Eva Nordmark

Eva Nordmark, tidigare Persson Sellin föddes 1971 i Luleå. Fadern arbetade som slöjdlärare. Modern var först hemarbetande och när barnen blev större började hon förvärvsarbeta - först som dagbarnvårdare och sedan som lokalvårdare vid Högskolan i Luleå (numera Luleå Tekniska Universitet).

Tidig levnadshistoria

När Eva föddes bodde familjen i en etta i Gammelstad – ett område utanför Luleå. Där bodde även hennes farfar och farmor (som var ett stort stöd under hennes barndom) i en villa lite längre bort. När sedan hennes syster föddes 1975 flyttade familjen till en villa på Porsöberget, en förort till Luleå. Hon har beskrivit sin familj som ”en typisk arbetarklassfamilj uppifrån Norrbotten”.

Ungdomstid

Hon valde samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet och gick på Hermelinskolan i Luleå. Under sin gymnasietid hade hon många bra lärare som hon tror har påverkat hennes levnadsbana. Hennes politiska intresse väcktes bl.a. genom hennes farfars och morfars politiska engagemang och av livliga diskussioner om samhällsfrågor inom släkten. Under denna tid – när hon var sexton år – gick hon med i SSU. Hon tog ett ledarskap i SSU-klubben och blev den förste kvinnliga ordföranden i SSU i Norrbotten mellan 1992-1995. Hon blev ledamot i Kommunstyrelsen i Luleå Kommun när hon var 19 år, 1991 och var verksam där till 1999. Hon var också ledamot i Kommunstyrelsen i Luleå Kommun mellan 1994-1999.

Efter gymnasietiden började hon arbeta som handläggare på Försäkringskassan i Norrbotten mellan 1990-1992. År 1992 började stora ekonomiska nedskärningar att genomföras i efterdyningarna av den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Eva kunde kanske eventuellt ha kunnat vara kvar på något vikariat, men valde att gå vidare i livet och studera.

Hon påbörjade studier vid Luleå Tekniska Universitet där hon läste kurser i statskunskap och nationalekonomi mellan 1992-1994.

Ledamot i Sveriges Riksdag

Under tiden Nordmark studerade fortsatte hon sitt politiska engagemang. Hon ställde upp till valet till Sveriges Riksdag 1994 som ersättare på riksdagslistan. Hon stod på plats nio på listan och tänkte först att ”hon skulle stå på tillväxt”. Men valet det året gick bra för socialdemokraterna och partiet fick många riksdagsplatser. Sveriges medlemskap i EU 1995 ledde till att en kvinna på riksdagslistan åkte ned till Bryssel och Eva blev då invald i Sveriges Riksdag i egenskap av ersättare 1995.

En fråga som Nordmark engagerade sig i under sin riksdagsperiod var frågan om A-kassan. Under 90-talskrisen skulle ekonomiska besparingar genomföras. Anders Sundström var arbetsmarknadsminister och regeringen lade ett förslag om att A-kassa inte skulle ges till unga under 20 år utan man skulle ha en åldersgräns för när man skulle kunna få del av A-kassan. Nordmark var en av dem som i protesterade mot förslaget i Riksdagen. Det blev interna diskussioner och Eva fortsatte argumentera i frågan. Tillsammans med det yttre trycket – från SSU:are och andra – ledde detta till att åldersgränsen till sist togs bort från förslaget.

Nordmark arbetade också med frågor kring utbildning, speciellt högskolefrågor. Hon satt i Lagutskottet under en tid då Sverige gick med i EU och skulle införliva en hel del EU-direktiv.

Under tiden som riksdagsledamot fick Nordmark en son 1996 och hon kände att det skulle bli för tufft att vara borta hela veckorna och bli helgmamma så hon beslöt sig för att lämna riksdagsarbetet 1998.

Verksamhetschef på SKTF-centret i Luleå

Nordmark fick sitt andra barn i valrörelsen 1998 och var föräldraledig under ett år. Hon sökte sig till den lokala politiken i Norrbotten. Men det var stora konflikter inom socialdemokratin under denna period.

Nordmark bestämde sig då för att söka sig till något annat. Hon sökte jobb som ombudsman på SKTF (Sveriges kommunaltjänstemannaförbund). Förbundet skulle då göra en studerandesatsning och skulle anställa tre ombudsmän, som skulle arbeta med studentrekryteringen till SKTF. Nordmark tyckte arbetet passade eftersom hon redan då satt i Universitetsstyrelsen för Luleå Tekniska Universitet. Hon var nämligen ledamot av universitetsstyrelsen mellan 1995-2000. Hon hade även en allmänt positiv inställning till SKTF och dess arbete med välfärdsfrågor och jämställdhet.

Nordmark kom för en anställningsintervju till Stockholm 1999. Där träffade hon Bengt Lindman som bl.a. har skrivit SKTF:s (numera Visions) historia under de senaste decennierna: ”I ständig förändring: SKTF 1976-2011”. Bengt berättar själv om mötet i historieboken: ”Det blev en annorlunda intervju. Vi märkte snabbt att vi framför oss hade en sökande som var förberedd med genomtänkta, kloka svar på våra frågor. En ung tjej som lyste av vilja, engagemang och kraft” (sidan 25). Lindman såg hennes kapacitet men fann att hon var överkvalificerad till just denna tjänst. Som ordförande för SSU i Norrbotten hade hon ju lett en regional organisation med verksamhetsplan, budget och anställda. Därför erbjöds hon istället jobbet som verksamhetschef på SKTF-centret i Luleå. Hon sökte och fick denna tjänst. Sedan hon började arbeta för SKTF har hon inte varit medlem i något politiskt parti.

Hon fick snart ett viktigt uppdrag: att vara huvudsekreterare i det arbete som SKTF då arbetade med – Vision 2004. Det var en beredningsgrupp som skulle ta fram en ny vision och en ny ideologisk plattform för förbundet till förbundsmötet 2004. Beredningsgruppen skulle utforma SKTF:s vision och formulera sin värdegrund. Nordmark arbetade med hur det skulle komma till uttryck och var mycket ute i landet och talade.

Beredningsgruppen tog fram ett mötes- och diskussionsmaterial som utmanade frågeställningar som främst diskuterades bland SKTF:s förtroendevalda.  Arbetet som huvudsekreterare ledde till att hon fick ganska stor kunskap om de olika delarna av förbundet. Hon reste också mycket i hela landet och fick på det sättet mycket personliga kontakter.

Förbundsordförande för SKTF

När sedan SKTF:s ordförande Inger Efraimsson skulle sluta fick Eva frågan om hon inte ville ta över som SKTF:s ordförande. Först tvekade hon lite men sedan kände hon enligt sin egen minnesbild att: ”det här är ju en fantastisk möjlighet att bidra till allt det där som handlar om att skapa goda villkor för medlemmarna i förbundet. Att kunna bidra till att öka jämställdheten, att förhandla om löner. Allt det där som handlar om att nå resultat och göra skillnad”. Att förverkliga ett engagemang som hon burit med sig ända sedan hon var liten. Så hon tackade ja till att ställa upp som kandidat. Nordmark blev valberedningens huvudkandidat. Det blev en sluten omröstning på förbundsmötet 2004. Det var två motkandidater men Eva Nordmark vann omröstningen. Hon var då 33 år. När hon valdes till SKTF:s ordförande blev hon den yngsta ordföranden inom den svenska fackföreningsrörelsen.

Under 20 års tid tappade SKTF medlemmar. Efter 2006 genomfördes stora förändringar i a-kassesystemet . Det handlade om kraftiga avgiftshöjningar och försämringar av villkoren, något som riskerade att ytterligare minska den fackliga organisationsgraden. SKTF stod inför en allvarlig kris som krävde att hela organisationen mobiliserades.  Strategin blev att sätta fokus på medlemsnyttan: beskriva medlemskapets värde, visa att SKTF levererar stöd, nytta och möjlighet till inflytande. I december 2006 kallades de regionala samordningsgrupperna in för att diskutera hur organisationen tillsammans skulle mobilisera sin kraft för att förhindra ett stort medlemsras. Vid förbundsmötet 2008 beslutades om ett antal mål för förändringsarbetet. Men när styrelsen började titta på resultatet inför 2010 – halvtid inför 2012 års kongress - såg de att det inte räckte. Det var inte tillräckligt för att vända utvecklingen.

Inför förbundsmötet 2010 utformade SKTF ett niopunktsprogram. Nordmark tog mycket interna diskussioner. En sak som var väldigt utmanande handlade om att man inte längre skulle jobba heltidsfackligt. Man måste ha en fot kvar i sitt arbete för att det viktigt för den enskilde men också viktigt för att SKTF skulle kunna vara närvarande på arbetsplatsen. Det handlade om att återerövra fikaborden, alltså att fackens kraft kommer av samtalen med medlemmarna runt fikaborden.

Den andra frågan där hon utmanade var att hon menade att minst trettio procent av alla styrelser på alla nivåer ska utgöras av människor under 35 år. Det handlade om att åstadkomma en generationsväxling inom förbundet. Och det förändringsarbete Nordmark påbörjade gav resultat: idag ser vi att Vision växer.

En annan fråga som Nordmark själv är speciellt stolt över att ha varit med och genomfört är att Vision under hennes ordförandetid blev en ”Fair Union”. Detta uttryck handlar om att man lever som man lär. Det handlar om allt ifrån att välja rättvisemärkt producerat kaffe i förbundets kaffeautomater till att vara miljöcertifierad. Detta arbete som hon sedan fortsatt som förbundsordförande för TCO som nu är en miljöcertifierad organisation.

SKTF hade under en längre tid diskuterat om förbundet skulle byta namn. Förbundsstyrelsen hade redan 1995 insett att namnet inte längre speglade förbundets medlemssammansättning. Stora delar av förbundets medlemskår var då anställda utanför kommunerna. Majoriteten av medlemmarna var dessutom kvinnor. Men det var först inför förbundsmötet 2010 som förbundsstyrelsen hade bestämt sig för att sätta i gång en process för att hitta ett nytt namn. Det nya namnet – Vision - lanserades med början vid förbundets 75-årsjubileum 2011. Tanken var att komma bort från negativa uppfattningar om vad ett fackförbund står för som man funnit hos de specifika målgrupper som förbundet pekat ut i sina mål för 2012: akademiker, unga och nyanställda. Namnbytet blev ett resultat av den förändringsprocess som Eva Nordmark hade verkat för så enträgen under sin tid som ordförande.

Tiden som TCO:s ordförande

Hennes framgångsrika förändringsarbete inom SKTF ledde till att hon föreslogs som efterträdare till Sture Nordh då han skulle avgå efter tolv år som ordförande för TCO 2011. Initiativet till förändringsarbetet inom TCO hade i hög grad kommit från SKTF och HTF, inte från TCO centralt. Enligt Per Schlingmann i boken ”Stå aldrig still” var det Eva Nordmark och andra i förbunden de som drev på förändringsarbetet. Sture Nordh hade tagit vara på hennes (och andras) ambitioner i detta avseende. Det skapades en särskild avdelning inom TCO ”Facket förändras”. Det blev ett samarbete mellan TCO:s samtliga förbund för att utveckla verksamheten. SKTF har exempelvis bidragit till förändringsarbetet inom TCO centralt genom att dela med sig av erfarenheterna av sitt förändringsarbete, samtidigt som SKTF lärt av andra förbund av deras bästa exempel.
Målet var att vända den negativa medlemsutvecklingen.  TCO:s förändringsarbete utgick från att organisationens historiska handlade och det erbjudande de hade inte var tillräckligt och inte långsiktigt hållbart. TCO hade länge tappat medlemmar. Men efter förändringarna i a-kassesystemet efter 2006 lämnade extra många medlemmar facket. TCO hade ställts inför ett slags kris när det gällde medlemsutvecklingen, något som skyndade på förändringsarbetet.

Nordmark valdes till TCO-ordförande på kongressen 10-12 maj 2011. I sitt inledningstal argumenterade hon bl.a. för att utbildning och kompetens är nyckeln i en ny arbetslinje som börjar med att människor kan bli mer effektiva, produktiva och trygga i arbetslivet. Hon blev den tredje ordföranden sedan 1980-talet som rekryterats från SKTF, senare Vision (tidigare hade Sture Nordh och Björn Rosengren valts).

Under sina två år som TCO:s ordförande har hon fortsatt det förnyelsearbete som hon sett som viktigt under hela sin fackliga karriär. TCO-styrelsen bestämde i juni 2013 att TCO ska fokusera på ett antal områden där organisationen ska spela en stark roll. En fråga som Nordmark tycker är spännande är planerna på att skapa en ”Framtidsakademi”, något som för närvarande utreds. Det handlar om att verkligen sätta dagordningen för framtidsdebatten. Det handlar om att stärka och utveckla förtroendevalda. Det handlar också om att utveckla kontakter gentemot kommande beslutsfattare, alltså politiska ungdomsförbund och unga inom vissa utbildningar. Men det finns också en vision om att TCO ska bygga en egen tankesmedja.

Nordmark arbetar också för att höja taket i a-kassan, hon vill förbättra villkoren för tjänstemannagrupperna när det gäller trygghetssystemen. Det gäller även sjukförsäkringen. TCO försöker i denna fråga öka kunskapen hos allmänheten och skapa en opinion för förändring. Samtidigt har man fortlöpande kontakt med de politiska partierna och med den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. I TCO-tidningen nr 4, 2013 säger Nordmark att: ”Det allra bästa vore förstås om vi kunde hitta blocköverskridande lösningar. Det här måste kunna gälla över tid så att det inte blir skiften beroende på majoritet i riksdagen”. Engagemanget för A-kassan är något som hon haft med sig ända sedan sin riksdagstid på 1990-talet.

Enligt en intervju av Schlingmann (se Schlingmanns bok, sid 242) med Eva Nordmark handlade förändringsarbetet mycket om att förändra TCO:s kultur. Det handlade om att påverka paradigmet, den världsbild som är dominerande i organisationen. TCO måste förändra synen på de egna medlemmarna. Traditionellt har det handlat om att visa hur synd det är om medlemmarna, det är därför de borde få bättre betalt och bättre villkor. Det är detta synsätt som måste förändras, enligt TCO:s centrala strategi. En majoritet av TCO:s medlemmar trivs på jobbet och betraktar sig som framgångsrika. Då måste också facket förändras och visa hur framgångsrika medlemmar är, vilken nytta de tillför. De har ett stort värde för samhällsutvecklingen.

I skrivandes stund är det år 2013 och Eva Nordmark har nu varit TCO:s ordförande i två år. Sedan 2012 är hon åter ledamot i styrelsen för Luleå tekniska universitet där hennes mor en gång städat. Detta är exempel på en utbildnings- eller klassresa som många medlemmar i TCO gjort och fortfarande gör. Hon är också ledamot i Europafackets styrelse och har varit medlem i regeringen Reinfeldts Framtidskommission. Nordmark är en person av betydelse i dagens debatt om politik och samhälle.

Källor och litteratur: 

Personlig intervju med Eva Nordmark 2012-08-20. Finns arkiverad på TAM-Arkiv.
TCO-tidningen nr 3, 2011. Artikel: ”Utbildning är nyckeln i en förnyad arbetslinje”
TCO-tidningen nr 4 2013. Artikel: ”Rusta Sverige inför framtiden: TCO:s ordförande Eva Nordmark vill se stora satsningar på utbildning.”
I ständig förändring: SKTF 1976-2011, Bengt Lindman: Premiss förlag: 2011.
Stå aldrig still!, Per Schlingmann. Forum 2013.


Dessa sidor är publicerade av TAM-Arkiv i syfte att tillgängliggöra de arkiv vi förvaltar för våra medlemmar och relaterade arkivdeponenter inom tjänstemanna- och akademikergrupperna och att bilda kunskap om deras historia och samhällsbetydelse.

Eva Nordmark

Eva Nordmark. Foto Jann Lipka.

Ordförande i TCO 2011 - .

Eva Nordmark är sedan 2011 TCO:s ordförande. Nordmark var ordförande i SKTF innan hon kom till TCO. Hon var riksdagsledamot för socialdemokraterna 1995-1998.

Företrädare: Sture Nordh

Andra uppdrag och poster:
  • Riksdagsledamot för Socialdemokraterna, 1995-1998
  • Ordförande i SKTF, 2004-2011