SACO-förbunden blev legitima
– Ingvar Seregard var en oerhört skicklig organisationspolitiker, som aldrig var rädd för att tänka i nya banor, berättar Alfred Nettelbrandt. Hans pragmatiska inställning gjorde att han aldrig tvekade att ta ett nödvändigt beslut, även om det kanske var smärtsamt. Som 1969, när han överraskade omvärlden med det avtal som träffades mellan oss och SIF om central och lokal förhandlingssamverkan som SALF anslöt sig till dagen efter. Det var fröet till PTK. Därmed undvek han riskerna för ett tvåfrontskrig med LO och CF och kanske också SALF, som då stod utanför TCO. I första hand gällde att komma ur fas med LO, eftersom LO i praktiken ville styra även tjänstemännens löneutveckling.
– Uppgörelsen gjorde inte mig populär hos SACO:s styrelse, eftersom den insåg att vi nu tagit att fast grepp om den privata sektorn.
Formaliserat samarbete
CF:s inställning var naturlig eftersom chansen att erhålla en position på den privata sektorn låg i att använda CF som spjutspets. SACO hade ju tidigare misslyckats att nå något inflytande. Sårad fåfänga fanns nog också med i bilden. Det var inte lika glamoröst att få nöja sig med förhandlingar på den offentliga sektorn.
– ISAM blev starten för ett mera formaliserat samarbete mellan oss, SIF och SALF, framhåller Alfred Nettelbrandt. Även lokalt fanns det uppenbara fördelar och samarbetet fungerade bra i demokrati- och arbetsmiljöfrågor. Det gavs ju också utrymme för att välja inriktning. Förelåg det olika uppfattningar i en fråga kunde man agera på egen hand, eftersom förbunden var suveräna.
– Ganska tidigt började vi fundera på att utveckla samarbetet. Ingvar Seregard hade ju fått i uppdrag av TCO-P att lämna förslag till hur förhandlingsverksamheten skulle kunna organiseras. Han kunde också stödja sig på det presidieuttalande som SACO och TCO gjorde senhösten 1971.
– Men vi stötte på starkt motstånd från två håll, minns Alfred Nettelbrandt. TCO:s ordförande Lennart Bodström ville stoppa kartellen. SACO-förbunden skulle inte få legitimeras. Det fanns risk att de kunde flytta fram sina positioner. Inom SACO var både centralorganisationen och många förbund kallsinniga till PTK. Men när motståndet inom TCO växte så svängde opinionen inom SACO.
Helt neutral
Men PTK gick inte längre att hejda. Det var alltför starka krafter i rörelse som såg alla fördelar med kartellen. Vad ingen under decennier trodde skulle kunna förverkligas skedde till slut: bildandet av en samverkansorganisation över organisationsgränserna. Naturligtvis låg denna utveckling starkt i CF:s intresse, eftersom PTK:s konstitution innebar att CF skulle företräda samtliga anslutna SACO-förbund. Den strid om vem som skulle företräda den privata sektorn, som pågått i många år mellan SACO och CF, var nu avgjord en gång för alla. En helt avgörande faktor var förstås att PTK var helt neutral. Någon anknytning alls till TCO kunde SACO-förbunden inte acceptera. Lönepolitiken utgjorde inget hinder eftersom man utgick ifrån att den som var fastlagd i SIF-SALF-CF-avtalet skulle vara vägledande. I detta avseende var PTK helt pragmatisk och i stadgarna nämndes lönepolitiken överhuvudtaget inte alls.
Stabilt från början
– PTK blev ett förhandlingsmässigt genombrott för SACO-förbunden, anser Alfred Nettelbrandt. Det kom som en direkt följd av CF:s samarbete med SIF och SALF. CF spelade en avgörande roll vid PTK:s tillkomst. Och med PTK fick de privata tjänstemännen en organisation som kunde ta en match med både SAF och LO.
– Det blev ordning och reda genom kartellen, eftersom medlemskap förutsatte att det inte förelåg några rekryteringstvister, säger Alfred Nettelbrandt. PTK var stabilt från början. Några förbund med yvig rekrytering tvekade om anslutning men de insåg snart att fördelarna väl uppvägde nackdelarna. De blev legitimerade hos arbetsgivarna på ett helt annat sätt än tidigare.
– Jag tog upp frågan om medlemskap för Ingenjörsförbundet några gånger men där var Ingvar Seregard helt kallsinnig.