Axel Gjöres – den förste efterkrigsordföranden
Axel Gjöres föddes 1889 i Smedjebacken, en ort i Dalarna. I sin memoarbok ”Den tiden” berättar han om hur det kom finska invandrare till en trakt i närheten av födelseorten redan i början av 1600-talet. Många av hans förfäder kom från denna bygd och han skriver att det säkert fanns många spår av de finska kolonisterna i hans släkt. Han växte upp i en bruksarbetarfamilj. I ”Den tiden” berättar han också om sin barndom och om hur han tidigt blev politiskt engagerad inom den tidiga arbetarrörelsen.
Då unionskrisen med Norge inträffade 1905 hade han blivit medlem i en socialdemokratisk ungdomsklubb på hemorten. Klubben tog klart ställning för en fredlig lösning av konflikten med Norge. Han skriver att ”Detta var mitt första engagemang i de nordiska samförståndssträvandena”. Han började sitt arbetsliv som springpojke och fortsatte därefter sitt yrkesliv som järnverksarbetare. Sedan kom Gjöres att studera vid Brunnsviks folkhögskola 1908-09 och kom där i kontakt med de kooperativa idéerna. År 1910 började han arbeta som biträde i en konsumentförening.
Han kom sedan att successivt stiga i graderna inom KF. Han var bl.a. verksam som journalist vid kooperationens tidskrift – från 1913 som redaktör för Kooperativa Förbundets tidningsavdelning. Han erhöll också ett stipendium för att åka till England (Cooperative collage i Manchester 1919) och studera kooperationen där. Han studerade även vid Handelshögskolan i Stockholm 1917-1919.
Axel Gjöres kom att nå de högsta positionerna inom den kooperativa rörelsen i Sverige. Han blev tillförordnad chef för Kooperativa förbundets organisationsavdelning 1921-1923 och ordförande i förbundets styrelse mellan 1926-1938.
Gjöres var också tillförordnad generaldirektör för Kommerskollegium 1938-1941, folkhushållningsminister 1941-1947, handelsminister 1947-1948 och generaldirektör för Kommerskollegium 1948-1955. Han representerade socialdemokraterna i riksdagens första kammare 1943-1950.
Under andra världskriget utsågs han alltså till hushållningsminister i Per-Albins samlingsregering. Han var under sin regeringstid under krigsåren inblandad i hjälpen till de nordiska grannländerna Norge och Finland. I sin memoarbok ”Vreda Vindar” ger han sin minnesbild av händelseförloppet.
Han beskriver den Svenska Norgehjälpen och om det problem som uppstod med den tyska ockupationsmakten under hans ministertid. Tyskland hade nämligen i slutet av kriget börjat ta stickprov på Norge-paketen för att förvissa sig om att de icke innebar någon fara för tredje riket. De gjorde då upptäckten att varorna ibland var inslagna i tidningar som inte var positiva till den tyska politiken. Paketen gick också bland till personer som inte var kända som tyskvänner. Man upptäckte även – i ett stickprov – ett brev som hade bakats in i ett smörpaket. Därför ställdes som villkor för fortsatt gåvotrafik att Svenska Norgehjälpen skulle öppna varje paket och undersöka innehållet innan expedieringen godkändes. De nya kraven blev ett stort bekymmer som ledarna för Norgehjälpen som i ett par omgångar diskuterade den besvärliga situationen med Gjöres. Man kom fram att man borde låta de tyska kraven ligga till sig i stillhet. Sedan kom Tysklands kapitulering och frågan löstes därmed.
Gjöres var också som hushållningsminister inblandad i den hjälp till Finland som Sverige gav i slutet av andra världskriget. Under det finsk-ryska fortsättningskriget 1941-1944 försåg först Tyskland ”vapenbröderna” i Finland med brödsäd. Men några lager lät de inte lägga upp i landet. Vapenbrodern måste hållas vid en hushållning, som inte lockade till någon politisk tvärvändning.
Då Finland undertecknade ett vapenstillestånd med Sovjetunionen stoppades de tyska leveranserna av brödsäd. Finland vädjade då till den svenska regeringen att skicka livsmedel och även industrivaror till Finland. Sverige hade då vissa problem med industrivaror, men skickade de kvantiteter livsmedel som Finland efterfrågade. Det handlade om 150 000 ton spannmål och därutöver leveranser av olika kvantiteter matfett, socker, salt sill och salt fisk samt tekniskt fett för tvåltillverkning.
Axel Gjöres var mellan åren 1945 till 1957 ordförande i Föreningen Norden. I hans personarkiv på Kungliga biblioteket i Stockholm återfinns handlingar som visar att han fick en hedersgåva på 24.000 kronor som föreningen insamlat till hans 60-årsdag, 1949. Pengarna var avsedda att användas för något nordiskt ändamål, som Gjöres själv skulle råda över. Summan överlämnades till Föreningen Norden att jämte eventuella ytterligare inflytande medel i föreningens räkning ingå i en fond under namnet ”Gjöresfonden”. Fondens avkastning skulle, sedan viss del av denna tillagts grundkapitalet, tjäna nordiska studie- och forskningsintressen.
I personarkivet finns också ett ”P. M rörande kursverksamhet vid föreningen Nordens institut”. Där finns preliminära riktlinjer för kursverksamheten vid föreningen Nordens institut. Något som utarbetats efter överläggningar inom styrelsen samt inom den särskilda programkommittén. Det handlar om vilken verksamhet av folkhögskolekaraktär som var planerad. Undervisningen skulle innehålla kurser i ämnen som litteratur, historia och idéströmningar i Norden.
Föreningen Norden kom 1956 – under Gjöres ordförandetid – att disponera ön Biskops Arnö i Mälaren. År 1958 – ett år efter att Gjöres avgått som ordförande – startade sedan Föreningen Norden i formen av en stiftelse sin folkhögskola: ” Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö”.
Gjöres utgav ett antal böcker under sin levnad, bl.a. de två memoarböckerna ”Den tiden” 1965 och ”Vreda vindar” 1967 ur vilka mycket av informationen i denna text är hämtad. Axel Gjöres avled 1979 i Västerleds församling.