Gerhard Louis De Geer af Finspång, född den 27 november 1854 i Kristianstad i Skåne. De Geer studerade juridik vid Uppsala Universitet från 1873. Han blev jur. kand. 1879. Han blev sedan vice häradshövding 1881, amanuens i finansdepartementet 1884 och tillförordnad kanslisekreterare där 1888-1892. Därefter blev han genom tjänstgöring i riksdagsutskott, statliga kommittéer och i finansdepartementet väl insatt i politiska frågor.
De Geer blev sedan riksdagsledamot i första kammaren 1901-1914 och landshövding i samma län 1905-1923. Som moderat liberal tillhörde han i första kammarens minoritetsparti 1901-1904 och dess efterföljare Första kammarens moderata grupp 1912. I unionsfrågan reagerade han bestämt mot alla planer på att upprätthålla unionen mot norrmännens vilja. I rösträttsfrågan anslöt han sig till den liberala partilinjen och kravet på majoritetsval, men var en tydlig försvarsvän. Det gjorde att han periodvis blev påtänkt som statsminister, men så blev det inte och han blev inte heller återvald till riksdagen i riksdagsvalet 1914. Detta eftersom han då lämnat partiet och under det urtima riksmötet 1914 betecknade sig som frisinnad vilde.
Under de närmast följande åren var han bland annat ordförande i ”kommittén för arbetstidens begränsning”. Denna la grunden till den åttatimmarsdag som infördes 1918. De Geer hade därmed stärkt banden till socialdemokratin. Det var också i denna veva – 1919 – som han blev ordförande i föreningen Norden. Han därmed organisationens första ordförande.
Under De Geers tid som ordförande var de drivande krafterna personer med hög ställning i det svenska samhället. En del hade tillhört ledningen för 1912 års pansarbåtsinsamling och Conrad Carleson hade tidigare varit finansminister i en högerregering. Nils Herlitz berättar i sin artikel ”När föreningarna Norden bildades” att man från norsk sida hade ställt frågor om den svenska kommitténs politiska bakgrund. De kunde misstänka att det fanns någon slags ”storsvenskhet” bakom den svenska föreningen. Det fanns ju inledningsvis en viss tveksamhet från norsk sida till initiativet med föreningen Norden. Från norsk sida ville man också att det ömsesidiga upplysningsarbetet – det kulturella utbytet – skulle komma i första rummet. Från svenskt och danskt håll var man däremot intresserade av politiskt, speciellt försvarspolitiskt och ekonomiskt samarbete. Men De Geer var, som vi sett, en person som redan från början motsatt sig att unionen med Norge skulle upprätthållas mot norrmännens vilja.
I föreningens barndom kom också upplysningsarbetet att spela en central roll. I det första svenska stadgeutkastet var det tal om att inrätta ”upplysningsbyråer” med vittsyftande uppgifter. De var tänkt att de skulle sammanknytas med pressen och tjäna dess behov. Man kan säga att verksamheten generellt kom att få ett mer ”kulturellt” innehåll på bekostnad av det som initiativtagarna till föreningen Norden hade tänkt sig. De hade fokuserat på ekonomiskt och socialt samarbete. Den svenska föreningen Norden gjorde en sammanställning och utvärdering av verksamheten under åren 1919 till 1924, de år då De Geer var föreningens ordförande. Det hade handlat om:
1. Föreläsningsverksamhet
2. Studiekurser, studieresor och folkmöten.
3. Universitetsfrågor, med utbyte av lärare och föreläsningsserier.
4 Skolfrågor.
5 Lagstiftning
6. Pressen.
7. Musiklivet.
8. Biblioteksverksamhet.
9. Nordens byråer.
Om De Geers insats som ordförande i föreningen Norden skriver föreningens förste sekreterare Nils Herlitz i sina memoarer:
”Som ordförande i Föreningen Norden i begynnelsen stod Louis De Geer under fem år i spetsen. Han var en älskvärd man, men han var ganska reserverad, och hans ledning var nästan bara formell. Han bodde inte i Stockholm, och då han deltog i arbetet, sällan på styrelsesammanträden men regelbundet vid de årliga återkommande mötena mellan de tre styrelsernas delegerande, lade han inte mycket an på att tränga in i frågorna. Det tycktes snarare vara entusiasm för mellanfolkligt samförstånd i allmänhet än intresse av just för konkreta nordiska samarbetssträvanden som besjälade honom.”
Under sin tid som ordförande i föreningen Norden var han också en kort tid 27 oktober 1920-14 februari 1921 – alltså 111 dagar – Sveriges statsminister. Det var efter Hjalmar Brantings valförlust 1920 som han tillträdde. Men redan efter ministärens första kontakt med riksdagen uppstod motstånd. Regeringen vill höja försvarsanslagen, men förslaget röstades ned efter en svag insats av De Geer i andra kammarens remissdebatt. De Geer kritiserades då för en uppgiven inställning. I det tidiga 1900-talet hade Louis De Geer mycket av det som en politiker då skulle ha. Han var förmögen, hade fina anor och var en hög ämbetsman i staten. Hans far hade också genomfört representationsreformen 1965. De Geer uppges dock ha varit ”en tillbakadragen och föga handlingskraftig karaktär”. Kritiken från andra regeringsledamöter växte eftersom de menade att De Geer var oförmögen att leda regeringen. De skrev samfällt avskedsansökningar och bad kungen att väja mellan dem och statsministern. De Geer var då tvungen att avgå, efter sin mycket korta statsministerbana.
Efter sin tid som föreningen Nordens ordförande och Sveriges statsminister gav han ut några minnesböcker: ”Politiska hågkomster 1901-1921”, år 1926 samt ”Strödda minnen” år 1926. Louis De Geer avled den 25 februari 1935.