De första åren: sällskaps- och intresseklubb
Svenska Bankmannaföreningen, som skulle komma att bli Finansförbundet, bildades år 1887 i Stockholm för att tillvarata bankanställdas intressen och för att verka som en kamratklubb. Det första förberedande mötet hölls den 12 november 1887 i Stockholm och några dagar senare, den 16 november, formuleras syftet med föreningen: det skulle vara en föreningsklubb med kollation (festliga samkväm). Föreningen förklarades bildad och de första stadgarna antogs på Hotel Phoenix den 12 december samma år i närvaro av 44 anställda från 11 stycken olika banker i Stockholm.
Under organisationens första år fungerade den mest som en sällskapsförening med föredrag, diskussioner och ibland sång, men man engagerade sig tidigt i pensionsfrågan. År 1888 bildades en pensions- och understödsfond och föreningen genomförde en utredning om bankanställdas pensioner år 1893-1896.
Av drygt 1 400 banktjänstemän i landet var endast 391 medlemmar i den Stockholmsbaserade föreningen år 1901. En ny organisationsform med filialföreningar och representantskap antogs år 1910 och år 1911 konstituerade sig den första Centralstyrelsen. Samma år fick kvinnliga banktjänstemän bli medlemmar och första numret av föreningens egen tidskrift Svenska Bankmannaföreningens tidskrift kom ut. År 1914 inrättades en kostnadsfri platsförmedling.
Mot facklig verksamhet
Efter första världskriget, då banktjänstemännens reallöner sjunkit, ombildades föreningen mot en mer facklig verksamhet. En ny tjänst som ombudsman inrättades och nya stadgar utformades år 1919. Medlemsantalet ökade kraftigt under året efter ombildandet; från att år 1917 haft 1 600 medlemmar steg antalet till omkring 5 000 under år 1919. Förhandlingsrätten, höjda löner och anställningstryggheten blev viktiga frågor under 1920-och 30-talen.
Samarbete med nordiska bankmannaförbund inleddes år 1923 då den första nordiska bankmannakongressen hålls. Senare bildadess NBU, Nordiska Bankmannaunionen (nuvarande Nordiska Finansanställdas Union).
För att stärka Svenska Bankmannaföreningen sökte man samarbete med andra tjänstemannaföreningar. Förbundets första ombudsman Viktor von Zeipel var initiativtagare till Dacos, De anställdas centralorganisation, bildande år 1931. Daco gick år 1944 samman med TCO, som då var en sammanslutning av tjänstemannaförbund på den offentliga sidan och därmed bildades det moderna TCO, Tjänstemännens centralorganisation.
Först år 1936 fick förbundet förhandlingsrätt och år 1944, då föreningen bytt namn till Svenska Bankmannaförbundet, blev ett uttalat fackligt uppdrag inskrivet i stadgarna. Två år senare, 1946, ingick förbundet det första kollektivavtalet med BFO, Bankernas förhandlingsorganisation.
Intern organisation
Den interna organisationen genomgick en rad förändring varefter förbundet växte. År 1932 bildades det första Arbetsutskottet inom Centralstyrelsen och år 1943 döptes filialföreningarna om till distrikt. År 1950 upplöstes distriktsorganisationen och de lokala organisationerna överläts på avdelningar som dock sammanfördes i 18 distrikt. Distriktens viktigaste uppgift blev nu att välja ledamöter, eller ombud, till förbundskongressen som ersatte det tidigare representantskapet. Vid årsskiftet 1950/51 fanns 100 avdelningar.
År 1965 beslöt förbundskongressen att bibehålla 19 distrikt men minska antalet avdelningar och ersätta en del av dem med så kallade klubbar som övertog lokala avdelningarnas verksamhet. Beslut togs också om att antalet ombud till kongressen skulle begränsas till 120 och dessa fördelads proportionellt bland distrikten. Tio år senare, 1975, avskaffades distrikten och dess verksamhet togs över av avdelningarna. På kongressen år 2000 beslöts att lokalavdelningarna skulle ersättas med fem stycken regioner med varsitt regionkontor.
Moderna tider: konflikter och samarbete
År 1979 förhandlades det första MBL-avtalet på privata sidan med BAO, Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation, fram. Under 1960- och 70-talen ökade antalet anställda i banker kraftigt vilket också avspeglas i Bankmannaförbundets medlemsantal. Från att år 1960 haft 11 024 medlemmar noterades den högsta medlemssiffran i förbundets historia år 1989: 48 618. Medlemsökningen på 1960- och 70-talen berodde till stor del på tillströmningen av kvinnor till fram för allt jordbrukskassorna och sparbankerna. Andelen deltidsarbetande ökade mest.
Under 1900-talets senare hälft har bland annat frågor om lön, arbetstiden och jämställdhet drivits. Även arbetsmiljön har varit en viktig fråga särskilt under 1970- och 80-talen då den tekniska utvecklingen medförde stora förändringar. Förbundets första strejk för högre löner varade i tre dagar år 1981 och år 1990 utbröt en storkonflikt med BAO, Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation, med lockout under tre veckor som följd.
Fackligt samarbete med FTF, Facket för försäkring och Finans*, pågick under stora delar 1900-talet. År 1988 bildade Svenska Bankmannaförbundet och FTF ett gemensamt samarbetsorgan, BFF (Bank, Försäkring, Finans) och diskussioner om en sammanslagning fördes. En sammanslagning genomfördes aldrig men från och med år 2010 ger man tillsammans ut tidskriften Finansliv.
Under den så kallade bankkrisen år 1990 – 1993 tappade förbundet medlemmar och har år 2012 omkring 29 500 aktiva medlemmar och cirka 5 800 studerande- och pensionärsmedlemmar. Förbundet bytte namn till Finansförbundet år 1994.
Marie Lexius, 2012
Källor
TAM-Arkiv: Finansförbundet
- Kongress- och styrelseprotokoll (A1 och A2)
- Handlingar rörande historia och jubileer (F6c:5): Björlin, L. I medlemmarnas intresse. Historik till Svenska Bankmannaförbundets 100-årsjubileum. Manus, troligen år 1986-87.
Litteratur:
- Edvardsson, Ingmar. 1994. Historien om bankfacket. Svenska Bankmannaförbundet 1887-1993. Stockholm (eget förlag).
- Palmquist, Gunnar. 1962. Segrande samverkan. Historik till Svenska Bankmannaförbundets 75-årsjubileum. Falköping.
* FTF, Försäkringstjänstemannaförbundet, bildat år 1919, bytte namn år 2002.