Bertil Olsson föddes 1912 i Traryds församling, Kronobergs län. Hans mest betydande gärning var som generaldirektör och chef för Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) mellan 1957 till 1972.
Han blev filosofie kandidat i Lund 1935 och politices magister 1939. Han blev direktör för länsarbetsnämnden i Västerbottens län 1946, byrådirektör vid Arbetsmarknadsstyrelsen 1948, t.f. kansliråd på Socialdepartementet 1955, e.o. 1956. Sedan blev han utnämnd till generaldirektör och chef för Arbetsmarknadsstyrelsen.
Olsson var också expert vid Internationella arbetsbyrån i Genève 1950–52, Sveriges representant i Organization for European Economic Cooperations arbetskraftskommission 1953, ledamot av Nordiska arbetsmarknadsutskottet från 1954, ILO-kommissionen från 1957, ordförande för Institutet för arbetsmarknadsfrågor från 1966 och för Arbetsmedicinska institutet från 1966. Han var ordförande i Statsföretag AB 1973–78.
I Åke Landqvists bok ”Nordismen inifrån: möten – minnen – människor” finns en beskrivning av Bertil Olssons gärning för Föreningen Norden. Olsson hade alltså sitt födelsehem i Axhult, i Traryds församling. Det var en gränsbygd där folken under hundratals år slutit avtal med varandra på ömse sidor om riksgränsen för att mildra verkningarna av de krig eller krigshot som centralmakterna i Stockholm och Köpenhamn utlöst. Det var således en symbolladdad födelseort för en blivande nordist.
Olsson kom sedan att år 1935 gästa den danska Föreningen Nordens mötesplats – Hindsgavl. Strax därpå beslöt han att bli en medlem i Föreningen Norden, något han kom att förbli hela livet igenom. Även studier för historieprofessorn i Lund – Lauritz Weibull – liksom idrottsresor i Norden stimulerade hans nordiska intresse.
Bertil Olsson hörde också till dem som banade väg för den fria och gemensamma nordiska arbetsmarknadspolitiken. Redan på 1940-talet var han med i ett nordiskt arbetsmarknadsutskott. Han ingick sedan i den inre cirkeln när avtalet om den gemensamma nordiska arbetsmarknaden slöts 1954.
Olsson var mellan åren 1970 till 1983 ordförande i Föreningen Norden. Som generaldirektör för AMS företog han många resor för att se att allt fungerade som det skulle på den svenska arbetsmarknaden. Som ordförande för Föreningen Norden kunde han utvidga sitt intresseområde till hela Norden. Han förvaltade mandatet på ett bra sätt genom att göra stora insatser inom de många kärnområden som han behärskade.
När Bertil Olsson efterträdde Yngve Kristensson som Föreningen Nordens ordförande inleddes en ny ledarstil. Yngve hade luftat de europeiska och även de globala frågornas relevans för Norden. Bertil Olsson hade – enligt Landqvists beskrivning – en mer realistisk, ”jordnära” ledarstil. Det blev – under hans ordförandetid – inte längre så många uttalanden från centralstyrelsens möten. De båda ordförandena hade en närmast diamentalt olika uppfattning om handlingsprogrammens funktion. Där Yngve Kristensson såg programmen som riktningsgivande för de konkreta reformkrav som Föreningen Norden liksom det gemensamma Norden-förbundet borde ställa ansåg Bertil Olsson att texten var att se som en idébank för andra nordiska parter, politiker och sammanslutningar, om dessa önskade driva fram nya reformer. För Bertil Olsson var det alltså inte självklart att föreningen själv skulle gå ut och kämpa för det nya program som dess fullmäktige antagit.
En orsak till detta förhållningssätt var att han inte ville dra in organisationen i någon parti-politisk strid. Särskilt tydligt blev det när partiskiljande nordiska samverkansprojekt behandlades och då Föreningen Nordens trovärdighet som intresseorganisation sattes på prov. År 1980 var ett sådant år då frågan gällde en gemensam nordisk TV – satellit, Nordsat. Alla nationella Norden-föreningar hade ställt sig bakom tanken utom den svenska, som in i det sista tvekade. Dilemmat var att fackföreningsrörelsen i Sverige bjöd hårdnackat motstånd mot Nordsat-idén. Bertil Olsson ingick på den tiden i den kulturgrupp inom LO där kampen organiserades. Men de andra Norden-föreningarna tryckte på för att även den svenska föreningen skulle stödja Nordsat. Olsson fick alltså ett dilemma att brottas med ända tills Sverige sa ja till satelliten – som trots detta aldrig kom att skjutas upp.
Det fanns en stark demokratisk ådra i Bertil Olssons nordiska gärning. Han ville verka inom områden där flertalet människor kunde få stöd och hjälp. Nordiska reformer skulle komma det stora flertalet till del, menade han. Han tyckte illa om klasskillnader. Som person var han – enligt Landqvists beskrivning – tändande, älskad av Norden-medarbetare och nordister.
Bertil Olsson avled år 2002 i Västerleds församling, Stockholm.