Viktor von Zeipel var kamrer i Skandinaviska Kreditaktiebolaget i Stockholm och Svenska Bankmannaföreningens ordförande åren 1904-1906. Tillsammans med Nils Halldau, föreningens ordförande år 1921 till 1947, stöpte han om föreningen till en facklig organisation under 1920-talet och 30-talets första hälft.
Initiativet till Svenska Bankmannaföreningens ombildande år 1911 var till stor del von Zeipels då han också åter blev vald till ordförande. När en ny omstöpning av föreningen skedde år 1919 blev han vald till Svenska Bankmannaföreningens första ombudsman och innehade posten fram till sin pensionering år 1936. Som ombudsman slog han vakt om anställningstryggheten gentemot arbetsgivarna i de hårda tider som följde efter första världskriget med strukturomvandlingar och depression. Han sökte bland annat upp bankledningarna och lyckades stundtals rädda arbetstillfällen.
Som skicklig lobbyist skaffade sig von Zeipel värdefulla kontakter i kanslihus och i riksdag, liksom på tidningsredaktionerna och han drev aktivt frågan om förenings- och förhandlingsrätt för privata tjänstemän. År 1923 tog han initiativet till ett samarbetsorgan mellan nordiska banktjänstemannaföreningar, Nordiska Bankmannaunionen (NBU), nuvarande Nordiska Finansanställdas Union.
Viktor von Zeipel var också en av de starkaste drivkrafterna bakom bildandet av De Anställdas Centralorganisation (Daco) år 1931 och blev dess förste ordförande. Daco slogs år 1944 ihop med gamla Tco som då var en sammanslutning av tjänstemannaförbund på den offentliga sidan och därmed bildades det moderna TCO, Tjänstemännens centralorganisation.
Marie Lexius