Bengt Göransson, föddes 1932 i Brännkyrka församling, Stockholm. Han är en svensk, socialdemokratisk politiker, konsultativt statsråd (kultur- och skolminister) 1982–1989, utbildningsminister 1989–1991, ledamot av riksdagen 1985–1991. Han blev hedersdoktor vid Göteborgs universitet 2006. Han är medlem i IOGT-NTO och livligt intresserad av folkbildning. År 2010 gav han ut boken Tankar om politik.
Bengt Göransson är son till ombudsmannen Gustaf Göransson och Gertrud Göransson, född Nelson. Han tog studentexamen 1951 och bedrev därefter studier vid Stockholms högskola. Han hade därefter lärarförordnanden och var reseledare till 1960. Göransson var ansvarig för RESO Kongresstjänst 1960–1970, chef för RESO:s reseavdelning 1970–1971 och chef för Folkets Husföreningarnas Riksorganisation 1971–1982. Han var ordförande i filmbranschens samarbetskommitté, styrelseledamot i Svenska resebyråföreningen och hörselfrämjandet i Stockholm (föräldrasektionen), ordförande i Manillaskolan 1970–1978, i Svenska riksteatern 1974–1982 och ledamot av förvaltningsrådet för Svenska filminstitutet 1972–1982. Han var ledamot av filmutredningen 1968–1974, expert i radioutredningen 1974–1977, i föreningsskatteutredningen 1971–1976 och i samlingslokalutredningen. Göransson var ledamot av filmpolitiska beredningen 1979–1982, sekreterare i Älvsjö IOGT-NTO, ordförande i ABF:s förbundsstyrelse 1980–1982, ledamot av SSU:s studieråd 1955–1958 och internationella utskott 1958–1964. Han var sekreterare i Hökarängens SAP-förening och ledamot av taxeringsnämnd Stockholm under 1960-talet. 2010 innehade han gästprofessuren till Torgny Segerstedts minne vid Göteborgs universitet.
Bengt Göransson var ordförande i Föreningen Norden mellan åren 2001-2006. I texten ”En stigande tendens hos det enkla folket” i antologin ”En bok till Torbjörn” kommenterar Bengt Göransson Föreningen Nordens utveckling. Göransson menar att det finns en tendens inom dagens folkrörelser att det existerar en liten grupp aktiva som håller verksamheten igång och en större grupp passiva medlemmar. Och han ger exempel:
”En liknande utveckling har andra organisationer som jag tillhör undergått, så till exempel Föreningen Norden, där det som brukar kallas sällskapsnordism med åren fått minskad betydelse. Om de aktiva lokala medlemmarna då ser sig som arrangörer av ett antal möten och andra typer av arrangemang där frågor av nordiskt intresse behandlas, blir deras arbete meningsfullt även om ett större antal av den samlade Nordenrörelsens medlemmar inte deltar. De senare ger genom sitt stöd en ökad legitimitet åt den aktiva gruppen.”