Begreppet medelklass är besvärligt. Ännu A O Wallenberg, Enskilda Bankens grundare och Stockholms rikaste man, räknade sig till medelklassen. Ehuru biskopsson kunde han inte gärna kallas aristokrat, han måste arbeta för sin försörjning och han gifte sig med kvinnor av folket. Visserligen bör man väl med Sten Carlssons terminologi kunna karakterisera honom som en ofrälse ståndsperson; men för att kunna göra sig politiskt gällande på ståndsriksdagens tid måste han skaffa sig burskap och låta välja in sig i borgarståndet som redare ifrån Sundsvall (där han också grundade sin första bank).
Ändå är det klart att Wallenberg tillhörde samhällets absoluta elit. Han styrde kapitalströmmar, ägde tidningar och påverkade opinionsbildningen, var vice ordförande i Stockholms stadsfullmäktige (vid en tid när överståthållaren var ordförande i tjänsten), såg till att sönerna fick fina positioner och döttrarna vackra giftermål.
När Uno Westerlund kallar TCO för en medelklassens organisation, måste man ha för ögonen att dess ledande skikt alltid har tillhört en social och politisk elit. Denna elit har haft sina rötter i ett svenskt folkrörelselandskap och många av dess framträdande medlemmar har sugits upp av politiska partier, från höger till vänster. TCO och dess medlemsförbund har, som Westerlund flerstädes noterar i sin bok, varit starkt pådrivande i samhällsfrågor – inte minst inom utbildnings- och jämställdhetspolitiken – men de har samtidigt fungerat som ”samhällets stöttepelare” och varit måna om att inte ta ut svängarna i onödan.
Möjligen skulle man kunna säga att begreppet tjänsteman är minst lika besvärligt som begreppet medelklass. Typiskt nog utläses inte TCO numera, liksom inte heller förkortningen Saco, vilket nog beror på att både tjänsteman och akademiker har tömts på sina ursprungliga betydelser. Vilka var de då?
När en samlad akademikerrörelse började formeras, var akademiker i folkmun en beteckning på personer verksamma vid ett akademiskt lärosäte, antingen som lärare eller som studenter. Den fackliga organiseringen bidrog till att hela yrkesgrupper som fått sin utbildning vid ett universitet kunde betecknas som akademiska eller som akademiker.
Tjänstemannen har ett mera mångbottnat historiskt ursprung. Han har uppkommit dels i de moderna storföretagens kontors- och sedermera konstruktionsrum, vad man med Max Weber skulle kunna karakterisera som en alltmer rationellt arbetande byråkrati, dels i offentliga förvaltningar av olika slag, först och främst statliga (både civila och militära, även prästerliga), i tilltagande utsträckning primärkommunala, landstingskommunala och affärsdrivande. Förutom till de allra högsta civila och prästerliga ämbetsmannatjänsterna har akademisk utbildning inte varit något absolut kriterium; en inomverkskarriär har varit fullt möjlig även för den som saknat studentexamen. I än högre grad har långvägare kunnat slå sig fram inom det privata näringslivet där akademiska meriter inte började efterfrågas på allvar förrän in på 1970-talet och inom vissa branscher (som handeln) inte ens idag.
En nationell tjänstemannarörelse av den typ vi har i Sverige är internationellt sett relativt ovanlig. Den återfinns i länder som Danmark och Finland; i det senare landet startade redan i början av 1920-talet en facklig sammanslutning för intellektuellt arbetande (väl egentligen en översättning av engelskans ”white collar workers”). Annars är det vanliga att man har fristående yrkesorganisationer, som Storbritanniens mäktiga lärarförbund och Tysklands organisationer för ämbetsmän (Beamte) och privatanställda (Angestellte), eller att flertalet organiserade tjänstemän – och akademiker – har rymts inom fackliga centraler för samtliga löntagare, som i Norge. Med den svenska akademikerrörelsens rekrytering efter utbildning gick något sådant inte, eftersom många akademiskt utbildade länge kunde räknas som fria yrkesutövare (arkitekter, advokater, läkare med flera). Och även om TCO-förbunden i huvudsak har varit organiserade längs industri- och inte längs yrkesförbundsprincipen, har det funnits betydande ”ojämnheter” i organisationsstrukturen: arbetsledarna som två gånger utträtt och en gång uteslutits ur gemenskapen är det kanske tydligaste exemplet på detta. Att vissa yrkeskategorier (som socionomer) är delade på Saco och TCO gör knappast saken enklare men samarbete över gränserna desto angelägnare, en trend som för övrigt varit klart märkbar under de senaste två decennierna.
Sin bok startar Westerlund naturligt nog med det moderna TCO:s födelse, hösten 1944. Vad som då uppstod var en sammanslagning av Daco, De anställdas centralorganisation, som bildats i början av 1930-talet av ett antal förbund inom den enskilda sektorn, med Bankmannaförbundet under ledning av den dynamiske högermannen Victor von Zeipel som drivande motor, och Tjänstemännens Centralorganisation, som tillkom några år senare som en samlande kraft för statstjänstemän på lägre och mellannivå. Viktigaste frågan för alla var garanterad förhandlingsrätt (ännu inte full konflikträtt). Gamla TCO:s ordförande Ruben Wagnsson, socialdemokratisk riksdagsman och sedermera landshövding, blev också ordförande i det nya, fusionerade TCO. Det tycks från början ha varit en strävan från TCO-håll att inte stöta sig med den stora och inflytelserika Landsorganisationen – en av de viktigaste TCO-funktionärerna Valter Åman, direktör på 1950-talet, hämtades i själva verket från LO – men som Westerlund påpekar var personsambandet mellan TCO och folkpartiet under de första decennierna påfallande (Gerda Höijer i Sjuksköterskeföreningen, Folke Nihlfors i SIF var båda riksdagsmän för detta parti). En vice ordförande i dåvarande högerpartiet, Folk Kyling från Sveriges Folkskollärarförbund, sedermera borgarråd i Stockholm, var till och med om att bilda en facklig international vid 1950-talets början, visserligen i anti-kommunismens tecken – men något säger det ändå om bredden i anslaget.
Det lönar sig inte att referera Uno Westerlunds bok. Den är överflödande rik på faktauppgifter och insiktsfulla skildringar inte bara av den organisatoriska utan också av samhällsutvecklingen. TCO har aldrig varit en huvudorganisation av LO:s eller Saco:s typ och endast vid ett tillfälle (1956) spelat en roll i en lönerörelse, och då en misslyckad sådan. Att centralorganisationens förhandlingsråd har varit ”en naturlig arena för att diskutera lönepolitik och samhällsekonomiska förutsättningar (s. 98), låter som något av en förskönande omskrivning. Desto viktigare har ställningstaganden i andra för medlemmarna väsentliga frågor varit, såsom skatter (det har inte handlat om det totala skattetrycket utan om en önskvärd förskjutning från direkt till indirekt beskattning), pensioner, försäkringar (det ständiga betonandet av inkomstbortfallsprincipen som från 1990 mer och mer har kommit att undermineras, både i sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring). Eftersom TCO varit den kvinnligaste av de tre fackliga topporganisationerna är det inte märkligt att den kraftfullast drev kravet på sambeskattningens upphörande och på utbyggnad av barnomsorgen. Med en kvantitativ expansion av den högre utbildningen har tidigare låg- eller mellanutbildade TCO-medlemmar kunnat konkurrera om tjänster som de tidigare varit uteslutna från.
Författaren besitter en djup sakkunskap, som disputerad historiker men också som utredande tjänsteman och företrädare för den organisation han skriver om. Bokens kanske mest spännande kapitel, åtminstone för denna recensent, handlar om TCO:s internationella engagemang och om organisationens centrala betydelse för och inom Europafacket. Det blir totalt sett en fängslande berättelse om känt och okänt, en skicklig syntes av de organiserade intressenas period i svensk samhällsutveckling, på en lättillgänglig och behagfull prosa. Ett något kuriöst personregister ger ibland upphov till små leenden.
(Ur TAM-Revy nr 1 2011)