Harald Adamsson föddes den 11 november 1896 i Eskilstuna, Fors församling, i en arbetarfamilj med fyra barn, tre pojkar och en flicka. Pappa Ville var plåtslagare och mamma Ida var hemarbetande. Ida var kommunalpolitiskt aktiv. Efter folkskolan började han arbeta på Stålpressen i Eskilstuna.
Utdrag från Eskilstunas tekniska skola, läsåret 1913-1914, berättar att Adamsson arbetade som ritare på Eskilstunas Jernmanufaktur AB (Jernbolaget). På kvällarna studerade han på maskinfackskolan och blev färdig som institutingenjör 1914.
Flytten till Stockholm
År 1914 flyttade Adamsson till Stockholm för att arbeta på AB Formator, som han började på 1915. 1919 anställdes han som kanonkonstruktör på Kungl. Arméförvaltningens Artilleridepartement.
Sociala Institutet i Stockholm
1920 var Adamsson en av eleverna vid Sociala Institutet i Stockholms första kurs. Diplomering sker 1923. Den 16 juni samma år konstituerades skolans elevförening ”Föreningen diplomerade från Socialinstitutet”, förkortat D.S.I.. För D.S.I. höll han föredrag vid två tillfällen dels 1923 om ”Dawesplanen” och 1924 om ”Några problem på arbetsmarknaden”. Adamsson satt i styrelsen från1926 till 1927.
Partipolitiska uppdrag
Torsdagen den 20 januari 1922 startades Östermalms Socialdemokratiska förening. Adamsson blev medlem i Arbetarpartiet Socialdemokraternas, Stockholms Arbetarkommun, Stockholms partidistrikt femte kretsen någon gång under 1922 eller början av 1923. På föreningsmötet torsdagen den 24 januari 1924 nominerades han som kandidat till styrelsen. På årsmötet,måndagen den 18 februari, valdes han som reserv till styrelsen och samtidigt till agitationskommittén. Samma år på mötet onsdagen den 19 november valdes han till Taxeringsnämnden, distrikt 24.
Mötet den 23 februari 1928 konstituerade styrelsen med Adamsson som ordförande. Styrelsen kontaktar Per Albin för att be honom att vara årsmötestalare. Han accepterade inbjudan. 1931 valdes Adamsson in i Stockholms stadsfullmäktige och samtidigt till Byggnadsnämnden som han satt i till 1950.
Vid 1948 års riksdagsval till andrakammaren föreslår Valter Åman, som är ny ordförande för Stockholms Arbetarekommun, att även en tredje lista inför valet skall innehålla enbart tjänstemän, en tjänstemannalista. Tage Erlander sattes upp som första namn och Åman bad Erlander övertala Adamsson att ställa upp som andrenamn. Adamsson hade uttryckt tveksamhet att ställa upp när Valter frågade. Valter skriver i sina memoarer:
att tjänstemannalistan blev en stor besvikelse, dels p.g.a. dålig marknadsföring, dels beroende på oväntad störning orsakad av att en socialdemokratisk riksdagsman, tillika bankrevisor, avslöjade att ett annat parti fått ekonomiskt bidrag från finanshåll.
Det hela blev en bumerang mot oss, då det visade sig att avslöjandet vilade på felaktig grund och så förvandlades det hela till en attack mot socialdemokratiska partiet, där naturligtvis tjänstemannalistan blev starkt misskrediterad. En undersökning senare visade att ett bidrag hade utgått, men inte till det parti som bankrevisorn – helt i strid med sin sekretessplikt – namngivit.
Efter denna händelse blev ofta Valter Åman ifrågasatt av SIF och Adamsson om sitt uppdrag i den socialdemokratiska partistyrelsen. Valter tröttnar efter ett ”konfidentiellt” PM från SIF. Ett PM som skulle vara konfidentiellt, men som kom TCO till känna. PM:et behandlade relationen mellan SIF och TCO, där SIF klart uttryckt olämpligheten att både vara i ledningen inom TCO och samtidigt ingå i den socialdemokratiska partistyrelsen, eller i något annat partis ledning. Ytterligare en incident var TCO:s ställningstagande i frågan när SIF tecknade huvudavtalet med SAF och TCO inte hade konsulterats i frågan, menade TCO att SIF bröt mot beslutsordningen inom TCO. Efter ett moget övervägande tackar Valter ja till att bli landshövding för Örebro län 1961, som han upprätthåller till sin pensionering 1971. Händelseförloppet och med Adamssons stigande ålder lämnade han ordförandeuppdraget i TCO 1960..
Början på facklig verksamhet
1929 skriver Helge Rydberg ombudsman för SVT (Sveriges Verkstäders Tjänstemannaförening) i Malmö till medlemmar i Stockholm som tillhör allmänna klubben. Helge skriver att Stockholms Teknikerförening, STEF planerar att starta en fackförening för tjänstemän. Helge anmodade SVT:s Stockholmsgrupp att återstarta SVT:s Stockholmsförening så fort som möjligt för att genskjuta STEF:s planer.
I SIF-tidningen 1972 nr. 10 skriver förbundsordförande Sten Risberg i nekrologen över Adamsson att:
En vårdag 1931 kom tre män upp till Adamsson, som vid den tiden var anställd i försvaret som kanonkonstruktör. De sökte en ordförande till stockholmsföreningen inom Sveriges Verkstäders Tjänstemannaförening. Det skulle vara en man utanför verkstadsindustrin, för att han icke så lätt skulle kunna utsättas för repressalier från arbetsgivarna.
På ett möte den 9 februari 1931 blev Adamsson medlem i SVT lokalavdelning 6. En vecka senare, tisdagen den 17 februari 1931 valdes Adamsson som föreningens ordförande. Kort tid därefter anslöt sig STEF:s medlemmar till SVT:s lokalavdelning 6, och därmed upphörde STEF.
SIF – tid
1932 ändrar SVT namn till Svenska Industritjänstemannaförbundet, SIF, samtidigt flyttades förbundskontoret från Malmö till Nybrokajen 7 i Stockholm. Samma år väljs Adamsson in i SIF:s förbundsstyrelse. 1936 anställs han som ombudsman. 1938 blir han expeditionschef.
I slutet på trettiotalet driver förbundet med ordförande Elis Sandberg och övriga i styrelsen en uppmärksammad och uppslitande process, genom att avskeda Helge Rydberg, SVT:s först anställde ombudsman. Helge motsätter sig avskedet. Efter domstolsprövning genom samtliga domstolsinstanser får Helge Rydberg rätt mot SIF.
Fr.o.m. 1954 väljs Adamsson till förbundsordförande efter Elis Sandberg som lämnar ordförandeskapet vid sin pensionering. Adamsson innehar ordförandeskapet till sin pensionering 1962. Efter sin avgång erbjuds han ordförandeskapet för SIF Stockholm:s pensionärsförening, som han accepterade.
Daco – tid och den nya ”Lagen om förenings – och förhandlingsrätt”
De anställdas centralorganisation, Daco bildades 1931 genom att tjänstemännen inom det enskilda området samverkade för att arbeta gemensamt med pensionsfrågan och att erhålla rätten till förhandling med arbetsgivarna. Framträdande organisationer var Sveriges Bankmannaförening genom Victor von Zeipel, Sveriges Arbetsledareförbund genom Ernst Ahlberg och Helge Rydberg SVT. Gösta C Malmström anställdes som sekreterare. Daco lyckas med att påverka politiken och driva igenom ”Lagen om förenings – och förhandlingsrätt” 1936.
Landsorganisationen, LO förhöll sig neutral till detta, eftersom man ansåg sig ha uppnått förhandlingsrätt redan 1906 med arbetsgivarna, genom ”decemberkompromissen”.
De fackliga organisationerna kunde välja mellan kapitel två och tre i den nya förhandlingsrättslagen. Det var två alternativ att förhålla sig till gentemot arbetsgivarna. Kapitel tre som den ”så kallade” långa förhandlingsvägen, innebar att organisationen efter anmälan till Socialstyrelsen, accepterade att om förhandling med arbetsgivaren inte ledde till uppgörelse, utsåg socialstyrelsen en opartisk ordförande. Skedde ingen överenskommelse kunde socialstyrelsen efter framställan från parterna tillsätta en skiljenämnd. Om även detta inte ledde till överenskommelse kunde stridsåtgärder vidtagas. SIF valde kapitel två. Brukstjänstemannaföreningen, SALF och HTF valde kapitel tre.
Daco medverkade till att Handelstjänstemannaförbundet, HTF bildades 1937. Som vice ordförande i Daco biträdde Adamsson HTF i gränsfrågor som HTF hade med LO-förbundet Handelsanställdas förbund, HAF. Daco biträdde även vid samgåendet mellan SIF och Brukstjänstemannaföreningen (SBF) 1940.
TCO – tid
1944 gick Daco och T.C.O., samman. Tiden efter andra världskriget var svår för fler av organisationerna och deras medlemmar och man såg stora fördelar med en samverka. Adamsson blev förste vice ordförande från starten. 1947 blev han ordförande och stannade på posten till 1960. En imponerande lång period i ett historiskt perspektiv.
Viktigt avtal inom TCO
Ett viktigt tjänstemannaavtal tecknades 1942 mellan SIF, största förbundet inom TCO, och Verkstadsföreningen, VF avtal om allmänna anställningsvillkor. Avtalet blev sedan vägledande för andra avtal inom övriga branschområden. Avtalet reglerade frågor som anställning, uppsägningstider, sjuklön, semester och arbetstid. 1946 kompletteras avtalet med regler för övertid. 1947 ingicks avtalet om företagsnämnder mellan SAF och TCO.
Första huvudavtalet på industritjänstemannaområdet
1957 tecknade SIF första huvudavtalet för tjänstemännen inom det enskilda området med Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF, vilket hade stor betydelse för andra TCO-förbund. Avtalet omfattade regler för partsförhållandet. Regler vid konflikt och parternas förhållningssätt rörande tredjemansförhållande. SIF:s handläggning kring avtalet medförde en ingående diskussion inom TCO.
TCO:s och SIF:s ATP – position
Det partipolitiska händelseförloppet kring den allmänna tilläggspensionen, ATP, medförde att SIF valde linje tre, frivilliglinjen. Linje ett, obligatoriet vann. TCO valde att vara neutral vid sitt remissvar. SIF ansåg sig vara väl tillgodosett eftersom de flesta medlemmarna omfattades av tjänstepension genom SPP. Viss splittring inom förbundet förelåg. Andra förbund inom TCO förordade däremot linje ett eftersom många av deras medlemmar hade dålig, eller inte hade någon tjänstepension alls.
Framgången med organisering av industritjänstemän
Svensk industri rönte stora framgångar under 1950 – och 1960 talen med stor ökning av industrijobb. Industrins expansion kom samtidigt med det stora bostadsbyggnadsprogrammet ”miljonprogrammet”. Under 1960 – talet blev efterfrågan på arbetskraft så stor att det t.o.m. uppstod arbetskraftsbrist. SIF:s medlemsökning var mycket omfattande. Detta fick stor betydelse för TCO och tjänstemannaorganisering.
TCO och SIF:s stora betydelse för den ”Svenska modellen”
Alla stora och epokgörande händelser för industritjänstemän genomfördes under Harald Adamssons tid vid rodret. SIF och Adams strategi i förhandlingar gentemot arbetsgivarsidan var mycket framgångsrikt. Hans betydelse i Daco:s och TCO:s arbete för att påverka lagstiftaren får heller inte underskattas. Viktiga milstolpar:
- 1936 Lagen om förhandlings – och föreningsrätt
- 1942 Avtal om allmänna villkor, SIF – VF
- 1957 Huvudavtal, SIF – SAF
- 1960 ITP – avtalet
En viktig faktor för den svenska modellen och dess effektivitet på det enskilda området, var att parterna var väl organiserade. TCO:s största förbund SIF (sedan 2008 Unionen) har varit mycket framgångsrik vid organisering. SIF förordade vikten av att alla tjänstemän inom ett och samma företag skulle samverka och vara organiserade i en och samma organisation, oavsett befattning, utbildning och kön, en organisationsprincip som benämndes som ”den vertikala organisationsprincipen”. Den vertikala organisationsprincipen blev även vägledande för TCO:s tjänstemannaorganisationer på det offentliga området.