Efter det första världskriget försökte man i de krigshärjade länderna på den europeiska kontinenten bygga upp fredliga relationer mellan folken, bland annat genom att knyta förbindelser mellan städerna. Första gången som vänortstanken dyker upp i Norden är inte så långt efter första världskriget. Det är 1923. Generalsekreteraren i den danska delen av föreningen Norden, Helge Bruhn, lanserade då idén med lokala kommittéer för utbyte med orter i andra länder. Idén var att skolor, organisationer, föreningar och även officiella organ skulle samarbeta. Men tanken föll så småningom i glömska. Norden drabbades ju inte heller av det första världskriget och dess härjningar.
Nästa gång som vänortstanken togs upp på allvar i Norden var 1937. Då höll den svenske skådespelaren Anton de Verdier ett uppskattat tal i Thisted i Danmark. Han berättade då om sin hembygd i Värmland. Han talade med så stor entusiasm att Thyborna beslutade att söka närmare kontakt. Thisted är nämligen huvudstaden i landskapet Thy på nordvästra Jylland. Thisted tog kontakt med Göteborg angående någon lämplig vänort. Uddevalla var den stad som till sist valdes. Året var 1939. Då slöts ett vänskapsband som det är värt att erinra om. Detta fick till följd att Thisted kontaktade den västsvenska kretsen av Föreningen Norden i Uddevalla och ett vänortssamarbete etablerades mellan Uddevalla och Thisted. De två orterna har förblivit vänorter sedan dess. Thisted är, om än inte bland de äldsta av Danmarks städer, ändå över 400 år. Det är en vacker stad med en blandning av gammalt och nytt, med månghundraåriga bostadshus av trä och funkisbetonade stenhus.
När sedan 2:a världskriget bröt ut ökade kontakterna mellan de nordiska befolkningarna. Den nordiska gemenskapen gavs en ny känslomässig laddning. Kontakterna mellan befolkningarna ökade därför att man nu behövde varandra. Sovjetunionens angrepp på Finland den 30 november 1939 väckte i alla nordiska länder en våg av avsky mot angriparen och en vilja att hjälpa den angripne. Starka opinioner bland de nordiska folken gjorde gemensam sak med Finland under kriget mot Sovjetunionen – det s.k. vinterkriget 1939-1940. En lång rad hjälpaktiviteter organiserades på kort tid. Bland annat upprättades ett så kallat adoptivortssystem, med kommunal hjälp från svensk kommun till finländsk kommun. Det svenska Stadsförbundet och Finlands Stadsförbund fick fungera som centralorgan för att inventera det finska hjälpbehovet, planera ortstilldelning etc.
Adoptivortssystemet försvann någon gång 1940. Men en del inofficiella kommunala kontakter torde ha bibehållits, och eventuellt kan det ha bildat en grund för den verksamhet som organiserades under Finlands fortsättningskrig 1941-44 under namnet fadderortsrörelsen. I Sverige startades även en hjälpverksamhet till det ockuperade Norge som byggde på en vänortsidé.
Efter det andra världskriget fick vänortstanken förnyad kraft. Idén med vänortsförbindelser eller ”broderskaber” som i början var den danska benämningen, förvaltades av bl.a. Frantz Wendt direktör i danska föreningen Norden. Man talade om ”språkförbistringen” mellan de nordiska länderna. Vid det andra delegerandemötet efter kriget, på Sånga Säby kursgård utanför Stockholm, den 11 augusti 1946, var en av de viktiga punkterna diskussionen om vänortsarbetet. Och det fanns redan kontakter mellan olika orter i Norden vid denna tid. 34 svenska och danska kommuner hade nämligen etablerat ett sådant samarbete. Nu vill man få med Norge, Finland och Island.
Varje vänort skulle ha vänortskommittéer som korresponderade med sin motpart. De skulle ha en fyllig information om förhållandena på sin ort för att väcka nyfikenhet och intresse. Det gällde att se till att lokala tidningar har avtal om utväxling och ömsesidiga gratis-abonnemang på biblioteken. Man startade också studiecirklar om vänortens geografi, näringsliv, sociala förhållanden och historia samt grannlandets språk och litteratur. Syftet med vänortsutbytet var att medlemmar ur alla befolkningskategorier skulle få möjlighet till personliga kontakter med grannländer. Föreningarna skulle särskilt rikta sin uppmärksamhet på utbytet av barn och lärare. Brevväxling mellan skolbarn och andra grupper skulle sättas igång.
Det första vänortsmötet ägde rum i Thisted i september 1947. Till en början hölls möten varje år. Av kostnadsskäl beslöts från och med 1956 att hålla vänortsmöten vartannat år.
Ett sätt att förbättra vänortssamarbetet var att inrätta vänortsnämnder i de aktuella kommunerna. De skulle driva på samarbetet. Det var tänkt att omfatta bland annat information, studieverksamhet, besök med inkvartering i familjer, utbyte av elever och lärare och brevväxling. Även i andra europeiska länder togs efter kriget initiativ för att förbättra relationerna mellan människor och orter. Fredstanken fanns naturligtvis där som en viktig del. Även i Norden uppfattades det inte endast som ett sätt att markera historisk samhörighet utan kanske mer som ett sätt att brygga över motsättningar och skapa ökad förståelse mellan de länder och folk som varit på olika sidor under kriget. I första hand handlade det om relationen Norge-Finland men också om relationen mellan Norge och Sverige.
Vänortssamarbetet utvecklades sedan successivt. År 1991 publicerade Svenska Kommunförbundet tillsammans med Föreningen Norden en rapport ”Kommunernas kontakter i utlandet”. Den visade att 256 av landets då 284 kommuner hade vänortskontakter med en eller flera orter i nordiska länder. Framför allt var samarbetet med finländska vänorter väl utvecklat. Åtta av tio svenska kommuner hade vänorter i Finland. Två tredjedelar av kommunerna hade enligt enkäten, som gjordes 1990, även vänortskontakter utanför Norden. Idag finns ett livligt vänortsutbyte med platser utanför Norden och även utanför den europeiska kontinenten.
Syftet med vänortssamarbete är att vidga horisonterna och stödja internationell vänskap. Det handlar om att förstå andra länder genom nära kontakt med orter där. Ett vänortssamarbete är en speciell form av relation mellan kommuner. Det handlar om en önskan hos de berörda att dela erfarenheter, utbyta idéer, bli vänner, besöka varandra och samarbeta genom att diskutera gemensamma problem.
Kommunen kan hjälpa till att etablera kontakterna, sköta central information, stimulera lokala intressen och hjälpa människor, grupper och organisationer på orten att ta kontakt med motparten så att de kan utveckla och arrangera sina egna utbyten. Kommunerna kan också lära mycket av varandra om kommunalpolitik, administration och service.
Intresset för att utforska den ekonomiska utvecklingspotentialen i vänortssammanhang har ökat. Ett ökat samarbete på det ekonomiska området kan gynna kommuner i form av ett ökat handelsutbyte och därmed skapa nya arbetstillfällen. Eftersom det finns många fördelar med vänortssamarbetet är det viktigt att vänortskontakter inte begränsar sig till ett eller några få specialområden utan att kontakten hela tiden utvecklas.
Litteratur:
Vänortsboken. Svenska Kommunförbundet. 1995.
Vänorter i Norden 60 år. Småskrifter utgivna av Bohusläns museum och Bohusläns hembygdsförbund nr 54. 2001.
Idé och verklighet: Föreningarna Norden genom 70 år. Ekonomi-print AB, Stockholm 1991.