Månadens dokument januari 2016: Dansanta och thésugna herrar

Medlemstidningen Eremiten

Omslag till tidningen Eremiten.

Dansanta och thésugna herrar

Årets första månadens dokument har ingenting varken med någon fack- eller yrkesförening att göra. Nej, inte ens något yrke eller någon specifik händelse. Istället har vi bland gömmorna hittat ett arkiv från en herrklubb vars ”ändamål är att bereda medlemmarna nytta och nöje och därvid verka för ett sunt kamratliv”.

När ”Mariagatspojkarnas litterära idrottsklubb” Heroes upphör, saknar medlemmarna sitt gäng. Man bestämmer sig därför för att starta en ny klubb. Den 30 november 1918 bildas därför klubben som kommer att få namnet Eremiterna. Mariagatan på Söder i Stockholm är fortfarande klubbens hemvist och de flesta av medlemmarna känner varandra sedan tidigare. Nya medlemmar tas bara in på rekommendation.
Av arkivmaterialet får vi får inte bara inblick i klubbens olika göromål i Sverige, vi får även följa med på äventyr till andra länder. Den mest omfattande reseskildringen är från New York.

De första ljuva åren

Klubben är från början tänkt som en ren nöjesklubb. Man anordnar offentliga baler och andra tillställningar med klubben som arrangör. Flera lyckade dansaftnar och soaréer med musikalisk underhållning ordnas och pengar ”flöto in i kassan”. Man vill ha en egen klubblokal med böcker, tidningar och spel och en klubbstuga, gärna i Stockholms skärgård. Man tänker sig även att medlemmarnas ”personliga offervilja” ska hjälpa till med insatser.

1919 föreslår styrelsen att även damer ska få vara medlemmar i klubben, men åsikterna bland medlemmarna är delade. ”Herr Bruno Lundblad ansåg att det endast bleve tvedräkt och flirt och yrkade avslag på styrelsens förslag. Herr Artur Lundblad samtyckte till sin brors förslag men var villig att gå med på att damer skulle få vara passiva medlemmar. Herr Harry Larsson anslöt sig till styrelsens förslag och framhöll bland annat damernas stora förtjänster vid anordnandet av fester, otinjonger och dyl. Efter verkställd votering blev Herr Bruno Lundblads förslag antaget.”

Däremot verkar det viktigt att damer/flickor ska vara med på klubbens fester.
En medlem skriver till styrelsen med följande önskemål inför högtidsfesten 1919:

1)    Att det blir allmän presentation
2)    Att alla måste ha ett gott humör med sig och inte tänka på morgondagen
3)    Att alla skola försöka ha flickor med sig
4)    Att det spelas hambo, schottis och polka utom de vanliga danserna
5)    Att klubbmästarna och ordföranden hålla några tal
6)    Att Nordborg inte super sig alltför full
7)    Att om någon av Eremiterna kan ”vara rolig”, så ska han också visa att han kan något.

 

Glada dagar och "high-life" trots ekonomisk kris

Efter ett par år får klubben ge upp de offentliga balerna och festligheterna man ordnat. Men klubben fortsätter att arrangera privata dans- och sällskapsaftnar. För att främja kamratkänslan anordnas även utflykter, föredrag och sång och musik.

Varje månad har klubben möte. Då diskuteras klubbens stadgar och andra interna frågor som är på tapeten. En stor del av tiden verkar gå åt till att planera medlemsbaler och cabaréaftnar. Efter föreningsangelägenheterna på mötet blir det klubbafton. Vid en klubbafton spelar någon medlem piano eller fiol, någon kanske sjunger eller håller ett föredrag.
En klubbafton kunde gå till såhär:

”Stämningen steg betydligt, då kaffet serverades (av en riktig liten sötunge föresssten) 2 a 3 koppar på man, socker och grädde i överflöd. Det blev high-life, i synnerhet som klubben spenderade.” Mr. X i Eremiten, april 1919.

Man ägnar sig även åt schackspel och dricker kaffe eller har the-supé. Baler och festligheter ordnas, men flera av medlemmarna ber om att få slippa medlemsavgiften eftersom de inte har råd.

Bibliotek och tävlingar

Klubbens mer seriösa del består av att man ordnar en litterär pristävlan. Varje medlem kan skicka in bidrag till redaktionen av klubbtidningen Eremiten. Bidragen förs sedan in i tur och ordning i tidningen och medlemmarna kan rösta på de bästa bidragen. Tredje pris får en till klubben skänkt silverbägare och andra pris ska något köpas in för 20 kronor. Vad första pris är framgår inte. Man anordnar även en fotografisk pristävlan. De tre bästa fotografierna belönas med ”pris å tillsammans 20 kronor”.

Genom bokgåvor från medlemmarna men även inköp av böcker upprättar man ett bibliotek. Vice sekreterare i Eremiterna utses till bibliotekarie. ”Bibliotekarien” berättar om biblioteket i tidningen Eremiten 1920:

”Det växer och frodas. Kolossalt. Först hade jag det under en soffa i en liten låda. Sedan i en stor. Men nu får det icke längre rum i någon låda. Icke ens under soffan. Det har flyttat upp på en hylla till mitt eget bibliotek. Och alltjämt breder det ut sig. Lånefrekvensen däremot har varit usel, för att icke säga urusel. När klubben lägger ned så mycket penningar på biblioteket och lyckats förvärva en sådan framstående expert till bibliotekarie, är det icke för mycket begärt att eremiterna infinna sig på låndagarna. Ni  behöva icke komma för att låna. Gå upp för att kritisera bokinköpen och bibliotekarien (…) Om icke för något annat så bör ni komma upp föra att giva mig nöjet att kasta ut er igen”.

Tidningen innehåller allt från kåserier, dikter, sånger, notiser, insändare och anekdoter av olika slag.

Minnen och intryck från resor världen över

Till tidningen kan medlemmarna skicka in lite av varje, bland annat reseberättelser.
Medlemmen ”Bo A. Orm” har varit i Colombia för att komma över kärlekssorg och fått anställning i Bogotá på en elektrisk firma. Han trivs mycket bättre än väntat. ”När jag första gången såg Llanos från Andernas sista kordillera utbredda 600 met. under mig och i kvällsbelysningen blev jag kolumbian. Då jag någon gång vänder åter till Sverige, blir det inte för att stanna där utan för att göra ett kort besök och återvända hit sen.”

Harry Brandt, styrelseledamot i Eremiterna och i perioder även klubbmästare, vistas ett år mellan 1919-1920 i New York för att bland annat ”studera klubblivet, baler etc som kan vara till klubbens nytta”.
Harry Brandt beskriver sina intryck från staden i en liten skrift till ”Eremiternas arkiv”:

”Jag tog droska från båten, höll på att bli uppkörd på 3 dollar men klarade mig. Tog därefter Subwayen, underjordiska järnvägen. Dessa Subwayes hava en oerhörd fart. Det finnes två olika slag d.s.k. Express och Local tågen”. Han beskriver även den stora trängseln på tågen dagtid och om man åker tunnelbanan på natten vaggas passagerarna till sömns. Det finnes de personer, som åka hela nätterna, ty detta nattlogi kostar dem endast 5 cent. Man kan också ta ’Elevatorn’ eller luftbanan, som är detsamma som subwayes med den skillnaden, vilket höras på ordet, att den går en 3-4, - ja på somliga ställen ändå till 8-9 våningar högt över jorden”.
”Bland de människor, som hava sin sysselsättning i New York äro Amerikanerna ”the real Yankeees” mycket sällsynta. De, som mest framträda äro Judar, Irrländare och Italienare. Irrländarna äro ett av de brutalaste folkslagen. Deras öknamn äro ”Majkis”. Man kan ju förståss träffa på undantag. Jag bodde några månader hos Irländare. Jag blev bemött på det vänligaste och aldrig hörde jag något bråk. Dock, var det något burdust i deras tal och uppförande.”

 

Brytningstid och nyorientering

Efter ett par år går det sämre för klubben. Då planerna på den egna stugan måste avskrivas är det inte lika roligt att arbeta för klubben. Man har inget mål att sträva mot och de offentliga tillställningarna går allt sämre. Den ekonomiska depressionen på 1920-talet börjar göra sig märkbar.

1923 är ett mörkt år för klubben, missmod och meningsskiljaktigheter gör att det inte ens hålls någon högtidsfest. Men redan året därpå händer något. Några inom styrelsen bestämmer sig för att väcka klubben ur dess dvala. Man skriver nya stadgar, all offentlig verksamhet upphör och huvudvikten läggs på att sammanträdena ska vara så trevliga som möjligt. Efter detta blir föredrag och diskussioner det viktigaste på sammanträdena. De senare åren hålls sammanträdena hemma hos någon klubbmedlem, inte som tidigare på hyrd lokal; det är ”inte alltid möjligt att ordna thesupé utan frukt, grogg och cigaretter fått bliva de enda förfriskningarna”. Biblioteket avskaffas och böckerna säljs. Tidningen ges inte ut lika ofta.
Klubben firar 10-årsjubileum 1928 men de sista åren blir mer stillsamma. Handlingar finns till och med detta år men vad som sedan händer med klubben vet endast medlemmarna. 

 

Av: Melissa Rydquist, TAM-Arkiv