TAM-arkiv mobilmeny
Du är här: Startsida  ▸ En studie i den kulturella skandinavismen under 1800-talet. Kari Haarder Ekman. Lund: Makadam förlag 2010.

En studie i den kulturella skandinavismen under 1800-talet. Kari Haarder Ekman. Lund: Makadam förlag 2010.

Inledning

År 1843 måste man tänka på vad det innebar att vara ”skandinav”. Man var inte längre enbart svensk, dansk eller europé, man var också skandinav. Det var en identitet som var ny och inte helt problemfri, och som utgick från den rörelse som kallas skandinavismen. Studenter, författare och politiker började samarbeta över gränser och det skedde på frivillig basis och utan nutidens organiserade och institutionaliserade samarbete. 40 år senare började ”det moderna genombrottet”. Det var på 1880-talet i litteraturen, något som var inspirerat av skandinavismen (sid 9).

Varför var de nordiska länderna ”kommunicerande kärl” under denna period? Den politiska skandinavismen blev kortvarig och försvann i stort efter 1864. Men den kulturella skandinavismen levde vidare. (sid 10).

Den kulturella rörelsen var mer framgångsrik än den politiska. Allt som rörde grannländernas kultur laddades positivt, vilket var en anmärkningsvärd helomvändning på det idémässiga planet efter århundraden av krig.

Skandinavien hade ibland en annan betydelse på 1800-talet än i dag. Uttrycket Skandinavien användes av skandinavisterna oftast synonymt med det vi idag kallar Norden. Island var under 1800-talet en del av Danmark, och de svenska skandinavisternas politiska mål var länge att ta tillbaka Finland. Samtidigt uppmuntrade man finska studenter att delta i skandinavistiska studentmöten. Att majoritetsspråket i Finland var finska bekymrade man sig inte om. Först mot slutet av 1800-talet blev det vanligt att använda beteckningen ”Norden” utifrån en medvetenhet om att Finland och Island inte ingår i Skandinavien. (11)

”Jag vill leva jag vill dö i Norden” från 1844 är en skandinavistmarkör.

Skandinavismens idéer om kulturellt samarbete fanns redan vid slutet av 1700-talet, vilket kommer att framgå. De öppnade för en gränsöverskridande utvidgning av det kulturella intresseområdet och var således ett steg på vägen från nationalism till en kosmopolitisk värld. (13).

Tidsmässigt avgränsas undersökningen till 1809-1905. De första försöken till kulturellt samarbete gjordes visserligen redan 1796 i Köpenhamn och man hade redan före 1809 gemensamma litterära intressen. Men efter 1809 fanns det politiska möjligheter till varaktig fred i Skandinavien. Förlusten av Finland var ett ”trauma” i svensk historia (14-15).

Man vill nu ha fred med Danmark och Danmark höll på att omvärdera sina utrikespolitiska sympatier. Danmark slets ännu mellan sin traditionella, för Sverige så farliga ryska orientering och sina nyare nordliga och västliga sympatier. Händelserna 1905 med Norge-upplösningen var ett annat märkesår då många ville avsluta samarbetet med Norge, medan andra ville behålla samarbetet (15).

Skandinavismens rötter: Göticism och forntidsromantik samt trevliga spioner

I stora delar av Europa höll nationalitetsbegreppet vid 1800-talets början på att omvärderas. Likhet i språk och traditioner värderades högre än tillfälliga maktpolitiska och dynastiska gränser (sid 39).

Det kom att betyda en öppning mot ett nytt sätt att tänka i Skandinavien: vi har ett gemensamt förflutet som fanns före de många hundra åren av krig. I Sverige bildades Götiska förbundet i Stockholm 1811 med syftet att återuppliva de gamla göternas dygder. (40).

Den nordnordiska myten om asken Yggdrasil finns sannolikt bakom den omtyckta bilden av Skandinavien som ett träd (41).

Det fanns en politisk argumentation för Skandinaviens enande där man såg Tysklands enande som en förebild (50).

”Den kontakt som fanns mellan vissa författare före 1840 kan knappast kallas en rörelse. Men när författarna började uppvaktas av studenter som tog budskapet om Nordens gemensamma förflutna till sig, kom de skandinavistiska idéerna att omfatta mycket större befolkningsgrupper. Samarbetet mellan författare, kulturpersonligheter och studenter var avgörande för att skandinavismen fick så stor genomslagskraft.” sid 63).

Studentmötena kom att bli en förebild för otaliga yrkesgruppers interskandinavistiska möten, ett samarbete som fortsatte långt efter studenttågens tid bland exempelvis förläggare och naturforskare. (sid 62).

Den politiska dimensionen

Om Almqvist och hans gärning.

”En inte särskilt uppmärksammad del av Almqvists idéer är fortsättningen, där han ser det som ett mål att hela Europa ska förenas ”kring en fana, den sanna humanitetens”. Vi i Norden måste ”lära känna vår plats inom det europeiska samhällssystemet och deruti utföra hvad på oss ankommer, med värdighet och kraft.” Problemet i Europa, att uppnå varaktig fred, kan enligt Almqvist lösas om man i Europa använder Skandinavien som förebild. Å ena sidan således en positiv inställning till att bilda union, även om en sådan medför praktiska problem, å andra sidan är den skandinaviska unionen enbart ett delmål på vägen till ett enat Europa.” (103-04).

Den kulturella gemenskapen: tre exempel

De tidiga författarnätverken var ofta rent kulturella. Kontakterna påverkades inte nämnvärt av den politiska skandinavismen. Kapitlet skildrar hur idén om ett kulturellt samarbete fortlevde under senare delen av 1800-talet och hur den utvecklades.

H.C Andersen, Fredrika Bremer och Björnstjerne Björnson hade det gemensamt att de producerade skönlitterära texter långt efter den politiska skandinavismens mest aktiva år. Unionstankarna var aldrig särskilt viktiga för dem även om de på olika sätt förhöll sig till dessa idéer. Förra kapitlet (det om den politiska dimensionen) handlade om de år då skandinavismen kom att bli förknippad med revolutionstankar, unionstankar och krig. Detta kapitel handlar om den kulturella sidan.

H.C Andersen (1805-1875)

Andersen var populär i Sverige innan han blev det i Danmark – hemlandet. Han såg kontakten med Sverige som att ”hans hemlands gränser vidgades”. Han blev en skandinavist även om han inte stödde den politiska skandinavismen.

Fredrika Bremer var en annan person som var positiv till skandinaviska författarkontakter – inte minst med H.C Andersen. Hon strävade också efter en mer kosmopolitisk syn, där världsfred var målet. Europas länder skulle lägga sitt förflutna bakom sig. På 1840-talet blev hon mer politisk och skrev om kvinnofrågan osv.

Björnstjerne Björnsson var också han en aktiv skandinavist, även om hans begrepp om ”Skandinavien” ändrade karaktär under hand. I slutet ville också han se ett mer internationalistiskt samhälle. Han menade att dock att Norge borde bli fritt, eftersom unionen mellan Sverige och Norge hade varit ojämlik. Han blev populär i hela Norden, eftersom han var både nationalist, skandinavist och kosmopolit. Hans begrepp om ”Norden” kom också att förändras över tid, när Island blev självständigt kom han att tala om ”Norden” istället för Skandinavien eftersom han nu inkluderade Island i den nordiska/skandinaviska gemenskapen. Han ville också se en större ”pangermansk” gemenskap där Tyskland också ingick bland de ”germanska” bröderna.

”Såväl Andersen och Bremer som Björnson brevväxlade ivrigt och obehindrat över de skandinaviska gränserna. Både Andersen och Bremer lästes i original av entusiaster men var trots allt beroende av översättningar för att nå den stora publiken i andra skandinaviska länder. Björnson inte bara skrev skandinavistiska texter, han praktiserade en gränsöverskridande skandinavism både muntligt och skriftligt. Med honom och Ibsen tog Norge plats i det skandinaviska rummet och Björnson är i detta sammanhang det bästa exemplet på en språkoberoende popularitet. Genom ett aktivt språkligt ställningstagande kunde han utnyttja den gemensamma bokmarknaden i Danmark och Norge – däremot översattes hans böcker till svenska.

För alla tre gäller att de producerade texter som förstås bättre om man vet att skandinavismen ingick i den samhälleliga kontexten, och alla tre var det egentliga målet ett mycket större samarbete som kanske kunde leda till världsfred. En medvetenhet om en skandinavisk gemensamhetskänsla fanns således kvar, långt efter att man hade givit upp planerna på en politisk union.” (204-05).

Skandinavien och Europa: Georg Brandes

Georg Brandes var en dansk litteraturkritiker med stor betydelse i Skandinavien och Europa. Han verkade för en kulturell enhet i Skandinavien och var också aktiv i Europa. Han introducerade europeiska författare i Skandinavien och Skandinaviska författare i Europa.

John Landquist beskrev bröderna Brandes förhållande till åttiotalets svenska författare som en ny form av skandinavism.

Det uppkom en ”skandinavisk renässans” kring sekelskiftet 1900.

Brandes använder beteckningen ”skandinav” på ett entydigt positivt sätt:

”Vad Brandes gör som inte är en självklarhet är att han rent praktiskt arbetar i hela Norden och blir rådgivare åt författare från hela Norden. Att ständigt göra jämförelser ut över de egna gränserna och att använda uttryck som ”vi i Norden” eller ”her i Norden” måste ha haft en självförstärkande effekt. Från det litterära rummet Skandinavien blev det därmed lättare att ta plats i Europa. En strategi som lyckades såtillvida att många författare från perioden uppnådde stor spridning utanför Skandinavien, men också genom att ickeskandinaviska litterära verk ofta beskriver litteraturen under denna period som skandinavisk. Norden blev efter hand fem länder för Brandes. Ett förhållande som inte har uppmärksammats mycket är att han även stödde den moderna isländska litteraturen och tidigt såg Island som en självständig nation, precis som Björnson.” (227).

6. Politiska drömmar – skandinaviska realiteter

Författarkontakterna och mötena under 1800-talet hade flera saker gemensamt: det var frivilligt, icke-institutionellt samarbete, och det upphörde inte när den politiska delen av skandinavismen inte var aktuell längre. Kulturella, skandinavistiska idéer fanns således från början av seklet, långt innan skandinavismen blev politisk, och fortsatte att påverka det litterära umgänget långt efter 1864. (sid 229).

Orden skandinav, dansk, svensk och norsk får en positiv betydelse under denna tid. Forna tiders krig var fel, därför att det var krig mellan bröder, vilket inte kommer att hända igen.

Ordet ”skandinav” ändrar betydelse och blir under en lång period lika med skandinavist. Men senare sker en förskjutning i betydelse. (sid 231).

Språket upplevs också som en sammanhållande faktor, och ett arbete för större språkförståelse börjar. Atterbom upprättade ett skandinavistiskt bibliotek i Uppsala. Den moraliska aspekten att man bör läsa grannländernas litteratur på originalspråket kommer mycket tidigt.

Genom avståndstagande från den politiska skandinavismen definierades en kulturell skandinavism som blev uttrycket för någonting positivt som det var hedervärt att stödja. H.C Andersen te.x. visade i sina dagböcker inget intresse för skandinavismen men skriver senare, när det är ofarligt, i sina självbiografier att han stödde saken. Den politiska skandinavismen var en kort episod, en avlägsen dröm, som för det kulturella samarbetet inte spelade någon större roll och därmed påverkades detta samarbete inte heller i avgörande omfattning av kriget 1864 eller av unionsupplösningen 1905. (232).

Skandinavismens idé om att Skandinavien skulle ses som en kulturell enhet gynnade författarna på flera olika sätt. Deras publik tredubblades och genom flitig rapportering från grannländerna upprätthölls ett intresse för litteraturen, som översattes snabbt (234).

Även om Strindbergs mål var att nå mycket längre än till en skandinavisk publik kunde han i ett inledande skede dra nytta av att man i de andra skandinaviska länderna var uppmärksam på ny svensk litteratur. Strindberg uttrycker visserligen inga skandinavistiska sympatier; det han hade gemensamt med sina författarkollegor i grannländerna var det skandinavistiska litterära rum som omgav dem, ett sammanhang Strindberg uppfattade som en självklarhet även om han bodde på annat håll (240).

Man kan diskutera om arbetet med en politisk union innebar någon fördel för det kulturella samarbetet. I Tyskland stärktes litteraturen när landet enades. Och kulturskandinavismen gynnades säkert av att en del av argumenten för en politisk union var kulturella. (240).

Efter unionsupplösningen 1905 avstannade mötesaktiviteten nästan helt under några år och det kulturella samarbetet kom egentligen igång igen under första världskriget. (243).

När det gäller frågan om hur skandinavismen ligger bakom en del institutioner och tankesätt som finns kvar i dag kan ett lämpligt exempel vara just en tidskrift, exempelvis Nordisk Tidskrift. Här finns mycket konkreta trådar direkt tillbaka till skandinavistiska idéer. Det är en publikation som funnits sedan 1878 och år 1925 inleddes ett samarbete med Föreningen Norden. Tidskriften utkommer sedan 1998 med fyra nummer årligen, innan dess har det varierat mellan två och åtta. (246)

Donatorn Jacob Letterstedt ville inte att tidningen skulle ägna sig åt politik, något som har att göra med ett avståndstagande från skandinavismen (248).

Som redan visats finns skandinavismens rötter i romantiken, de är förankrade i ett essentialistiskt tänkande. Anhängarna av den politiska skandinavismen ville visserligen upphäva nationsgränserna och skapa en union enligt tysk modell, men syftet var ett starkt försvar mot hotande faror från yttervärlden, en vidgad nation.

Bortser man från de misslyckade unionsplanerna visar det sig dock att den kulturella skandinavismen fanns kvar under hela seklet och att även den kosmopolitiska inriktningen åter blir tydlig mot slutet av seklet. De litterära gränserna följde under 1880-talet inte de geografiska nationsgränserna. Särskilt uppenbart blir detta när man beaktar att Norge under perioden var i en politisk union med Sverige men kulturellt fortfarande hade sitt största utbyte med Danmark. Även den kulturella skandinavismen hade sina rötter i romantiken, men dessa övergavs så småningom. Den kulturella skandinavismen blev en övergångsform på vägen mot ett kosmopolitiskt tänkande, ett enat Norden, ett enat Europa, världsfred. (253).

Under flera decennier argumenterade man för att Skandinavien var en enhet, och trots olika språk var man länge övertygad om att översättningar så småningom skulle bli överflödiga. Den kulturella skandinavismens mål, att göra Skandinavien till en kulturell enhet, lyckades bara delvis och många undersökningar visar att språkförståelsen blivit sämre (253).