Björn Folke Rosengren, föddes i Sofia församling i Stockholm den 14:e april 1942.
Uppväxtåren
Björn Rosengren växte upp på Södermalm och flyttade senare till Sköndal söder om Stockholm. Hans mor – Naima – var hattmodist. Han far – Folke – var skräddare och egen företagare. Modern och fadern diskuterade ofta politik och litteratur, något som ledde till att Rosengren tidigt fick intresse för samhällsfrågor och böcker.
Utbildning och tidigt arbetsliv
Efter folkskola och yrkesskola började Björn Rosengren att arbeta som bilmekaniker och senare kundmottagare vid Ostermans i Stockholm. Parallellt med arbetet studerade han och avancerade så småningom till garantichef och planeringschef.
Efter studier vid kvällsgymnasium tog han maskiningenjörsexamen och utbildade sig även i arbetsstudieteknik. Rosengren blev rationaliseringsman vid BMC:s Svenska AB. Han anställdes därefter vid Vägverket, där han under tre år arbetade som rationaliserare.
Karriär inom SKTF
År 1969 anställdes Rosengren av SKTF (Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund) som förhandlande ombudsman. Vid denna tid hade han redan tio års erfarenhet från arbetslivet, inom privat och statlig verksamhet. Däremot hade han inte varit verksam som kommunaltjänsteman.
Inom SKTF gjorde Rosengren en snabb karriär. År 1971 utsågs han till förbundets informationschef och ingick året därpå som personalrepresentant i SKTF:s styrelse. År 1975 utsågs han till förhandlingschef och 1976 valdes han till SKTF:s förbundsordförande. I sitt tal i egenskap av nyvald ordförande berörde han flera fackliga frågor. Han talade positivt om den nya arbetsmiljölagen och han menade att facket i framtiden skulle kunna flytta fram sina positioner. Arbetsmiljöbegreppet borde breddas menade han. ”Lite drastiskt”, sa han i talet, ”kan man säga att en för låg lön för en arbetsuppgift också är en dålig arbetsmiljö”. Arbetsmiljön såg han som en viktig del i komplexet lönepolitik-/personalpolitikmedbestämmande. Han ville också verka för ökad samverkan mellan fackliga organisationer som arbetar på det kommunala området. Dessutom ville han förbättra de kommunalt anställda kvinnornas situation, lönemässigt och inom fackligt arbete.
Under 1960- och 1970-talen hade SKTF – i och med den kraftiga utbyggnaden av kommun- och landstingssektorn under denna period – ryckt fram till positionen som näst största förbund inom TCO efter Sif. Det var alltså ett viktigt förbund inom TCO som han blivit ordförande för. Rosengren var drivande vid tillblivelsen av Kommunaltjänstemannakartellen (KTK) 1976 och blev den nya kartellens ordförande. Som ordförande ledde han de kommunalt anställda tjänstemännens förhandlingar. Han gjorde sig tidigt känd som en skicklig förhandlare.
Han var också ledamot i ett flertal andra styrelser under sin tid inom SKTF. Han var bland annat ledamot i TBV:s centralstyrelse, Uppfinnarkommittén och Ingenjörssamfundet. Dessa uppdrag ingick som en del av hans olika arbetsuppgifter som anställd inom SKTF. Vid sidan av dessa uppgifter hade han några få uppdrag: framför allt vice ordförande i Riksradions styrelse, ledamot i styrelsen för Arbetarskyddsfonden samt ersättare i Arbetsdomstolen.
Karriär inom TCO
Under Rosengrens tid inom SKTF innehade han uppdrag också inom TCO centralt. År 1976 valdes han in som ledamot av TCO:s styrelse. Han var också bland annat ledamot i utredningen om TCO i samhället samt ordförande i TCO:s demokratiutredning. Sommaren 1982 valdes han till TCO:s vice ordförande
När Lennart Bodström avgick som TCO:s ordförande för att bli utrikesminister i den socialdemokratiska regeringen blev Rosengren en av kandidaterna till ordförandeposten. På TCO:s extra kongress i december 1982 valdes Björn Rosengren till TCO:s ordförande. Han vann med 168 röster mot hans motkandidat Bertil Axelssons 36 och 11 blanka röster. Han valdes alltså till ordförande med en mycket stor majoritet av TCO-kongressens ombud bakom sig. I sitt tacktal talade han om vikten av att slå vakt om sysselsättningen och få till stånd en förnyelse och expansion av industrin som en förutsättning för andra fackliga målsättningar. I sitt tal framhöll han också medlemsrådslag (ett förslag hämtat från den demokratiutredning i vilken han själv suttit som ordförande) som ett sätt att vitalisera demokratin inom TCO. Kärnfrågan när det gällde att stärka demokratin var dock – enligt Rosengren – att få till stånd ett fungerande samspel mellan TCO och dess medlemsförbund. Det var förbunden som skulle avgöra när och i vilka former TCO skulle agera.
Rosengren hade – som kvällsstuderad institutingenjör – en genuin ”tjänstemannabakgrund”, typisk för TCO:s medlemmar vid denna tid. Att läsa på kvällstid till gymnasieingenjör hade varit ett sätt för många människor att gå från arbetaryrken till att bli tjänsteman.
Under Rosengrens tid växte medlemsantalet inom TCO. När han tillträdde var 20 förbund anslutna till TCO och de hade knappt en miljon aktiva medlemmar. Under Rosengrens tolv år som ordförande ökade sedan medlemsantalet till drygt 1.1 miljoner eller med 15 procent. I takt med att högskolan byggdes ut och allt fler utbildningar blev ”akademiska” växte antalet högskoleutbildade i TCO:s medlemsled. Av TCO:s medlemmar 1994 kunde ungefär 350 000 räknas som akademiker.
Under sin tid som ordförande hade han en rad förtroendeuppdrag i statliga myndigheter, verk och intresseorganisationer bl.a. blev han 1983 ordförande i ”Folk och Försvar”.
TCO:s frågor under åren 1982 till 1994
Under Rosengrens tid skedde många förändringar och omprövningar inom TCO. De ekonomiska förutsättningarna förändrades. Statens stora subventioner till fackliga utbildningar drogs tillbaka och på 1990-talet inträffade en ekonomisk kris. Sverige påverkades av Östeuropas fall och de nyliberala vindarna i omvärlden. Rosengren var ofta drivande genom att initiera förändringar och omprövningar av det fackliga arbetet. Han införde till exempel reklam som en del av det fackliga opinionsarbetet och anlitade konsulter i vissa frågor. Han gjorde sig också tidigt känd som en skicklig kommunikatör – inte minst i kontakten med massmedia.
Kort efter hans tillträde som ordförande initierade han flera omorganisationer inom TCO-kansliet. Alla verksamheter som kunde räknas till området samhällsbevakning samlades nu i en enda stor samhällspolitisk avdelning. Rosengren anställde många kvalificerade akademiker som kunde bidra med sin kunskap. De tidigare utrednings- och utbildningsavdelningarna upphörde att existera. Syftet med förändringen var att samla resurser och koncentrera dem för att kunna bevaka de fackliga huvudfrågorna och systematiskt arbeta med information och opinionsbildning. Ett speciellt samarbetsprojekt för ”uthållig opinionsbildning” startade 1985. En långsiktig inriktning var att en mindre andel än tidigare av de totala resurserna skulle bindas i fast personal. Istället skulle utrymme ges för särskilda insatser i prioriterade frågor.
Den svenska staten hade skjutit till stora utbildningsresurser på 1970-talet inte minst till följd av MBL-reformen. Men på 1980-talet ströps bidragen. Rosengren strävade då efter att skapa intäkter till den fackliga verksamheten från andra källor än medlemsavgifter och statsbidrag. År 1988 gav försäljning av trycksaker, kursavgifter m.m. inkomster motsvarande 15 procent av medlemsavgifterna. En inkomstkälla under åren 1987 och 1988 var det samarbete som etablerades genom Sollentunamässan med utställningar på temat personalutbildning. Det andra året samarbetade TCO med SAF om programmets innehåll. Detta fick en uppföljning i och med att TCO köpte in sig i utbildningsföretaget MGruppen med rötter i SAF. Genom ägande i TBV och dess dotterbolag Educatus var siktet – enligt 1992 års verksamhetsberättelse – inställt på att skapa ett av de stora utbildningsföretagen i Sverige. TCO:s utbildningsföretag skulle ta upp konkurrensen med statliga AMU.
En bestående inkomstkälla för TCO från Rosengrens tid blev den s.k. ”bildskärmsprovaren”. Från början var det ett testbatteri för människor som jobbade vid bildskärmar. De – under denna tid – helt nya bildskärmarna var ett nytt och oroande inslag i arbetsmiljön. Det var även ett hot mot miljön när produkten väl tjänat ut. Bakom projektet med ”bildskärmsprovaren” stod TCO-ombudsmannen Per Erik Boivie. Idén fick så småningom ett stort genomslag och har lett till att bildskärmstillverkare runt om i hela världen gärna betalar för ett TCO-intyg på att deras produkter uppfyller provarens kvalitetskrav. Idag är hälften av alla bildskärmar som säljs TCO-märkta.
Genom att 1982 ta in jämställdheten som en portalparagraf i TCO:s stadgar underströk organisationen sin långa tradition och sina framtida ambitioner på detta område. Under 1980-talet kom jämställdhetsdebatten i ökad utsträckning att handla om att jämställdheten är både en kvinno- och en mansfråga. Männens ansvar för att förverkliga ett jämställt samhälle lyftes fram. Problemet med sexuella trakasserier på arbetsplatserna uppmärksammades. År 1993 beslutade TCO om ”mainstreaming”, en term som innebär att jämställdhetsfrågor ska ingå som en självklar del i alla politikområden.
En ny institution med ansvar för att förvara TCO:s arkivhandlingar och belysa tjänstemannarörelsens historia såg dagens ljus under 1980-talet. Man hade länge varit missbelåten med de trånga utrymmena för TCO:s arkiv som då var inrymd vid organisationens kursgård Bergendal. År 1983 tillsattes en arbetsgrupp för att belysa förbundens behov av arkivverksamhet. Arbetsgruppen sammanställde en rapport: ”Tjänstemännens Arkiv och Museum” och den behandlades av TCO-styrelsen 1984. Förslaget ledde fram till att TAM (Tjänstemannarörelsens Arkiv och Museum) startades den 1:a januari 1985. Bildandet av TAM ledde till ett uppsving för intresset för de svenska tjänstemännen och deras historiska betydelse. TCO:s arkiv kombinerades med ett kontorsmuseum som tidigare drivits i Sifs regi. Under 80-talet och början av 90-talet utvecklades institutionen. En rad utställningar om olika tjänstemannayrken genomfördes i TAM:s regi och forskningen om tjänstemannarörelsen och om olika tjänstemannayrken blommade ut tack vare tillkomsten av TAM.
Skattefrågorna var fortsatt centrala för TCO och en sänkning av marginalskatterna var ett centralt krav. Under 1989 satsade TCO på en intensiv debatt och skattefrågan blev en huvudpunkt vid det årets kongress. Kongressen stödde de reformer med sänkta marginalskatter som då planerades av den sittande socialdemokratiska regeringen i samförstånd med folkpartiet. Men kongressen protesterade samtidigt mot att avtalspensionerna skulle belastas med 30 procents skatt. Björn Rosengren lyckades då – enligt dåvarande finansministern Kjell Olof Feldt – att förmå folkpartiet och socialdemokraterna att göra eftergifter. Dessa eftergifter innebar att avtalsförsäkringarna skulle beskattas med tio procent och enskilda försäkringar med femton procent. För att motverka att delar av reformprojektet skulle gå i stöpet tog Björn Rosengren initiativ till en gemensam presskonferens med folkpartiledaren i september där TCO och Folkpartiet uttalade sitt gemensamma stöd för de bärande principerna i skattereformen.
Sveriges förhållande till EG (Europeiska Gemenskapen) som senare kom att omvandlas till EU (Europeiska Unionen) förändrades under Rosengrens ordförandetid. Vid TCO:s kongress i juni 1989 tog TCO – liksom regeringen vid denna tid – avstånd från ett svenskt medlemskap i dåvarande EG: ” Enligt en bred majoritet i Riksdagen bör inte svenskt medlemskap i EG vara ett mål för de diskussioner som för närvarande förs med EG. TCO delar denna uppfattning”. Den svenska neutralitetspolitiken var huvudargumentet för att inte gå med. Men efter murens och de östeuropeiska regeringarna fall förändrades situationen. Sommaren 1991 ansökte regeringen om ett svenskt medlemskap i EG. En folkomröstning skulle slutligt få avgöra frågan. TCO tog aktivt del i diskussionen och ställde upp krav gentemot regeringens förhandlare och följde hela tiden förhandlingarna. Styrelsen utvärderade resultatet och en studiekampanj nådde 100 000 personer. Inför folkomröstningen rekommenderade TCO varken ja eller nej. Ordförande Rosengren menade att frågan låg utanför TCO:s mandat: ”Ett ja eller nej i folkomröstningen är kort sagt ett ställningstagande om Sveriges framtid som var och en har att göra i egenskap av medborgare.”
En specialist på SAF:s (Svenska Arbetsgivarföreningens) historia har betecknat åren 1991-1994 som organisationens politiska skördetid. Ett exempel var genomslaget för det ensidiga beslutet att lämna verkstyrelser. En dominerande falang inom SAF menade att arbetsgivarna genom representation i olika myndigheter legitimerade partsrepresentationen utan att få önskat utbyte i form av inflytande. Detta ledde till en förändring av den tidigare korporatismen. SAF satsade istället på indirekt inflytande på den svenska regeringens beslut genom lobbying.
År 1994 avslöjades det att Rosengren i september 1991 besökt strippklubben Tabu i Stockholm. Han avgick i september 1994 på egen begäran som ordförande för TCO på grund av den stora medieuppmärksamheten och debatten kring händelsen. Han kvarstod dock som styrelseordförande i TBV och Competentia för att utreda frågor kring ägande och affärsstrategier. Han var också ordförande i MGruppen. Men det stora planerna på att skapa ett utbildningsföretag som kunde ta upp konkurrensen med statliga AMU var kontroversiella och avfördes sedan Rosengren avgått som TCO:s ordförande.
Rosengrens karriär efter tiden på TCO
År 1995 – ett år efter att han avgått som ordförande i TCO – utsågs Rosengren till landshövding i Norrbottens län. Han var landshövding i Norrbotten till 1998.
År 1998 – under Göran Persson regering – utsågs Rosengren till tillförordnad arbetsmarknadsminister, kommunikationsminister, näringsminister och utrikeshandelsminister. År 1998 slogs kommunikationsdepartementet och arbetsmarknadsdepartementet slogs ihop med näringsdepartementet och Rosengren blev då chef över det nya superdepartementet. Som näringsminister var han fram till 2002 ansvarig för arbetsmarknads-, kommunikations-, närings-, energi-, regionalpolitiska och IT-frågor.
Efter perioden som näringsminister i den socialdemokratiska regeringen blev han rådgivare åt Stenbeckssfären (Kinnevik). Rosengren har alltså arbetat på toppnivå inom både fackföreningsrörelsen, politiken, statsförvaltningen och näringslivet.