Efter upplösningen av den svensk-norska unionen 1905 hade de skandinavisk/nordiska samarbetstankarna lagts på is. Men i och med det första världskrigets utbrott 1914 fördes åter de nordiska länderna samman. De ställdes då inför likartade problem. Särskilt var det neutralitetens, handelspolitikens och varuförsörjningens problem, som förde dem samman. Under krigets sista år vidgades ramen i och med att man tog itu med organiserat socialpolitiskt samarbete. I olika kretsar aktualiserades åter idén om ett närmare nordiskt samarbete.
Många menade att Norden skulle kunna göra en varaktig insats för en mellanfolklig rättsordning efter krigets slut. Många tyckte att en allmän avrustning borde komma till stånd. Från andra utgångspunkter väcktes tanken på ett nordiskt försvarspolitiskt samarbete.
Men speciellt var det nog det handelspolitiska samarbetet som aktualiserade samarbetstankarna. Man stimulerades av det organiserade nordiska varuutbytet, som mot slutet av kriget hjälpte de nordiska länderna över många svårigheter och ville ta sikte på ökad nordisk samhandel. Många hoppades på ett ökat nordiskt samarbete också efter kriget och att detta i förlängningen skulle leda till politiskt samarbete.
Vid det s.k. ”trekungamötet”1914 möttes de tre nordiska kungarna tillsammans med sina utrikesministrar på länsresidenset i Malmö för överläggningar efter första världskrigets utbrott. Ett resultat av mötet blev att man bekräftade sin enighet kring neutralitetslinjen. De skandinaviska monarkerna möttes sedan vid ytterligare ett tillfälle för att dryfta frågor kring nordiskt samarbete. Den nordiska tanken låg i det här skedet i en ”fruktbar jäsningsprocess” enligt en hågkomst av Föreningen Nordens förste sekreterare, Nils Herlitz.
En enskild man – ögonläkaren Christian Frederik Heerfordt – kom att spela en roll i initialskedet för att idén om föreningarna Norden skulle få fotfäste på allvar. Han pläderade för idén om ett försvarspolitiskt samarbete i Norden. Han skrev den ena skriften efter den andra i detta ämne och verkade för saken genom att i stor skala etablera kontakter med regeringsmedlemmar, politiker och andra uppsatta personer i olika kretsar i Danmark, Norge och Sverige. Han närde också en dröm om en nordisk förbundsstat. Huvudstaden i det kommande storriket skulle vara Göteborg. Sveriges konung Gustaf V skulle bli hela Nordens statsöverhuvud.
Det tog tid innan hans ansträngningar att få till nordiskt samarbete nådde något resultat. Men i juni 1917 lyckades han få till stånd en ”dansk forening for nordiskt samarbejde”. Han fortsatte sedan att försöka påverka personer ur den svenska eliten för att få till stånd en Norden-förening också där. När det till slut lyckades få till stånd en svensk Norden-förening avfärdades dock Heerfordts idéer om en nordisk union som ett orealistiskt förslag.
Att initiativtagaren själv kom att avfärdas så brutalt ledde till viss veklagan. Han menade att det var för att idén framförts ”af en enkelt dansk Mand” som den inte förverkligades. Initiativet fick ändå stor betydelse. Det ledde till att Norden-föreningar kom att bildas i såväl Danmark som Sverige och i förlängningen hela regionen.