Artikel av: Tora Byström. 2007. Ingår i en antologi: ”Forskningsfronten flyttas fram: nordiska perspektiv.
Artikeln ”Debatten under andra världskriget om en nordisk union” undersöker debatten om ett politiskt enat Norden, ibland kallat Nordens förenta stater, en debatt som fördes framför allt åren 1942-44 och det var också titeln på en debattbok som utkom våren 1942 och som till stora delar initierade debatten (sid 145). Byströms avhandlingsarbete ”Nordens Frihet: samfundet, tidningen, kretsen” fokuserar på Samfundet Nordens Frihet, som även i den ovanstående artikeln bildar en utgångspunkt.
Tidningen Nordens Frihet gavs ut av ett samfund med samma namn, Samfundet Nordens Frihet. Det bildades bara några dagar efter det finska vinterkrigets utbrott den 30 november 1939. Syftet med samfundet var, enligt stadgarna, att ”aktivt arbeta för effektiv hjälp till Finland i dess frihetskamp mot Ryssland”. Detta försökte man uppnå dels genom att engagera sig för den svenska frivilligkåren, dels genom att försöka påverka den svenska statsledningen att ta ett beslut om svenskt deltagande i kriget på Finlands sida. (sid 146).
Svenska trupper gick dock inte in i kriget, men genom att inte förklara sig neutralt utan endast icke-krigförande, kunde Sverige ge en omfattande materiell hjälp till Finland. Moskvafreden 1940 innebar hårda villkor för Finland, bl.a. avträddes Viborg och stora delar av Karelen. Nordens Frihet såg det som en katastrof. Finland hade försvarat västerlandets östgräns ”mot det kommunistiska, asiatiska barbariet”.
När sedan Norge och Danmark ockuperades vände man sig också mot nazi-Tyskland. Stadgarna revideras också i den riktningen. Man var anti-nazistisk och anti-kommunistisk. Man var klart pro-brittisk. Man talade om tryckfrihetsfrågan. (En av styrelseledamöterna i föreningen var TCO:s Ruben Wagnsson).
Boken ”Nordens förenta stater skrevs av Karl Petander, Willy Kleen och Anders Örne. Willy Kleen var militär och överste, men hade också arbetat på tidningen Nya Dagligt Allehanda, och var vid den här tiden anställd på Åhlén och Åkerlunds förlag. Karl Petander var rektor på Jakobsbergs folkhögskola, en skola för kooperation och samhällskunskap som han tillsammans med sin hustru hade grundat. Anders Örne var aktiv inom konsumentkooperationen, dessutom socialdemokratisk politiker och generaldirektör för poststyrelsen. Både Petander och Örne var medlemmar i Nordens Frihet. Petander deltog flitigt i samfundets sammanträden, men Örne var i princip aldrig närvarande. Däremot var han styrelseledamot i Föreningen Norden, och blev 1943 dess vice ordförande! (sid 149).
Författarnas tes var att stormakternas aggressiva expansion hotade småstaternas existens. Dessa stormakters strävan efter världsherravälde drevs, enligt författarna, av en ”trång, ensidig och effektbetonad nationalism”. (sid 149).
Även om en nordisk förbundsstat debatterades livligast åren 1942-1944, och även om alla debattörer hade läst och hänvisade till boken ”Nordens förenta stater” från 1942, så fanns tankegångarna tidigare, både i ett kortare och ett längre perspektiv. Alva och Gunnar Myrdal skrev till exempel 1941 i sin bok ”Kontakt med Amerika”: ”Det sista årets erfarenhet har, synes det oss, klart visat den försvarspolitiska nödvändigheten av Nordens enande till ett unionsrike.” (152).
Tanken på ett enat Norden har naturligt också existerat längre tillbaka i historien under utrikespolitiskt och militärt kritiska lägen, inte minst vid 1800-talets dansk-tyska konflikter. I debattböckerna gjordes också historiska exposéer (152).
Ett enat Norden skulle kunna avskräcka eventuella angripare och på det sättet fungera som en stabiliserande och fredsbefrämjande faktor (153).
En återkommande uppfattning bland skribenterna var att om de nordiska länderna hade haft ett gemensamt försvar, så hade kanske krigsårens olyckor kunnat undvikas. Ett exempel på detta är ett föredrag av överståthållare Torsten Nothin tillika Föreningen Nordens ordförande 1943. (153).
De som propagerade för en nordisk regional sammanslutning ansåg att en sådan inte stod i motsättning till en kommande internationell rättsordning. För de flesta var det i grunden en fredsfråga (sid 154).
Det var inte endast i Sverige som frågan om en nordisk förbundsstat diskuterades. Även i Danmark var debatten livlig, trots att landet var ockuperat. Den danska ockupationen var mildare än den norska (155).
I Danmark fanns även en förening – Det frie Nord – som i flera avseende kan ses som en motsvarighet till det svenska samfundet Nordens Frihet. Både Nordens Frihet och Det frie Nord hade bildats 1939 och båda startade en tidning. Nordens Frihet upphörde våren 1946, medan Det frie Nord hösten 1945 sammanslogs med föreningen Norden. Det frie Nord eftersträvade en folkrörelse, under det att Nordens Frihet genom sitt invalsförfarande fick en mer elitistisk prägel (156).
Det frie Nord stod till en början i en motsatsställning till den danska föreningen Norden, vilken inriktade sig på kulturellt nordiskt samarbete och samarbete på icke-statlig nivå. Så småningom, i takt med att spänningen gentemot den tyska ockupationsmakten ökade, gick även Föreningen Norden in för ett politiskt nordiskt samarbete (sid 157).
Den danska föreningen Norden skilde sig genom detta sitt politiska program gentemot de övriga föreningarna Norden, vilka var mera inriktade på kulturellt nordiskt samarbete. Deras opolitiska framtoning hindrade dock inte att enskilda personer, till exempel den svenska Förening Nordens ordförande Torsten Nothin, offentligt uttalade sin anslutning till tanken på ett enat Norden. (sid 157).
Vissa personer i Finland förordade också ett ”Nordens förenta stater” som ett komplement till ett framtida FN (sid 158).
I Norge fanns inga möjligheter till offentlig debatt över huvud taget. Där låg till och med Föreningen Nordens verksamhet nere 1941-1945, på grund av tyska försök att nazifiera den. I Sverige fanns det dock norska flyktingar som tyckte att en framtida orientering mot västmakterna var viktigare än det nordiska samarbetet (sid 158).
Såväl Norge som i viss mån Danmark började alltså orientera sig mot väst, något som hörde till de allvarligaste invändningarna mot tanken på en nordisk förbundsstat (159).
Många tänkte att Sverige och en nordisk förbundsstat skulle förbli neutral medan andra ansåg att den nordiska förbundsstaten måste söka anknytning västerut. Sovjet hade uttalat att det inte skulle tolerera några blockbildningar eftersom de kunde tänkas ha sin spets riktad mot ett speciellt håll. (sid 159).
Herbert Tingsten var mer betänksam. Hans bok ”Debatten om nordisk enhet” var det mest kritiska inlägget i debatten om en nordisk förbundsstat. Han hävdade att ett enat Norden sannolikt inte hade avvärjt anfallen under andra världskriget. Resultatet skulle snarare blivit att även Sverige ockuperats, eftersom alla de nordiska länderna hade varit så dåligt rustade. Inte heller ansåg Tingsten att en nordisk förbundsstat skulle avskräcka eventuella framtida angripare. Istället trodde han på de anglo-saxiska staterna (160).
Tidningen ”Nordens Frihet” fick besviket ge upp tanken på en nordisk politisk enhet. När den i april 1944 lades om till att bli en månadstidning kan man också märka en liten kursändring. Nu definierade man sig som ett organ för Sveriges nordiska och internationella orientering, den orientering som man hoppades skulle bli Sveriges. Och i fortsättningen diskuterades en hel del om att Sverige efter kriget måste bli medvetet om sitt internationella ansvar (161).
Tanken på ett nordiskt försvarsförbund hade även stöd i ledande kretsar och efter kriget bedrevs det förhandlingar 1948-49 om ett skandinaviskt försvarsförbund, förhandlingar som dock strandade (sid 162).
Efter 1944 tycks även debatten om ett Nordens förenta stater ha ebbat ut. Kanske var det den näraliggande och mera realistiska efterkrigsplaneringen som gjorde sig påmind. Men vart tog då det starka nordiska engagemanget vägen? (sid 162).
För Norden Frihet innebar den svenska regeringens inaktivitet en stor besvikelse. Engagemanget för Norden ersattes nog av ett engagemang för Europa. (sid 163).
”Idag anser vi ett enat Norden vara en utopisk tanke. Ett enat Europa tedde sig under andra världskriget ännu mer utopiskt, men ibland förverkligas även de mest avlägsna utopier.” (163).