Greta Woxén

Unga fröken Greta Westerberg började 1924 på sektionen för elektroteknik på KTH. Alla hennes bröder hade följt i sin fars fotspår och börjat på KTH, och efter en kommentar om att det var synd att hon bröt den vackra syskonraden beslöt hon sig för att inte vara sämre.

Sin examen tog hon 1928 med lysande betyg, och blev därmed Sveriges första kvinnliga civilingenjör. Dessutom hade hon engagerat sig för kvinnofrågorna, och bildade 1927 Kvinnliga Teknologers Sammanslutning på KTH. De hade ett eget rum på Kåren, Osquldarummet, dit de kunde dra sig tillbaka. En central stridsfråga för föreningen gällde damtoalett i kårhuset – de tekniska damerna hade tidigare fått gå till portvaktsparet och låna deras toalett. Kvinnliga teknologföreningen på KTH dog ut under 1950-talet men återuppstod som kvinnligt nätverk 1986.

Greta Westerberg  arbetade på Svenska elektricitetsföreningens statistiska avdelning i tre år innan hon gifte sig med Ragnar Woxén, sedermera professor och rektor på KTH. Greta blev hemmafru med fem barn, men återvände till ämnesområdet som lärarinna i matematik, kemi och fysik efter att ha skilt sig från Ragnar.

Ragnar Woxén var som rektor inte särskilt entusiastisk över kvinnliga teknologer, trots hans frus status som pionjär på området. ”Ni kostar bara staten pengar genom att ta upp platser på denna dyra utbildning, för att sedan gå och gifta er” lär han ha sagt till Harriet Ryd i Kvinnliga Teknologföreningen i slutet av 1940-talet. Det låg något i hans uttalande, eftersom frånvaro av barnpassning och konservativa samhällsnormer ofta hindrade gifta kvinnor från att arbeta. Men Harriet Ryd nöjde sig inte med svaret, utan gjorde en enkät bland utexaminerade kvinnliga ingenjörer och fann att hela 93 % faktiskt använde sina yrkeskunskaper. Senare började också Greta och Ragnars dotter på KTH vid Teknisk Fysik.