokus var att verka för främjande av dans i allmänhet, medan SDF:s inriktning framför allt var den pedagogiska verksamheten, att höja utbildningsnivån och att verka som yrkesförbund.
En av eldsjälarna bakom förbundets grundande var den framstående fridansösen Ronny Johansson (1891-1979). Hon hade under många år turnerat både i Europa och USA och där sett hur kollegor slutit sig samman i föreningar och förbund. Tillbaka i Stockholm drev hon en privat dansskola inom den fria dansen på Sturegatan. Carin Fischer-Hugne (1895-1958),
som även hon drev en privat skola i Stockholm under 1920- och 30-talen och dansaren och koreografen Sven Tropp (1890-1964) var också aktiva i bildandet och företrädde den klassiska dansen. Carin Fischer-Hugne valdes till ordförande och Ronny Johansson till sekreterare.
De första åren var medlemsantalet mycket blygsamt, endast mellan 18 och 27 medlemmar. En trolig förklaring till att så få anslöt sig var att förbundet hade inträdeskrav och för att få vara fullvärdig medlem fanns krav på pedagogisk verksamhet. Majoriteten av medlemmarna var kvinnor, men några manliga danspedagoger var med. Först framåt 1960 ökade antalet, för att i slutet på 1960-talet vara uppe i 92 st.
Privata dansskolor banar vägen
Det var inte bara Ronny Johansson som utbildat sig utanför Sverige. Många danspedagoger var tvungna att söka sig utomlands för att kunna få en relevant utbildning. I städer som Paris och Berlin var utbudet större och kvaliteten på danspedagogutbildningar på en högre nivå. I många länder i Centraleuropa hade dansen även en annan ställning än i Sverige.
De få dansskolor som fanns i Sverige, förutom Operan, var privata på 1940-talet och bedrevs av några väletablerade dansare både inom den klassiska dansen som de s.k. fria skolorna.
I SDF:s jubileumsskrift från 1990 berättar Inge Södersten (som var ordförande för förbundet 1970-1971) om sina erfarenheter som danselev på en privat skola under 1930- och 1940-talen:
Själv gick jag som pedagogelev hos Jeanna Falk. Hon hade en stor och vacker studio på Humlegårdsgatan. I samma trappuppgång residerade Sigrid Schejkes Dansinstitut. ”Ej jazztyper”, stod det i annonsen. Jag gick fel första gången och blev avsnäst med en förnärmad fnysning, när jag frågade efter Jeanna, trots att jag väl knappast såg ut som en ”jazztyp”, vad det nu var för något.
Vi var sex stycken i utbildningsklassen hos Jeanna, hade en á två träningstimmar per dag plus pedagogisk praktik, improvisation och koreografiska uppgifter. Dessutom hade vi musikteori på Stockholms Privata Konservatorium och pluggade musikhistoria.
Om den förändrade synen på dans och villkoren för pedagogerna berättar Inge:
Även ekonomiskt har det ju blivit annorlunda, fast man gunås inte blir förmögen i yrket nu heller. Konkurrensen är stenhård, jobben är få – tjänsterna så gott som obefintliga. Skyhöga lokalhyror och arbetsgivaravgifter gör det hårt nära omöjligt att starta eget, och lönerna i studieförbunden är inte mycket att skryta med. Nu som förr tvingas man av de långa ferierna att ta allehanda extrajobb för att klara livhanken, men vi var ändå på något sätt ännu mer värnlösa. Inte fanns det stipendier, inga studiebidrag eller studielån, och föräldrar och släkt var oftast så totalt oförstående och emot att man valde ett så udda och olönsamt och knappast ens anständigt yrke. ”Vad du gör – men kalla det inte för ARBETE!”, sa min moster till mig. Jag tycker det hedrar oss, att vi inte gav tappt utan slog oss fram. För det är tack vare de privata dansskolorna från 40-talet med deras stora och entusiastiska elevskaror, som vägen öppnades för den generation, som nu kämpar på Danshögskolan och Balettakademin. Det har kostat mycket slit – visst var det värt det!
”Utlänningsfrågan”
Jobben för danspedagoger i Sverige var få och konkurrensen stenhård. Arbetsbristen och den strikta flyktingpolitiken i Sverige under andra världskrigets första år bidrog till att många inom förbundet ville värna om de ”inhemska yrkesutövarna”.
Under andra världskriget sökte dansare och pedagoger från krigsdrabbade länder arbetstillstånd i Sverige. Flera av förbundets styrelsemedlemmar arbetade aktivt för att förhindra att tillstånden skulle beviljas med argumenten att arbetsmöjligheterna för danspedagoger var begränsade och inte ens räckte för de svenska danspedagogerna.
I ett utskick till tilltänkta medlemmar som man ville värva 1940 står:
Det svåraste problemet hitintills har varit utlänningsfrågan och alltsedan förbundet startades har ett intensivt arbete nerlagts på att försöka stävja den invasion av utländsk konkurrens som alltmer tilltagit och att tillförsäkra de få arbetsmöjligheterna åt inhemska yrkesutövare.
Men det fanns även de som var kritiska till SDF:s restriktiva hållning. Jeanna Falk var en av dem som kritiserade förbundets agerande och arbetade för att den judiska danspedagogen Gertrude Engelhart skulle få arbetstillstånd i Sverige. Hon krävde 1940 utträde ur förbundet på grund av deras hållning i frågan, men gick några år senare med igen.
Gertrude Engelharts ansökan om arbetstillstånd avslogs av Socialstyrelsen och förbundet kommenterade det hela:
Sedan förbundets styrelse på det bestämdast avstyrkt även denna ansökan, avslog Socialstyrelsen jämväl denna gång den gjorda framställningen om arbetstillstånd. … Tyvärr förstördes delvis denna stora framgång i vårt arbete längre fram på sommaren, då Engelharts personliga vänner, bl.a. rektorn vid Olofsskolan, lyckades utverka ett upphävande av Socialstyrelsen beslut. Hennes verksamhet blev numera dock helt begränsad till Olofsskolan, och hon fick ej tillstånd att bedriva annan undervisningsverksamhet. Bland dem som här motarbetade oss befann sig tyvärr några styrelsemedlemmar och andra medlemmar i föreningen Dansfrämjandet, vilka såväl skriftligen som med personlig uppvaktning i Socialstyrelsen gjorde allt för att hjälpa denna utlänning.
Svenska Danspedagogförbundet är trots allt inte ensamma om att ha ställt sig kritisk mot invandrad arbetskraft under andra världskriget, samma argument har använts även av andra förbund.
Efter krigsslutet fick flera av danspedagogerna som under kriget fått avslag nu arbets- och uppehållstillstånd. Förbundets agerande beklagades senare och medlemsantalet ökade.
Som en dans på 1950- och 60-talen
Mellan åren 1950-1964 hölls mycket populära sommarkurser för dansare och pedagoger i förbundets regi. Lärare vid dessa kurser var framstående utländska och svenska dansare och elever från hela Norden sökte till kurserna.
Förbundet startade även vid den här tiden seminarieverksamhet för utbildning av blivande danspedagoger. För att komma in krävdes tidigare erfarenhet och att ha klarat inträdesprov.
Seminarierna resulterade 1964 i en tvåårig danspedagogutbildning (som senare blev treårig) som hölls på Koreografiska Institutet (nuvarande Danshögskolan).
Dansmatinéer och barndans
SDF har anordnat en mängd dansaktiviteter för barn och verkat för möjligheter för barn att dansa. Under flera år ordnades dansmatinéer på Oscarsteatern i Stockholm där elever i olika åldrar och från olika skolor uppträdde.På matinéerna hade pedagogerna tillfälle att visa både lektioner och danser och ge exempel på hur man arbetade med eleverna.
Förbundet har även arrangerat dansvecka på Kulturhuset och Dansens dag på Skansen.
”Det stora danskriget”
Behovet av danspedagoger ökade i och med att dans som ämne fick mer plats i skolan även fast den inte fick någon självklart ställning. Dans som ämne hos studieförbund öppnade även upp för fler pedagoger att få arbete men innebar sällan någon fast tjänst.
På 1980-talet öppnade ”en djungel av dansskolor”. SDF var öppet kritiska med att många av skolorna anställde lärare utan pedagogisk erfarenhet vilket gjorde att eleverna riskerade att få skador. Man ansåg att många skolor enbart ville tjäna pengar.
Det finns mycket mer att utforska om dansens historia och mer att hitta i Svenska Danspedagogförbundets arkiv. Riksföreningen Musik- och Danslärares (RMD) arkiv finns även på TAM-Arkiv. I Lärarförbundets, Teaterförbundets och TBV:s arkiv finns även handlingar kopplade till dans och dansare. Andra arkiv inom området dans är: Balettakademiens arkiv, Carina Ari biblioteket, Danshögskolans arkiv och Dansmuseets arkiv.
2010 kom även avhandlingen ”Utbildare i dans – perspektiv på formeringen av en pedagogutbildning 1939-1965” av Britt-Marie Styrke, Umeå universitet som finns att läsa:
http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:309608/FULLTEXT02.pdf
Av: Melissa Rydquist, TAM-Arkiv