Boken ”Skandinavismen i Sverige vid 1800-talets mitt” ger intressanta kunskaper om Studentskandinavismen under 1800-talet.
I juni månad 1843 for studenter från Köpenhamn och Lund utefter Sveriges östkust till Uppsala, tillbringade där några dagar med tal och sång. Sedan gästade de Stockholm. Det var det första skandinavistiska studentmötet. Tiden hade fört till försoning, menade studenterna.
Uppsalienserna höll sig huvudsakligen inom andens värld. Det var konsten och bildningen som skulle främjas. Lundensarna har mer politiska. De talade om det förlorade Finland etc.
Uppsalas talesmän var äldre och meriterade. Det handlade om en ”docentskandinavism”. En direkt utlöpare från den litterära skandinavismen som vuxit fram under 1700-talets sista decennium. Den hämtade också sin näring från det tidiga 1800-talets nordiska romantik. Uppsala var då studentmötet ägde rum sedan mer än trettio år den svenska romantikens och göticismens främsta högborg.
Lundastudenterna hade sedan 1830-talet rykte om sig att vara politiskt radikala. Grunden till detta var de studentdemonstrationer som ägt rum vid några tillfällen. 1834 hade studentkåren hurrat för liberala riksdagsledare då de bekämpat ett regeringsförsök att få medbestämmande över banken.
Studentmötet 1843 handlade om att liberalismens och nationalitetsrörelsernas vindar hade börjat blåsa över Sverige. Närheten till kontinenten och Danmark hade givit de sydsvenska studenterna impulser, som först senare nådde Uppsala. Det var studentskandinavismens grundval. Den nordiska enhetsrörelsen var ett allmäneuropeiskt fenomen. (67).
Lundastudenternas demonstrationer mot myndigheter och moskoviter återgav blott i en vrå av landet vad som rörde sig inom den liberala oppositionen, som från 1830-talets början växte allt starkare i Sverige. Oppositionen koncentrerade sig mot Carl XIV Johans politik. Det fanns en föråldrad ståndsriksdag. De riktade sig mot den ryska alliansen 1812 års politik. Ryssland var reaktionens fäste och försvar 68). Den liberala oppositionen vann sina första större segrar vid 1840-41 års riksdag.
Den kulturella skandinavismen retade inte de konservativa (sid 37).
Ryssland protesterade mot den liberala skandinavismen och Carl Johans regering blev tvungen att motarbeta den. Även om den svenska regeringen i hemlighet kan ha närt skandinavistiska drömmar. (sid 70).
Efter mötet 1843 bildades ett ”Skandinavistiskt sällskap”, det skulle ha en litterär syftning (sid 70).
Sällskapet blev dock kritiserat av konservativa skribenter som menade att det kunde få politisk inverkan. (sid 71)
Efter Carl Johans död 1844 kom kung Oscar 1 som var mer positiv till liberalism och studentskandinavismen.
Man hindrade ett studentmöte 1844 från den svenska regeringens sida. Men det blev ändå ett stöd för skandinavismen eftersom pressen skrev om det under flera månader (sid 87).
Våren 1845 återupptog studenterna i Uppsala sina planer på en Köpenhamnsfärd, bildade för detta ändamål en kommitté, där flera av de gamla ledarna figurerade, samt satt sig i förbindelse med kamraterna i Christiania, Lund och Köpenhamn. (87)
Studentmötet 1845 tog ställning för Danmarks kamp mot Slesvig (93). Även myndigheterna hade nu ändrat inställning och välkomnade mötet som var något mer än en kulturell eller litterär Skandinavism. (93).
Skandinaverna konungen och folket 1845-1847
Kung Oskar 1 gjorde genom att resa till Danmark inte avsteg från den utrikespolitik som Carl XIV Johan genomfört, vars främsta ögonmärke var att svensk neutralitet i alla europeiska tvistefrågor. Oskar 1 vacklade mellan de liberala och konservativa ståndpunkterna.
De svenska skandinavisterna stödde Danmarks kamp mot tyskarna i Slesvig-Holstein där det fanns tysktalande.
Våren 1848
1848 avled kung Christian V111 av Danmark. Det blev en närmast revolutionär förändring i liberal riktning i Danmark. I Slesvig-Holstein ville man tillhöra Tyskland, revolutionen i det landet ville skapa en tysk enhet. Även Sverige nåddes den 18 och 19 mars 1848 av upplopp i huvudstaden – ett resultat av händelserna i Europa 1848.
Det uppkom en debatt om hjälp till Danmark mot Tyskland i Slesvik. Kung Oscar 1 ville spela ut det inre missnöjet med den konservativa politiken med att gå Danmark till mötes och därmed liberalismen och skandinavismen på det området.
Fredens skandinavism 1851-53
”Men progandan för den ekonomiska skandinavismen är dessutom ett led i en strävan på bred front att etablera samarbete mellan idéernas och det praktiska livets män. Under trycket av de gångna årens nederlag för de nationella och liberala tankarna och av reaktionens segertåg har liberalismens och skandinavismens litterata ledare känt behov att knyta de sociala relationerna fastare. Bore rekommenderade samarbete mellan medelklassen, som i Sverige huvudsakligen representerade framåtskridandet, och vetenskapens idkare.”
”När Fougstad under studentmötet 1852 hyllade kung Oscar, var det för konungens liberala uppfattning av studenternas förehavanden, ställd i motsats till ofriheten ute i Europa. Icke blått opinionen utan även de styrande skulle alltså enligt hans mening ha börjat frigöra sig från reaktionens tryck.”
Skandinavismen som storpolitik 1853-1957
I juli 1853 upptogs förhandlingar mellan svenska och danska regeringarna om avgivande av identiska och samtidiga neutralitetsförklaringar inför det väntade storkriget mellan Ryssland och Västmakterna. Efter några avbrott bragtes dessa förhandlingar till ett lyckligt slut i december samma år. Oskar 1 var inte skandinavist men pragmatiker.
Den svensk-danska neutralitetspolitiken var icke inspirerad av skandinavismen. När skandinavismen fördes fram var det i opposition till neutraliteten. Man ville från skandinavismens håll istället vinna Finland åter. Tanken på Finland är dock inte ett utslag av skandinavism, blott av en svensk nationalism som närdes av seklers svensk-finsk och svensk-rysk historia (231).
En stor propagandaapparat hade våren 1855 igångsatts för en skandinavisk union. Nordens ledande tidningar hade bearbetats för saken, tvekan hade övervunnits på många håll, på samhällets höjder hade man fått anhängare, kontakt var för första gången i skandinavismens historia etablerad med det svenska kungahuset, kronprinsen hade engagerats. Ändå gick arbetet även denna gång, liksom 1854 i marvatten förlorat.
Var kronprinsen – Carl – trovärdig i denna sak? En del tyckte att Carl hade allenastyrandets drömmar i sitt huvud.
De konservativa var kritiska till kung Oscars planer på en union mellan de skandinaviska länderna, delvis för att få stöd bland de liberala. De liberala var delvis positiv till kungens initiativ. De konservativa däremot var kritiska. (sid 276)
Oskar lyckades dock inte riktigt: ”Kraftpolitik sådan som Bismarck några år senare skulle bruka till Tysklands enande, hade Oscar 1 varken vilja eller förmåga att driva”. (289)
Skandinavismen under nya villkor 1857-1860
I september 1857 blev kronprins Carl, Sveriges och Norges regent. Hans iver för en dynastiunion med Danmark är väl bestyrkt. Icke desto mindre började han sin regering med att slå till reträtt i den skandinavistiska frågan (306).
Det fanns en idé om att de konservativa skulle leda den skandinavistiska rörelsen och på det sättet hindra en revolutionär utveckling. Behärska genom att LEDA. (316).
”Från förhållandena i Norden, från svensk-norsk tvedräkt och svenskt-danskt gräl, och från inrepolitiska nederlag riktades alltså kung Carls blickar mot Europa, där nationalitetsrörelserna var på väg mot en ny flodtid och där Napoleons politik tycktes öppna utsikter för alla som strävade att förena besläktade folk till nya nationella riken.” (357)
Skandinavismen och representationsfrågan 1860-63.
Det fanns under denna tid en debatt om en övergång från en ståndsriksdag till en tvåkammarriksdag. Napoleon menade att man vid övergången till en ny riksdag skulle ha folkopinionen med sig för en skandinavistisk politik. Det fanns också en konflikt med Norge under denna tid som försvårade de skandinavistiska ansträngningarna.
1800-talsskandinavismens stora uppflammande nederlag 1863 och 1864. Carl XV gav ett allianserbjudande 1863, därefter följde regelrätta förhandlingar. Men det fanns motstånd inom den svenska regeringen mot den danska alliansen och Sverige retirerade. Danmark kämpade sedan ensamma och förlorade Slesvik-Holstein. Kungens skandinavistiska planer kunde realiseras under gynnsamma utrikespolitiska förutsättningar som Napoleon hade sagt. Men samma krafter som 1860 tog första steget till den svensk-norska unionens upplösning, omöjliggjorde 1863-64 måhända för alltid, uppkomsten av en större nordisk sammanslutning (405).