Månadens dokument, nu när våren börjar närma sig, tillägnas fanorna. En fana är till för att bäras och synas, men de historiska fanorna gömmer sig ofta på olika arkivinstitutioner. Här får ett urval fanor och standar som TAM-Arkiv bevarar fladdra åtminstone i den digitala vinden.
Fanor som symbolhandling har historiskt använts inom såväl militären och under krig som hos yrkesföreningar och fackförbund. Även inom andra rörelser, ofta med ett politiskt budskap eller med religiös bakgrund, har fanan varit viktig. Idag förknippas de kanske mest med arbetarrörelsens röda fanor och 1 maj. Mindre känt är att även inom tjänstemannarörelsen har fanor använts som en symbol att samlas kring, som skapar samhörighet och stolthet för sin yrkeskår.
Till skillnad från en flagga, ägs fanan kollektivt av en organisation, har ett budskap, är unik och den måste vara invigd. En fana är till för att bäras och är därför fäst vid en tvärstång. När tyget hänger ned från tvärstången kallas den för standar. Standar finns även i mindre format och kallas då för bordsstandar. Idag används ordet fana som samlingsnamn för alla former av invigda samlingstecken.
TAM-Arkiv har ett trettiotal fanor från olika tjänstemannaförbund och en stor samling bordsstandar, några även från andra länder. Vår målsättning är att under året digitalisera och publicera samtliga så att de alla kan få komma fram ur arkivgömmorna.
Fanor i krig, kamp och sorg
Fanor har använts i krig som riktmärken för soldaternas förflyttningar och har haft ett starkt symboliskt värde som fienden ofta riktade in sig på. För att skydda fanan fick särskilt dugliga soldater stå som fanvakter som med sitt liv försvarade fanan. Inom militären har de även tidigt använts för att ange olika grader och regementen.
Användning av fanor hos fackförbund i Sverige tog sin början under grovarbetarstrejken 1881 då byggnadsarbetare marscherade med en röd näsduk fästad på en stång. Näsdukarna var inte invigda, som de idag måste vara för att få benämnas fanor, men det var ändå en upptakt till fanornas användning hos fackförbund. Oftast syns fanor vid demonstrationer, begravningar och andra högtidliga sammanhang. Vid begravningar av medlemmar används ofta svart sorgflor.
Färgens symbolik
Färger har ett starkt symbolvärde och färgen på fanan visar ofta dess hemvist. Tidigare var den röda färgen maktens och furstarnas färg, men den röda fanan användes under amerikanska frihetskriget och senare även under franska revolutionen. Med tiden kom den sedan att associeras med socialism och kampen för bättre arbetsförhållanden för arbetare.
Den blå färgen har också haft olika innebörd under historien. Skråväsendets gesällföreningar hade ibland gröna fanor, men oftast var de blå. Därför kallas ibland färgen blå för hantverkets färg. Under 1880-talet var motsättningarna mellan liberalerna och socialisterna stark och som en kontrast mot socialisternas röda färg tog de liberala fackförbunden färgen blå som sin. På 1900-talet kom den blåa fanan att associeras med fackförbund som hade staten som arbetsgivare. Inom tjänstemannarörelsen har man traditionellt använt färgen blå, men det finns även exempel, som de som presenteras här, där man valt andra färger.
Vit var färgen för de liberala arbetareföreningarna och har tidigare även använts av de kungliga livtrupperna medan svart är anarkisternas färg. Gula fanor användes av strejkbrytarorganisationer, och gult har därför kommit att anses stå för svekfullhet och ses sällan på fanor.
Fanskapare och fantyg
Fankonstnärer kallades de som tillverkade fanorna, ett arbete som krävde precision och erfarenhet. Fankonstnärerna var ofta dekorationsmålare eller fotografer i grunden, men i slutet på 1800-talet var efterfrågan på fanor stor och många blev då fanmålare och arbetade på speciella fanateljéer.
Siden, konstsiden, ylle och bomull är de vanligaste materialen som fanorna tillverkades av. Fackförbundet ville kosta på sina fanor finaste kvalitet av siden. Men siden är ömtåligt och visade sig inte stå emot väder och vind särskilt bra. Därför användes ofta ylle, men under efterkrigstiden blev det allt vanligare att tillverka fanorna i syntetmaterial. Tekniker som användes var målning, broderi, tryck och applikation. Som dekoration användes ibland kantbårder eller fransar. Tyvärr är fanorna sällan signerade eller daterade och det är därför svårt att veta vem konstnären bakom dem är.
Invigning med pompa och ståt
Att införskaffa en fana var en dyr utgift för föreningar och speciella fankommittéer kunde tillsättas för att försöka få in pengar genom att anordna fester och lotterier. Frivilliga bidrag kunde också göra det möjligt att köpa en fana. När en förening köpt sin fana var det därför vanligt att man anordnade en invigningsfest som en ceremoni för att inviga fanan. Sånger och tal hölls ofta till fanans ära. Innan fanan var invigd fick den inte användas vid demonstrationer eller begravningar.
Av: Melissa Rydquist, TAM-Arkiv
Referenser: Vår enighets fana – ett sekel av fackliga fanor utgiven av Lo och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek inför LO:s 100-års jubileum
”Några ord om fantyg” av Barbro Eriksson, Folkrörelsernas arkiv i Gävleborg län, ur boken Folkrörelsernas arkivhandbok, 1988.