– SALF hade lämnat TCO den 1 januari 1968, berättar Björn Bergman. Anledningen var att SALF begärt ett eget huvudavtal och därmed rätt att förhandla med Statens Avtalsverk. Våra relationer med SIF var inte heller de bästa vid den här tidpunkten. För SALF var det en huvudfråga att vi skulle komma fram till förhandlingsbordet med SAF, som SIF till viss del kunde blockera i kraft av sin storlek.
I avtalet SIF-SALF-CF med SAF från 1969 skrevs in att parterna under året skulle fortsätta överläggningarna för att träffa ett mera långsiktigt avtal. Samtidigt inleddes överläggningar mellan SIF, SALF och CF som resulterade i ett första samarbete inom ramen för ISAM (Industrins samverkande tjänstemannaförbund). Det var uppmarschen till PTK.
Inflytande
– Det var en lång utvecklingsprocess inom SALF med intensiva diskussioner om PTK:s stadgar. Våra egna ambitioner och bevekelsegrunder för att arbeta för PTK:s bildande var att vi skulle säkerställa vårt eget inflytande över förhandlingsverksamheten samtidigt som vi fick kontroll över andras genom det regelsystem som kartellen byggde på, framhåller Björn. Genom att styrelsen samtidigt utgjorde liten förhandlingsdelegation var vi alltid representerade. Fördelningen i stora förhandlingsdelegationen var också ett väsentligt argument i våra diskussioner. Av mycket stor betydelse var också representationsreglerna för PTK-L, som gav oss ett lokalt fackligt inflytande. Men vad som avgjorde SALF:s ställningstagande till PTK var den stadgeenliga möjligheten att kunna fortsätta förhandla på egen hand. Därför köpte vi regelverket trots att det innehöll andra bestämmelser som vi inte alls gillade. Det var något av en tvångströja men Ingvar Seregard ville ha kontrollen över alla förbund inklusive sitt eget. Och taktiskt sett var det omöjligt för oss just då att omförhandla vårt samarbets- och gränsdragningsavtal med SIF.
– Samtidigt är det ingen tvekan om att kartellen som sådan i betydande omfattning kom att stärka tjänstemannaintressena totalt sett. Förhandlingsverksamheten mot främst SAF och andra arbetsgivareorganisationer fick en helt annan tyngd än tidigare och även på andra områden nådde PTK framsynta resultat. Att sedan utvecklingen tog en annan väg förringar inte PTK:s insatser.
Motvikt till LO
– För Ingvar Seregard kanske TCO-kongressens val av ny ordförande spelade in som personligt motiv men för SALF:s interndebatt om PTK saknade det helt betydelse. SALF och SIF hade ett mycket gott samarbete när PTK byggdes upp men samtidigt låg det i vårt intresse att SIF inte skulle bli alltför starkt. TCO balanserade i våra ögon SIF.
– Vi var något överraskade på TCO-kongressen över framför allt Bankmannaförbundets och Försäkringstjänstemannaförbundets negativa inställning till PTK, framhåller Björn Bergman, men det var ingen stor fråga för vår del. I efterhand kan man konstatera att det kanske var ett klokt beslut. De har kunnat bevara sin självständighet och dominerat förhandlingarna på sina avtalsområden. Vad som också spelade in var att Bankmannaförbundets ledning inte var några vänner av SACO och nog ansåg akademikerförbunden fackligt svaga.
– Under 60- och 70-talen ifrågasattes och angreps arbetsledarna av LO. Det var en allmänt negativ inställning till våra medlemmar, berättar Björn Bergman. Självstyrande grupper lanserades och arbetsledarna skulle bort. PTK blev en motvikt till LO och därmed ett gott skydd för tjänstemannaintressena. Det var mycket viktigt för oss att ha stödet från PTK. Samtidigt upplevde vi oss som en brygga mellan LO och de typiska tjänstemannaorganisationerna och hade ambitionen att vara något av en ”speaking” partner och medlare för ett utvidgat samarbete. Och sådana förhoppningar infriades ju 1977 även om LO och PTK efter några år gick skilda vägar.