Civilingenjören och sedermera professorn Stig Nordqvist blev en av de kanske mest inflytelserika stadsplanerarna i Sverige under 1950- och 1960-talen, då man banade väg för ”bilsamhället”. I samband med jubileumsprojektet kring Sveriges Ingenjörers historia kunde hans egna handlingar från denna tid överlåtas till TAM-Arkiv.
Obs! stormarknad i Vårby centrum, 1966. KF:s arkiv, Wikimedia Commons.
Under framför allt 1960-talet svepte en våg av omfattande centrumförnyelser över Sveriges alla städer för att möta den nya tidens behov. Man har beräknat att hälften av Sveriges äldre bebyggelse revs under detta decennium. I stadskärnorna bereddes plats för stora Domus-varuhus och väl tilltagna parkeringsplatser. I efterhand har kritik förvisso inte saknats mot rivningsraseri och betong med förlorade kulturella och stadsmiljövärden.
Desto mer intressant kan det vara att försöka förstå vad som egentligen hände på 1950- och 1960-talen utifrån tidens förutsättningar. Det är vad teknikhistorikern Per Lundin vid KTH gjort i sin avhandling Bilsamhället. Ideologi, expertis och regelskapande i efterkrigstidens Sverige. Genom sin kontakt med trafik- och stadsplaneraren Stig Nordqvist ställde han frågan till TAM-Arkiv om vi hade möjlighet att ta hand om ett mindre personarkiv. Arkivet bestod av enbart sju koncentrerade pärmar med maskinskrivna artikelmanus, föredrag, och utredningsunderlag.
Frågan om stadssaneringar på 1940-talet kom att ersättas av den stads- och trafikplanering som krävdes för att möta den kraftigt växande privatbilismens behov av framkomlighet, trafiksäkerhet och parkeringsutrymmen, visar Per Lundin. Expertis som civilingenjören Stig Nordqvist var rådgivande och verksamma inom staten, som utfärdade generalplaner och normer för ny bebyggelse och parkeringar i städerna, som landets kommuner skulle följa.
Los Angeles Freeways, The Four Level, 1954, ett år efter öppnandet. Courtesy of the Dick Whittington Photography Collection, USC Libraries.
USA och dess avancerade lösningar för att möta massbilismen utgjorde förebild. Efter ett studiebesök i USA 1956 skriver Stig Nordqvist om trafikledssystem: ”Nå, hur kan man nu möta dessa tendenser i vårt land. Vi kan väl inte bygga free-way system i Finspång heller? Jo, det kan och bör vi, även om vi inte bygger i Los Angeles standard överallt.” Nordkvist beskriver sedan ett system med ”infartsleder plus en eller ett par länkar över samhällets centrum”. Trafiklederna är fria från fastighetsavfarter och gång- och cykeltrafik är uteslutna.
Bör vi anpassa bilismen till det gamla samhället eller bygga ett bilsamhälle? Så lyder den retoriska rubriken till Stig Nordqvists artikel i tidskriften Industria 1955. Analysen i denna och liknande framställningar går via trafiksäkerhet, restider och parkeringsbehov. Shoppingcentrum, bostadsområden och kontorsenheter beskrivs som ”bilfria öar” i biltrafikens hav. Så förutspåddes närmast utopiskt den framtid som inom bara något decennium skulle förverkligas.
Med matematiska modeller kunde man se biltrafiken som rationell och beräkningsbar medan gångtrafiken polariserades till att bli en irrationell faktor, menar Per Lundin. I Stig Nordqvists material finner man många av dessa analyser och trafikmodeller. Bilen blev norm och skala att utgå från. Men bilen, tillgänglig för alla, och den nya rörlighet den skapade symboliserade även frihet och demokratiska ideal. Och med modernitetens tidsanda rådde samstämmighet kring expertis och utveckling, åtminstone fram till 1970-talet.
Senare tycks Stig Nordqvist själv ha distanserat sig något från sitt värv, när han vill återinföra den mänskliga skalan i samhällsplaneringen, och skriver (i Flanören, 1992) att ”en god stadsplanerare är också en god flanör” och menar att fotgängaren är stadens mått.
Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Arkiv, nr 1/2011.
Källor:
Stig Nordqvists personarkiv, TAM-Arkiv.
Lundin, Per (2008). Bilsamhället. Ideologi, expertis och regelskapande i efterkrigstidens Sverige. Diss. Stockholm: Stockholmia förlag.