Inger Ohlsson Örtendahl, född Ohlsson den 7:e november 1949 i Sundsvall. Hennes far Erik var egen företagare och hennes mor Gerda var hemarbetande.
Utbildning och tidigt arbetsliv
Inger Ohlsson utbildade sig till legitimerad barnsjuksköterska. När hon sedan började arbeta engagerade hon sig fackligt inom SHSTF ( idag är det namnändrat och heter Vårdförbundet) och innan dess i förbundets föregångare SSF (Svensk Sjuksköterskeförening). Inom dess organisationer fick hon med tiden fick alltmer betydelsefulla förtroendeuppdrag.
Hon blev ledamot i SSEF:s (Sveriges sjuksköterskeelevers förbunds) styrelse där hon var verksam åren1971-1972. Därefter blev hon Vice ordförande i sektion 2 inom SSF:s lokalavdelning i Stockholm. År 1974 blev hon föreningens ordförande. Sedan var hon vice ordförande i SHSTF:s länsavdelning för Stockholm mellan åren 1981-1983. Efter detta fick hon arbete som ombudsman vid SHSTF:s centrala kansli och var verksam där mellan 1983-1986. Inger Ohlssons engagemang för den fackliga rörelsen ökade och hon närmade sig SHSTF:s ordförandepost.
Ordförande i SHSTF
Inför SHSTF:s kongress 1986 hade spekulationerna – inte minst i massmedia – varit intensiva. Inger Ohlsson som enhälligt nominerats till ny ordförande för SHSTF efter Marianne Lundqvist som skulle gå i pension hade utsatts för kritik från vissa av förbundets länsavdelningar. Orsaken var hennes uttalanden i massmedia angående det årets avtalsrörelse. Men på kongressen uttalade de kritiska avdelningarnas representanter ändå sitt stöd för hennes kandidatur. Inger Ohlsson valdes därför enhälligt till ny ordförande i SHSTF.
I sitt tacktal till kongressen lyfte hon bl.a. fram kvinnors löner och villkor. Hon betonade hur viktiga vårdförbundets medlemsgrupper är för landets hälso- och sjukvård. Det är därför värda en högre lön, betonade hon. Förbundet skulle inte acceptera den traditionella synen på kvinnors och kvinnors arbete som tar sig uttryck i lönediskriminering. Istället gällde det att bekämpa djupt rotade orättvisor.
Inger Ohlsson valdes alltså till ny ordförande men det var inte klart med det årets förhandlingarna om medlemmarnas lönevillkor. Styrelsen för Kommunaltjänstemannakartellen (KTK) hade föreslagit en lösning som innebar ett – enligt ett upprört avtalsfullmäktige som kallats in under pågående kongress– mycket dåligt löneutfall för SHSTF:s medlemmar. Röster hördes för att SHSTF skulle lämna kartellen. Kongressens beslut blev att förbundet skulle snabbutreda medlemskapet och att en extra kongress skulle inkallas i april 1987 för att ta ställning till om förbundet skulle vara kvar i KTK eller inte.
Kontroversen inom KTK slutade med att arbetsgivarsidan såg svårigheter att få en överenskommelse med alla förbunden inom kartellen. Nya förhandlingar startade med hjälp av medlare. Resultatet blev att SHSTF:s andel av löneutrymmet ökade, bl.a. fick förbundet 115 av de 150 miljonerna i vårdpotten.
Utredningen om SHSTF:s fortsatta medlemskap i KTK handlade om hur SHSTF kunde driva sina förhandlingsfrågor för att nå bästa resultat. Frågan var om vad som skulle hända om förbundet skulle lämnade KTK – och därmed TCO. Alternativen att antingen ansluta sig till LO eller till Saco ansågs vara sämre. Styrelsens majoritetsuppfattning var därför att det bästa sättet att åstadkomma resultat var att stanna kvar i kartellsamverkan. För att vara kvar i KTK ställdes dock vissa krav. Ett var att en för KTK-förbunden gemensam lönepolitisk strategi skulle utformas och att SHSTF skulle ha ökade möjligheter att i direkta förhandlingar med arbetsgivaren förändra allmänna bestämmelser i för förbundet viktiga frågor. Så blev SHSTF-styrelsens förslag till kommande kongress.
På kongressen 1987 tog Inger Ohlsson tydligt ställning genom sitt uttalande att:
”Den enda diskussionen som är av intresse är hur vi ska bli starkare för att kunna driva de förbundsspecifika frågorna!”
Att gå ur KTK såg hon inte som någon lösning. När SALF lämnade TCO gick nästan all kraft åt till att föra krig med den organisatoriska omvärlden, påpekade hon. På kongressen vann styrelsens förslag – SHSTF blev kvar i KTK.
Inger Ohlsson satt – under sin tid som ordförande för SHSTF – även suppleant i TCO:s styrelse under perioderna 1987-1990 och 1993-1994. Ohlsson arbetade med arbetsmiljöfrågor för TCO. Hon var SHSTF:s ordförande fram till 1994 då hon blev TCO:s ordförande.
Ordförande i TCO
Inger Ohlsson valdes till TCO:s ordförande den 16:e september 1994 av en enhällig kongress. Hon blev då TCO:s förste kvinnlige ordförande. Kvinnorna hade redan i 18 år varit i majoritet inom organisationen och många medlemmar tyckte att det var hög tid att äntligen välja en kvinnlig ledare för centralorganisationen. År 1994 tog hon över en organisation som hamnat i akut kris. Bakgrunden var Björn Rosengrens avgång och debatten som följde efter avslöjandet om hans besök på strippklubben Tabu. Många var upprörda efter händelsen och Inger Ohlsson blev den som skulle återställa förtroendet för TCO.
Hennes tid som ordförande präglades till en början av den ekonomiska krisen och den arbetslöshet som följde i dess spår. Även Sveriges medlemskap i EU förändrade förutsättningarna. Det fördes intensiva debatter i TCO-tidningen om EU:s planer på en monetär union. Det förändrade ekonomisk/politiska klimatet satte sin prägel på hennes tid som ledare.
I sitt installationstal som TCO-ordförande betonade hon att arbetslösheten var en viktig fråga för TCO. Hon presenterade ett tiopunktsprogram mot arbetslösheten. En satsning på informationsteknologin inom hela utbildningssystemet var ett av många förslag – ”ett barn, en PC”. Genom Inger Ohlssons val till ny ordförande bestod nu TCO:s presidium av enbart kvinnor. Vice ordförande var statstjänstemannaförbundets Lisbeth Eklund och SIF:s Lilian Ringsand.
Till att börja med fortsatte debatten kring Rosengren och kritik riktades även mot styrelsens stöd för honom (även om den tog avstånd från hans Tabu-besök). Även andra mediadebatter uppkom under hennes första tid som ordförande. I en intervju i TCO-tidningen åtta månader efter sitt tillträde betecknades hennes start som ordförande som stormig.
Redan vid 1993 års kongress hade beslut fattats om förändringar inom TCO. Sture Nordh hade fått ansvaret för en översynsutredning. Dess huvuduppgift var att lägga förslag på hur kostnaderna för TCO skulle kunna sänkas.
Då utredningen sedan lades fram hade Inger Ohlsson valts till ordförande. Vid 1995 års extra kongress beslutades det om betydande stadgeförändringar utifrån översynsutredningens förslag. Antalet kongressledamöter minskade från 200 till 125. Det årliga representantskapsmötet avskaffades, istället infördes kongress vartannat år. Den vidgade motionsrätt som införts 1976 avskaffades helt. Regionkontoren lades ned och ersattes av frivilliga TCO-råd.
Utredningen markerade vikten av samverkan inom TCO-familjen. Kärnfrågan när det gällde att utveckla TCO som offensiv påverkansorganisation ansågs vara samspel med förbunden. Detta underströks också på kongressen.
Inger Ohlsson lyckades – under sin tid som ordförande – skapa sig en egen profil som en kraftfull internationell röst och som förkämpe för en enad tjänstemannarörelse. Hon vann snabbt stor respekt på den internationella arenan. Hennes arbete inom den europeiska fackliga samarbetsorganisationen EFS gav TCO ett gott rykte. I Bryssel talade man med stor uppskattning om den svenska tjänstemannarörelsen.
Inger Ohlsson arbetade också för ett närmare samarbete mellan TCO och Saco. De båda organisationerna hade flera decennier av motsättningar bakom sig då hon tillträdde som ordförande. Då Saco skapades hade TCO sett Saco som en konkurrent om medlemmar och en splittrare av den fackliga rörelsen i Sverige. Men allteftersom tiden gick hade motsättningarna mellan de två centralorganisationerna successivt minskat. Under Ohlssons ordförandeskap förbättrades relationerna. Detta måste till stor del tillskrivas hennes ledarskap.
Kongressen 1995 gav styrelsen i uppdrag att ”initiera en framåtsyftande diskussion kring en samlad tjänstemannarörelse.” Detta ledde i september 1996 till ett samarbetsavtal med Saco.
För Saco var önskan om att fogas in i det reguljära europeiska fackliga samarbetet en viktig drivkraft för att få till stånd bättre relationer till TCO. Frågan hade fått ökad prioritet sedan Sverige blivit medlem i EU från den 1 januari 1995. Saco inträdde nu i de nordiska (NFS), europeiska (EFS) och världsvida (FFI) fackliga samarbetsorganen. I dessa organisationer var TCO sedan länge en etablerad organisation. Saco blev nu även delägare i LO:s och TCO:s Brysselkontor.
En annan orsak till närmandet var att TCO-OF (som hade ersatt TCO-S och KTK) hade ombildats och blivit Offentliganställdas Förhandlingsråd (OFR). Detta råd hade öppnats för Saco-förbund. Via ORF inleddes ett förhandlingssamarbete mellan TCO:s och Saco:s lärarförbund samt mellan SKTF (numera omdöpt till ”Vision”) och Akademikerförbundet SSR. Officersförbundet ingick i förhandlingssamarbetet och senare anslöt sig Läkarförbundet.
Från denna tidpunkt har TCO och Saco varit angelägna om att finna gemensamma ståndpunkter i viktiga frågor (lönebildning, socialförsäkringar, studiemedel, kompetensutvecklingskonton och skattepolitik). Då Inger Ohlsson efter 1997 års kongress anställt Bengt Norby från Saco som kanslichef var detta ett led i ambitionerna att utveckla kontakterna mellan de två centralorganisationerna.
Relationen mellan Inger Ohlsson och Saco:s Anders Milton var alltså god. Men även kontakterna med LO och dess dåvarande vice ordförande Vanja Lundby-Wedin och ordförande Bertil Jonsson var intensiva. Det argumenterades till och med från flera stora vertikala medlemsförbund för en stor sammanslagning av samtliga tre fackliga centralorganisationer, alltså LO, TCO och Saco. Inger Ohlsson menade dock att hon inte trodde på något samgående med vare sig Saco eller LO i det läget men väl på ett samarbete. När det gällde LO menade hon dock att TCO ursprungligen bildats för att tjänstemännen inte vill ha den nära koppling till socialdemokratin som LO hade. Om ett närmare samarbete mellan LO och TCO skulle kunna utvecklas måste LO bryta bindningen till socialdemokratin.
Välfärd och jämställdhet var fortsatt viktiga frågor och med Inger Ohlsson som ordförande intensifierades jämställdhetsarbetet inom TCO ytterligare. Hennes arbete och utspel i media gjorde att kvinnors löner och arbetsvillkor kom upp på dagordningen.
Skattefrågan var fortsatt ett debattämne där TCO och Inger Ohlsson argumenterade för sänkt skatt på arbete som en viktig faktor för att få igång en nödvändig tillväxt och ökning av sysselsättningen. Det förekom diskussioner inom TCO om skattefrågan. En del debattörer menade att den sociala välfärden hotades av skattesänkningskraven.
Frågan om en monetär-ekonomisk union inom EU kom upp under Inger Ohlssons ordförandetid. TCO-kongressen och Inger Ohlsson tyckte att EMU-debatten borde utvidgas i Sverige. Ett gemensamt analysarbete inleddes tillsammans med Saco och SAF för att åstadkomma bättre förberedelser när EMU skulle införas. LO hade också bjudits in till detta samarbete men tackade nej. EU:s sociala dimension sågs dock som den allra viktigaste frågan för de fackliga rörelserna.
Ett kontroversiellt beslut på 1997 års kongress var att utesluta Ledarna (tidigare SALF) från sitt medlemskap i TCO. Beslutet grundade sig på de gränstvister som länge hade pågått mellan Ledarna och andra TCO-förbund. Detta år hade Ledarna 77 400 medlemmar. Senare har Ledarna ändå kunnat hävda sig som förhandlingspart genom fortsatt medlemskap i OFR och PTK.
Inger Ohlsson avgick 1999 efter att ha blivit erbjuden posten som generaldirektör för Arbetslivsinstitutet. Hon efterträddes av Sture Nordh.
Tiden efter TCO
Inger Ohlsson var generaldirektör på Arbetslivsinstitutet 1999 till och med 2005.
Källor
Westerlund, Uno. En glansfull framtid: Ur TCO:s historia 1944-2012. Premiss förlag. 2011.
Birgitta Bygren. SHSTF – 25 dramatiska år. 1995
TCO-tidningen, nr 15, 1995. Artikel: ”Konflikten om vapenexporten har gett mig positiv energi”
TCO-tidningen, nr 9, 1999. Artikel: ”Orädd TCO-ledare väljer ny arena”.
Vårdfacket nr 21 1986. Artikel: ”Inger Ohlssons tacktal till kongressen”.
Vårdfacket. Nr 16, 1999. Artikel: ”Inger enhälligt vald”.