Boken ”I Rörelse” är en utmärkt skildring av utomparlamentarisk politisk aktivitet under 1800-talets första hälft. Det handlar om en jämförande studie av studentskandinavisternas politiska aktivitet under 1840-talet och en slags ”allmogeprotest” i Skåne under 1811. Napoleonkrigen pågick då i Europa och kronan behövde fler soldater. I syfte att visa sitt missnöje med hur utskrivningarna till armén sköttes samlades drängar, men även bybor och tjänstefolk, i protestmöten. Först kallade man till samling i byarna genom att blåsa i byahorn, slå på bytrummor eller skicka budkavlar.
Han analyserar alltså två exempel på politisk handling och de teknologier och de ”rörelser” det handlade om emotionellt och tekniskt. Men här ska vi koncentrera oss på studentskandinavismen som ju har anknytning till nordism och senare med föreningen Nordens verksamhet.
Lenin
Men inledningsvis säger Fredrik Nilsson några ord om Lenin om ryska revolutionen i sitt inledande kapitel: Om Lenin inte hunnit fram.
Den 15 mars 1917 rusade den unge polske revolutionären Bronski in till Lenin i dennes lägenhet i Zurich med det omtumlande beskedet om den ryska revolutionen. Lenin var långt borta från Ryssland. Han hade kommit i otakt med skeendet i Ryssland och var tvungen att agera snabbt. Han övervägde en tågresa. Lösningen blev ett plomberat tåg genom Europa. Utan tågresan skulle Lenin aldrig ha kommit till Petersburg vid den tidpunkt han nu gjorde och då skulle världshistorien ha blivit ganska annorlunda. Ty ingen av Lenins kamrater hade hans känsla för den rätta tidpunkten. En av de lärdomar man kan dra av berättelsen om Lenin är att kommunikationsteknologier formar möjligheterna att agera politiskt. (15).
Studentskandinavismen
Studentskandinavismen började med mindre sammankomster. Vintern 1838, då isen förband Skåne med Själland, hade studenter från Lund och Köpenhamn, spontant träffats för första gången. Isen mellan Skåne och Danmark var detta år bottenfrusen. Studenter från Lund promenerade då helt sonika över till den danska sidan. På sommaren och det efterföljande året förekom gemensamma studentfester. En handling med stor symbolisk vikt hade emellertid ägt rum redan 1829. Då hade nationalskalden Esaias Tegnér lagerkransat den danske skalden Adam Oehlenschläger i Lunds domkyrka. Och uttalat det för skandinavisterna centrala orden: ”Söndringens tid är förbi…” De skandinaviska folken hade ett gemensamt ursprung och historia, enligt skandinavisterna. Nordens enhet och framtid ansågs vila på gemensamma seder och språk. (sid 84).
Detta var en uppfattning som snabbt vann mark bland studenter, vilka betraktade sig som representanter för både nationen och den nya tiden. Vid pingsttid 1842 ordnades en improviserad fest i Köpenhamn. Några veckor senare besökte köpenhamnarna Lund och ett mer organiserat möte ägde rum. Året därpå begav sig studenterna från Lund och Köpenhamn till Uppsala med ångbåt. Rörelsen utvidgades sålunda till Uppsala, men under resans gång besöktes även andra städer, till exempel Kalmar, Visby och Stockholm. 1845 ägde det stora skandinavistiska mötet rum i Köpenhamn. Det kan verka odramatiskt men makthavarna uppfattade det som något revolutionärt. (84).
Från ryskt håll fruktades en nordisk union som man menade skulle rubba maktbalansen i hela Europa. Redan 1837 hade därför den ryska regeringen reagerat på antiryska tendenser i svenska och danska tidningar. Karl Johan ville föra en samförståndspolitik gentemot ryssarna. Redan på 1830-talet hade det således lagts en grund för oro och vaksamhet mot skandinavistiska strävanden.
För det andra fanns en strävan efter en reformvänlig inrikespolitik och konstitutionella rättigheter åt den framväxande klassen av borgare. Genom skandinavisternas kritik av Karl Johan förenades denna grupp med liberala förespråkare och den liberala pressen i kraven på förändring av det politiska systemet. (85).
I likhet med drängarna 1811 kan studenternas position betraktas som ett utanförskap, men med andra förtecken. Studenten hade traditionellt varit fri och obunden i relation till det övriga samhället. Denna frihet hade dock sitt pris då han även formellt stod utanför det politiska livet. Men genom att befinna sig i samhällets centrum, i egenskap av blivande elit, samtidigt som man stod utanför samhällets juridiska och moraliska makt fick studenten en tvetydig position; en närhet till samhällets kulturella och politiska toppskikt och till de verkligt utanförstående och marginella i samhället – rebellerna och de utstötta. Akademierna var något av frizoner där studier varvades med politiska diskussioner och glada fester. Studenten betraktades allmänt som en rumlare. (88).
Livet i parallellvärlden var både studenternas handikapp och deras styrka under 1830- och 40-talen. Det var ett handikapp eftersom de strävade efter politiskt innanförskap. Samtidigt var det en tillgång när de normerades som kollektiv. Detta berodde bland annat på att den akademiska världens friheter innebar att studenterna inte var bundna till tjänster och plikter utanför akademin. De som var inskrivna vid universiteten var relativt rörliga och oberoende, samtidigt som myndigheterna hade begränsad insyn och kontroll över deras göranden och låtanden. (88).
Resor, vandringar
Studenterna åkte ångbåt, något som var en teknologisk innovation och en kulturell symbol. Ångbåtstrafiken medförde en demokratisering av resandet. Ett borgerligt mönster visades upp ombord och resan blev en resa i det moderna, bort från ståndssamhället. Ombord fann man en spegling av hur livet var på land, eller snarare hur det borde vara. Indelningen av folk var inte primärt en fråga om social bakgrund, anor och traditioner, utan placering i olika klasser var kopplad till förmågan att betala. Ångbåtsresor betydde att individer från olika klasser kunde mötas, vilket var en anledning till att den tillmättes stor symbolisk betydelse. (sid 93).
”I resandet finns både löftet om frihet och friheten som hot: ”Genom det frö till förändring som ligger i färder, och därmed kontakt med människor som tänker annorlunda, har resandet gärna omgivits med restriktioner från de maktägandes sida.” (sid 98)
De styrande ville svartmåla studenterna. ”Att förvandla den potentiella kraften som fanns i skandinavisternas rörelser till något banalt, ”lustfullt” och dränkt i punschångor låg således i kritikernas intresse. Även regeringsmedlemmar banaliserade och avpolitiserade studenterna. (103).
Studenterna ville istället för ”punsch-politik” eller nåt sånt, se sitt resande som bildningsresor. Genom mötet med andra verkligheter skulle individen komma till insikt, reflektera över sin identitet och samhällets tillstånd. Konsekvensen av insikten förväntades vara en potential för förändring eftersom resenären med reflekterande distans kunde upptäcka det ”gamla” samhällets för- och nackdelar. Bildningsresan hade således en politisk underton. (106)
Resorna var inte bara färder mellan nationer och universitetsorter. I resorna ingick även vandringar och exkursioner ute på landsbygden, där skandinavisterna sökte kontakt med Folket. En engelsk litteraturvetare menade att synen på vandringen förändrades i slutet av 1700- och det inledande 1800-talet. Vandrarens långsamhet ansågs – i teknikens tidsålder – återställa den ”normala” upplevelsen av naturen och självet. (107).
Bonden, folket och/eller massorna ansågs dela en genuin, äkta kultur som borde definiera det nationella territoriets utsträckning. Skandinavisterna vandrade ut i denna miljö i jakten på de nationella rötterna och gemensamma identifikationspunkterna. Genom att förmedla dessa ”erfarenhetsskatter” kunde resan bli ”räntegifande”. De lämnade stadsmiljön och dess sociala hierarki bakom sig för ett förment jämbördigt samhälle befolkat av bönder. Vandringen rymde politiska dimensioner eftersom bilden av bonden var en kritik av ståndssamhället. (109).
Det fanns i dessa vandringar en konkret handlingsdimension som påverkade både samhällets syn på skandinavisterna och skandinavisternas självbild (109).
Iscensättning och entusiasm.
Ljudets framträdande roll vid skandinavisternas möten är ett återkommande tema i brev och böcker. När ljuden rullade fram i staden var det svårt att undvika att gripas av den kollektiva entusiasmen, kanske även att skrämmas av den. I likhet med mottagandet två år senare i Köpenhamn hurrades det oavbrutet och starkt vid mötet i Uppsala 1843 (117).
Hurraropet i 1840-talets Sverige hade kommit att associeras med våldsamheter. (118).
En anledning var säkert hurraropets ursprung bland folkliga lager. Ljudet bar ett budskap till folket från studenterna om samhörighet över sociala gränser, en symbolisk utvidgning av rörelsen. Hurraropet fungerade därmed även som en signal till de styrande om vad skandinavisterna i förening med folket skulle kunna uträtta om myndigheterna inte tog dem på allvar. (118).
I likhet med många av talen innehöll studentsången politiska budskap. Inledningsvis – i början av 1800-talet – hade studentsången varit rojalistisk. Men när von Fersen mördats började det konservativa etablissemanget betrakta folket med misstänksamhet. (122).
Sångerna var textmässigt oppositionella. Men formmässigt hade de sin plats inom etablissemangets kultursfär. Studentsången både utmanade och bekräftade strukturen. I likhet med talet har sången en text, men sången har även likheter med hurraropet. Förmodligen var det kombinationen text och ljud som fick de manliga och potentiellt revolutionära studenterna att beröras och falla i gråt. (123).
Den manliga gråten kan tyckas vara en bagatell i sammanhanget, men definitivt en central aspekt i studenternas ambition att framstå som trovärdiga och ansvarstagande medborgare. (123).
Historikern Anne Vincent-Buffault har problematiserat tårarnas kulturhistoria i Frankrike; hon menar att gråten i det revolutionära Frankrike var politiskt betydelsebärande (123).
Vid mitten av 1800-talet hade också skägget blivit ett mode i avantgardekretsar, vilket skall förstås mot bakgrund av att skägget hade fått en revolutionär anstrykning. Under 1830- och 40-talen porträtterades gärna Europas revolutionära ledare med buskiga skägg. (124).
När studenterna strålade samman kännetecknades deras kollektiva rörelseschema av organiserade och disciplinerade marscher och tåg. Den välorganiserade demonstrationen var ett fenomen som växte fram vid just denna tidpunkt. Varje enhet hade sin bestämda plats i demonstrationstågen i motsats till mer ”anarkistiska” protester under tidigare epoker. (126).
För skandinavisterna var det viktigt att framstå som organiserade och ordentliga, i motsats till hur studenten hade betett sig i den tidigare rollen som rumlare och upptågsmakare. Nu var det en samhällsmedveten grupp som med bestämda steg och upprätt gång var på väg mot framtiden. (126).
De hade också fanor, detta kunde uppfattas som subversivt ”De burna fanorna brukar uppfattas som en produkt av den franska revolutionen”.
”Här har vi således en ny samhällsgrupp som med militär disciplin, militära och revolutionära symboler, marscherar omkring på gatorna. Om man tillsammans med dessa ingredienser ständigt utbryter i hurrarop, växer oron bland dem som sedan tidigare är misstänksamma. Studenterna föreföll utan besvär röra sig mellan olika samhällsskikt, men även mellan olika arenor. (129).
Att förlägga festerna eller delar av festerna i parker, indikerar åter att naturen och vad som betraktades som äkta, stod högt i kurs.
Dyrehaven, i likhet med Djurgården i Stockholm hade därför blivit platser dit borgerligheten drog sig. Men det var även arenor där ”pöbeln” kunde undvika bevakning och roa sig. Parken var en plats för marginella, rebelliska och utstötta. Grupper som alltid, åtminstone i det revolutionära Europa, ansågs utgöra ett hot mot ordningen. Kanske var det därför som skandinavisterna stod under bevakning när de befann sig där.
Platser är sålunda mer än neutrala emballage för handling, de skapar möjligheter och begränsningar för handling. Skandinavisterna sökte sig till platser i marginalen där situationell frihet kunde upplevas och tillfälliga politiska konstellationer kunde uppstå. Konstellationer vari även kvinnor ur borgerligheten kunde ingå. (131)
Festerna, deras rörelser i städer och parker skapade även förutsättningar för kvinnor ur samhällets övre skikt att agera i offentliga politiska sammanhang som de tidigare hade varit utestängda från. (132).
Kung Kristian av Danmark ville hålla kvinnorna borta från politisk aktivitet. Men de ville själva vara delaktiga. Trots förbud deltog kvinnorna, om än symboliskt, genom att smycka ett ridhus som skandinavisterna använde som festlokal med blommor av kvinnorna. (133).
Ibland kastade kvinnor ned blommor från fönstren till studenterna. I boken ”The Culture of Flowers” hävdar socialantropologen Jack Goody att blommor alltid haft symbolisk betydelse.
Blommorna var både ett uttryck för det handlingsutrymme som kvinnor kunde tillskansa sig och en bidragande orsak till skapandet av skandinavismen som politisk kraft (135).
Kvinnors bildningsmöjligheter var begränsade, samtidigt var 1840-talet en brytningstid där överskridande tycktes vara möjligt. (137).
Innan hade det varit viktigt att de behärskade sömnad och att de hade kunskaper om hur man skötte ett hem. Under tidigt 1800-tal etablerades emellertid ett nytt ideal. En förutsättning för medborgarnas fosterländska handlande var nämligen bildning. Folket, både män och kvinnor, skulle göras delaktiga i ansvaret för samhällets utveckling. (139). Bildningen möjliggjorde således ett socialt accepterat gränsöverskridande, kvinnor kunde närma sig de bildade männens värld. (140).
I likhet med” Folket” var ”Kvinnan” en central symbol i studenternas politiska skådespel. Hemmet betraktades som en symbol för, eller en miniatyr av nationen. (141).
Kvinnan ansågs stå naturen närmare och var därmed mannen moraliskt överlägsen. Politik betraktades som ett spel, en manipulation av naturliga förhållanden. Sådant skulle inte kvinnor ”befläckas” av. (142).
Gator, torg och hamnområden var platser som betraktades med oro av hela etablissemanget. Här ansågs kaos och våldsamheter lura, det fanns en svårkontrollerad och farlig rörlighet bland människor vars intentioner man inte kunde vara säker på. (142).
Män som i politisk opposition söker stöd bland kvinnor är inget som är unikt för skandinavisterna. Yvonne Hirdman menar att vid tillfällen då män och kvinnor delar vanmakt upphör den manliga normen att gälla. Istället förenas könen i kamp mot övermakten. Franska revolutionen är ett exempel på detta.
Efter 1845 domesticeras sakta den skandinavistiska rörelsen. Kung Oskar 1 knyter till exempel allt oftare an till den politiska retoriken såsom den hade kommit till uttryck i studentrörelsen. Den revolutionära rörelsen kom därmed att bli en del av den framväxande borgerliga politiska kulturen. Men det visste man intet om 1842 (147).
Avslutning: Politik i rörelse. Kontinuitet och förändring
Boken valde i den här studien att lägga tyngdpunkt på rörelsebegreppets olika dimensioner i syfte att åskådliggöra politiska processer och hur ett etnologiskt perspektiv kan berika en analys av politiska skeenden (151).
En av utgångspunkterna för avhandlingsarbetet var också att sätta in diskussionen kring 1990-talets utomparlamentariska rörelser i ett historiskt perspektiv.
Enligt den tyske sociologen Ulrich Beck handlar det han kallar ”subpolitik” om en samhällsgestaltning underifrån. I själva verket kan historien, åtminstone inte de två senaste årtiondenas politiska idéhistoria, inte klara sig utan en historik över subpolitiken: innehållet i in- och utrikespolitik, miljö- och teknikpolitik har huvudsakligen initierats underifrån och uppåt av freds-, kvinno- och miljörörelser och åtminstone i målsättningarna utformats av dem. (sid 151)
Beck hävdar att medborgarna inte längre är beredda att alltid följa ett parti eller för den delen demokratins spelregler: ”Det politiska bryter fram och ut bortom hierarkierna och de formellt behöriga”. Detta sker som en konsekvens av industrisamhällets ”framstegskonsensus, negligerandet av ekologiska konsekvenser och faror, kontrolloptimismen”. (sid 152).
Som författaren tidigare påpekat var de innovativa dragen i skandinavisternas politiska praktik inte resultatet av genomtänkt planering, utan växte fram i ett gradvist experimenterande. Under en period av 7-8 år samlades skandinavisterna ett par gånger om året och successivt tillkom nya symboliska element. Det var element, eller symboler, som man ofta ”lånade” från andra grupper i samhället och från historien som fogades samman i ett nytt politiskt beteende, en modern förståelse av hur den offentliga politikens praktik borde se ut. (156)
Studentskandinavismen kom så småningom alltså att domesticeras av etablissemanget. Med facit i hand kan skandinavismen och studenternas aktioner idag upplevas som banala och ofarliga. Vad som infinner sig är en glömskans politik. Detta innebär att varje gång samhället verkar vara utsatt för utom-parlamentarisk ”attack” hörs ropen på demokratins förfall och behovet av ”(polisiära) krafttag mot utmanarna. I det selektiva minnet blir dåtiden lätt harmonisk och konsensuspräglad, medan nutiden ter dig fragmenterad och orolig. (156).