Sture Nordh

Sten Sture Vilhelm Nordh, föddes den 3:e juni 1952 i Ragvaldsträsk, en by utanför Skellefteå.

Tidigt arbetsliv och facklig aktivitet

Sture Nordh blev tidigt föreningsaktiv. Redan i skolåren var han verksam inom Sveriges Elevers Centralorganisation (Seco) och i Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SSU). Han var ledamot i Seco:s centralstyrelse och deltog där i olika debatter om skolpolitik. Under denna tid påverkades diskussionerna inom Seco starkt av 1960-talets vänstervåg.

När han sedan började studera till förvaltningsekonom vid socialhögskolan i Umeå blev han aktiv inom den Socialdemokratiska Studentföreningen. Han var under sin studenttid också med och grundade tidskriftsföreningen Offensiv 1973. Vid sitt grundande betecknades sig tidningen som ”en marxistisk tidning inom arbetarerörelsen”.  Offensiv – som var inspirerad av brittiska förebilden ”The Militant” – var (under den tid Nordh var verksam där) en socialdemokratisk vänstertidning.

Sture Nordh blev färdig förvaltningssocionom 1975. Efter några korta anställningar i Skellefteå kommun fick Nordh sin första fasta anställning på Sveriges kommunaltjänstemannaförbunds (SKTF:s) distriktsexpedition i Umeå 1975. Han gjorde sig snabb känd som en duglig medarbetare inom organisationen och blev sedan SKTF:s förbundssekreterare 1977. I egenskap av förbundssekreterare blev han Björn Rosengrens närmaste medarbetare. Den 1:a oktober 1976 avancerade han till chef för sekretariatet och ställföreträdande förbundsdirektör. Han var nu en etablerad kraft inom kommunaltjänstemannaförbundet.

Ordförande i SKTF

År 1982 blev SKTF:s dåvarande ordförande Björn Rosengren ordförande för TCO. Nordh ställdes då inför möjligheten att bli organisationens nye ordförande. Han hade ett starkt stöd i förbundet även om det fanns medlemmar som istället förordade förhandlingschefen Jarl Karlsson. Vid en extrainkallad förbundsstämma den 12 januari 1983 blev Nordh enhälligt vald till  SKTF:s ordförande – endast 30 år gammal.

I en artikel i SKTF-tidningen när han valts till ny ordförande betonade han medlemmarnas trygghet på arbetet och förbättring av anställningsvillkoren som de två viktigaste fackliga frågorna. En annan viktig fråga var medlemsinflytandet. Han arbetade själv med en utredning inom förbundet som handlade om detta. Han varnade även för en ökad avgiftsfinansiering av offentliga tjänster. Under hans första år som ordförande fördes en debatt i media om servicen i den offentliga sektorn.  SKTF inledde en kampanj som handlade om att skapa kunskap om de initiativ som fanns bland medlemmarna för förbättrad service och effektivitet i kommunerna.

Jämställdhetsarbetet tog stora kliv framåt under Nordhs ordförandetid. SKTF:s första renodlade jämställdhetsrapport fick titeln ”Med jämna steg”. Förbundsstämman 1986 fick denna rapport på sitt bord. Ett av förslagen var att informera och skapa debatt kring en ny mansroll som en del av jämställdhetsarbetet. En rapport inför kongressen 1992 konstaterade att många initiativ tagits på jämställdhetsområdet, bl.a. nådde kvinnorepresentativiteten inom förbundet målet 50 % under 1991. 

Under Nordhs ordförandetid blev SKTF också en viktig aktör i det internationella fackliga samarbetet.  Detta samarbete skedde dels i internationalen för de offentliganställdas organisationer, Iska, dels i Epsu, det europeiska offentligfackliga samarbetet. Ett stark och förtroendefullt samarbete med Kommunal och andra organisationer för offentliganställda i Sverige och i de övriga nordiska länderna möjliggjorde att SKTF spelade roll i internationella sammanhang. Nordh hade flera gånger möjlighet att göra en internationell facklig karriär  men hade valde att stanna kvar i Sverige på posten som ordförande för SKTF.

Sture Nordhs tid som ordförande i SKTF kom i stor utsträckning att handla om försvaret av medlemmarnas intressen mot angreppen på den offentliga sektorn under 1980-talet. Under 1990-talets ekonomiska kris kom det att handla om att argumentera mot nedskärningarna i de offentliga utgifterna. De första viktiga stegen bort från den centralstyrda lönebildningen i riktning mot ett decentraliserat lönesystem togs under hans ordförandetid.

Nordh gjorde sig känd som kunnig, klok och analytisk – egenskaper som var till stor nytta i kontakter med medier, politiker och företrädare för andra organisationer. Sture Nordh gjorde sig tidigt känd som en skicklig talare. Många har vittnat om hans stora retoriska förmåga. 

1990-talets ekonomiska kris ledde till att det genomfördes omfattande besparingar i de sociala systemen. Sture Nordh engagerade sig i försvaret av de svenska välfärdssystemen och den svenska modellen. Ett av exemplen på detta var när han och dåvarande socialministern och folkpartiledaren Bengt Westerberg 1993 tillsammans gav ut skriften ”Välfärdsstatens vägval och villkor”.  I boken försvaras den svenska välfärdsstaten i ett föränderligt samhälle. Nordh var dock självkritisk när det gällde de fackliga organisationernas krav på höjda ersättningsnivåer i de offentliga försäkringssystemen på 1980-talet. Kraven ledde till höjda ersättningar framför allt i sjukförsäkringen. Detta var något som Nordh – i efterhand - argumenterade för att facket borde ha avstått från. När det gällde hoten mot välfärden menade han att historielösheten var ett av problemen: man borde dra sig till minnes varför försäkringarna en gång infördes och på vilka grunder som välfärdsstaten byggdes upp.

Även på andra plan arbetade SKTF med opinionsbildning i samband med den ekonomiska krisen. Nedskärningarnas effekter belystes genom rapporter och det arrangerades även manifestationer – bl.a. en stor manifestation på Mynttorget i Stockholm.

Enligt Nordh ledde SKTF:s opinionsarbete i samband med krisen till att de aldrig blev så stora nedskärningar i den offentliga sektorn eller stora skattesänkningar som blev fallet i andra länder. Den nyliberala vågen dämpades och kommunaltjänstemannarörelsen spelade stor roll för att behålla jobben och säkra välfärden i Sverige.

Sture Nordh förblev SKTF:s ordförande tills dess den dåvarande socialdemokratiske statsministern Göran Persson 1996 erbjöd honom att bli statssekreterare

Ett mellanspel i yrkeslivet

Under några års mellanspel lämnade Sture Nordh den fackliga värld där han tillbringat nästan hela sitt yrkesverksamma liv för andra arbeten. Han var statssekreterare i Arbetsmarknadsdepartementet från 1996. Han blev också utnämnd till utvecklingsdirektör på Arbetslivsinstitutet en kort tid innan han återvände till den fackliga världen – denna gång som TCO:s ordförande. 

Ordförande i TCO

Sture Nordh valdes enhälligt vid TCO-kongressen 1999 till ny ordförande efter Inger Ohlsson. Många medlemmar uttryckte tillfredställelse över att han nu återbördades till sitt ursprung.

Med Sture Nordh som ordförande hade TCO fått en erfaren fackföreningsman som sin ledare. En man som suttit i TCO:s styrelse under mycket lång tid. Han hade börjat redan under Lennart Bodströms tid. Sedan hade han fortsatt som ledamot i styrelsen under den period då hans efterträdare Björn Rosengren ledde centralorganisationen. Många såg det som en garanti för en stabilitet inom TCO.

I Nordh såg man en viljestark och lugn person som stod för en facklig förnyelse. Han hade redan tidigare fått uppdrag som handlade om att speja in i den fackliga framtiden. Bland annat var det Nordh som ledde TCO:s stora översynsutredning 1994. Redan tidigt under sitt ordförandeskap menade han för att den stora förändringen var att den fackliga framtiden skulle innebära starkare krav på mer individuella lösningar. Det såg han som en kärnfråga i det fackliga arbetet – att förena det gemensamma inom ramen för välfärdssystemen och kollektivavtalen med mycket större makt åt den enskilde anställde. I botten ska det finnas en stark arbetsrätt. Denna ska vi sedan bygga på med individuella lösningar, menade han.

Sture Nordh blev ordförande i en tid då TCO och den fackliga världen varit i kris under en längre tid. Under 1990-talet hade den höga arbetslösheten  - även bland tjänstemän och akademiskt utbildade - pressat tillbaka löntagarnas krav och utrymmet för reformer initierade av facket minskade.  En annan sida av arbetslivets förändring var att stressen ökade inom många yrkesområden. Utbrändhet blev ett fenomen som diskuterades allt mer i media och inom den fackliga rörelsen. Visserligen hade Sverige fortsatt haft en internationellt sett hög facklig organisationsgrad. Men medlemsaktiviteten hade sjunkit och det blev allt tystare ute på arbetsplatserna.

I en intervju ett år efter sitt tillträde menade Nordh att det han mest var belåten med var att stressen i arbetslivet hamnat i fokus.  TCO hade bidragit till att väcka frågan om ett hälsosamt arbetsliv i det offentliga samtalet. Men den största framgången för TCO menade han var den jämställdhetslag som riksdagen klubbade år 2000. Han menade att lagen skulle stärka det lokala fackliga arbetet och vara ett verktyg för att radera ut lönediskriminering av kvinnor.

Under Sture Nordhs tid fortsatte neddragningarna på TCO:s kansli. Olika servicebolag började köpas in istället för att skötas av organisationens egen personal. Informationsverksamheten utvecklades under namn av ”kommunikation och undersökningar”.

År 2001 återinfördes fyraåriga kongressperioder, men representantskapet återinfördes inte. Istället inrättades ett förtroenderåd som mellan kongresserna i vissa frågor blev det högsta beslutande organet.

År 2010 bestod TCO-kansliet av cirka 45 tjänster och organisationen förändrades för att bättre svara upp mot styrelsens krav. Arbetet i projektform underlättades genom att kansliets operativa del sammanfördes på två våningsplan med direkt samband. En föryngring av kansliet skedde också.

Från och med 2007 har statsbidragen till TCO liksom till andra fackliga organisationer successivt upphört nästan helt. Detta har lett till fusioner av medlemsorganisationer som tvingats rationalisera. Unionen – de sammanslagna SIF och HTF  - är överlägset största förbund inom TCO.

Under Nordhs tid som ordförande kom den svenska modellen att utsättas för press genom globaliseringen och EU:s inre marknad. Genom den s.k. Vaxholmskonflikten 2004-2005 sattes saken på sin spets. Konflikten som utspelade sig mellan ett lettiskt byggföretag och fackförbundet Byggnads där EU-domstolen krävde att den svenska arbetslagstiftningen skulle ändras ledde slutligen fram till ”Lavaldomen”. Domen ledde till att regeringen i mars 2008 tillsatte en utredning av vilka förändringar som behövde vidtas. I september 2009 presenterade regeringen sitt förslag till lagändring.

Samarbetet mellan TCO och Saco respektive LO var fortsatt gott under Sture Nordhs ordförandetid. Stötesten i relationen med LO var dess knytning till socialdemokratin. Sture Nordh sökte också ett närmare samarbete med Saco. De intellektuellt arbetande borde  gå samman och bilda en ny och starkare organisation. Saco och TCO borde lämna ”organisationsegoismen” för att få större kraft, menade han. Men Saco:s dåvarande ordförande Anna Eklund menade att skillnaderna mellan de två centralorganisationerna fortfarande ännu så länge var för stora för ett närmare samarbete eller en fusion.

En nedgång i facklig organisationsgrad kunde noteras i många europeiska länder sedan decennier tillbaka. Länge föreföll man nästan ha trott att det fanns en ”nordisk gen” som garanterade en hög facklig anslutning. Men TCO-förbunden drabbades också av denna trend av minskande organisationsgrad. Från och med 2007 fanns ett samband med försämringar i arbetslöshetsförsäkringen.

Under 2000-talet har förbunden i allt högre grad velat få till stånd ett gemensamt utvecklingsarbete med TCO som sammanhållande kraft. Det väsentligaste projektet startade 2007 med extra finansiering från medlemsförbunden. Det bar namnet ”Medlemskapets värde” Sedan drevs det under namnet ”FacketFörändras.nu”. Meningen är att det ska fortsätta ytterligare ett antal år. Projektets syfte är att lyfta fram värdet med att vara med i facket. Den viktigaste målgruppen för ”FacketFörändras.nu” är akademiker, för breddning av rekryteringsbasen nya i arbetslivet i åldern 20-35 år och studerande.

De unga och välutbildade är annars en grupp som i högre grad än tidigare tenderar att inte gå med i facket. De unga har blivit mer kritiskt prövande till det fackliga medlemskapet än tidigare. Den individuella nyttan av medlemskapet tillmäts större betydelse än förr. I viss mån har förändringen berott på att de unga sökt sig till de nya IT- och medieföretagen där fackliga traditioner saknas. Men med satsningar som ”facket förändras nu” ökade den fackliga organisationsgraden, något Sture Nordh anser är grundläggande för de svenska modell han menar har gjort Sverige så framgångsrikt internationellt sett.                                                                                                                                                                                                                                                 

Nordh lägger också stor vikt vid kunskap om facklig historia som en grund för det fackliga arbetet. Under hans tid satsade TCO på att belysa organisationens historia bl.a. genom att ge TCO-medarbetaren och historikern Uno Westerlund i uppdrag att skriva TCO:s historia. Projektet ledde till boken: ”En glansfull framtid: Ur TCO:s historia 1944-2010. En översikt där TAM-Arkivs handlingar och litteratur kom till flitig användning.

Källor och litteratur: 

SKTF-tidningen nr 1/1983. Artikel:” SKTF:s nye ordförande Här har ni mig!”
TCO-tidningen nr 15/2000. Artikel: ”Löntagarna på väg skaffa sig större makt: Sture Nordh vill se facklig satsning på fler individuella lösningar.”
En glansfull framtid, Uno Westerlund. Premiss förlag, 2011.
I ständig förändring, SKTF 1976-2011, Bengt Lindman. Premiss förlag, 2011.


Dessa sidor är publicerade av TAM-Arkiv i syfte att tillgängliggöra de arkiv vi förvaltar för våra medlemmar och relaterade arkivdeponenter inom tjänstemanna- och akademikergrupperna och att bilda kunskap om deras historia och samhällsbetydelse.

Sture Nordh

Sture Nordh, 1993. Foto: Bosse Johansson.

Ordförande i TCO 1999 - 2011.

En kärnfråga i det fackliga arbetet enligt Nordh var att förena det gemensamma inom ramen för välfärdssystemen och kollektivavtalen med mycket större makt åt den enskilde anställde. Sture Nordh blev ordförande i en tid då TCO och den fackliga världen varit i kris under en längre tid.

Företrädare: Inger Ohlsson
Efterträdare: Eva Nordmark

Andra uppdrag och poster:
  • Ordförande i SKTF, 1983-1996
  • Statssekreterare i Arbetsmarknadsdepartementet, 1996