Svante Viksten, förbundssekreterare HTF

HTF för PTK från första början

Det förelåg ett samarbete mellan TCO-förbunden genom TCO-S, TCO-K och TCO-P men skillnaderna var betydande när det gällde funktionen. På den offentliga sektorn hade samverkansorganen anförtrotts väsentliga uppgifter. Särskilt TCO-S var etablerat som en tung förhandlare för statstjänstemännen.

Rationella arbetsformer

– På den privata sidan var förhållandena helt annorlunda, framhåller Svante Viksten. TCO-P var snarast att betrakta som ett samrådsorgan som de anslutna förbunden i ett par fall delegerat förhandlingsrätten till. Det gällde frågor rörande företagsdemokrati och rätten till ledighet vid studier. Men löne- och anställningsvillkor hade förbunden behållit inom sina egna revir. Det var endast industriförbunden som genom ISAM åstadkommit en gemensam plattform även för avtalsfrågor och i den grupperingen ingick ju förutom SIF och SALF även Civilingenjörsförbundet. HTF:s ledning var en klar anhängare av rationella arbetsformer mellan tjänstemannagrupperingarna och hälsade därför förslaget om ett utvidgat samarbete inom TCO-P med stor tillfredsställelse. De nya signalerna sågs också som ett resultat av det uttalande som TCO:s och SACO:s presidier gjorde i november 1971, där det bl.a. stod att “som ett mål vill vi uppställa att från respektive organisationer överföra förhandlingsrätten till gemensamma förhandlingsorgan, som därefter vidareutvecklar och fullföljer samverkan.” Och ISAM hade ju redan visat att samarbetet över organisationsgränserna fungerade utmärkt.

Överraskande motstånd

– Så vi blev inte särskilt oroade eller förvånade när Ingvar Seregard som TCO-P:s ordförande presenterade sin kartellmodell, säger Svante Viksten. Vi accepterade att de stora förbundens makt beskars eftersom vi ansåg att fördelarna med konstruktionen klart övervägde nackdelarna. Vi var nöjda med det inflytande vi skulle få i styrelse och delegationer. Dessutom låg ju i förslaget – och detta var en förutsättning för att HTF skulle kunna gå med – att kartellen inte skulle få rätt att träffa för förbunden bindande avtal. Man kan ju också konstatera att förbunden slösat bort mycket krafter på att bibehålla sin suveränitet på alla områden och således även där man haft en gemensam arbetsgivarmotpart som man borde förenat sina krafter emot.

– Vad som överraskade oss var det stora motståndet mot bildandet av PTK på TCO kongressen 1973, minns Svante Viksten. De mindre förbunden inom TCO-P med Bankmannaförbundet som primus motor lade fram en motion som i princip innebar en annan kartell med förhandlingsuppgifter. Vi kritiserade detta starkt från HTF:s sida, eftersom förslaget innebar en kategoriklyvning av privattjänstemannaförbunden som var helt horribel. Som alltid blev det en kompromiss. De förbund som inte ville gå in i PTK fick rätt att stå utanför. Men PTK hade ju redan från början 85 % av de privata tjänstemännen och det var ju ingen dålig start. En del påstod att PTK var riktat mot TCO. Det förstod vi aldrig på HTF.

Pragmatisk syn

– Medlemskapet i PTK stärkte HTF, betonar Svante Viksten. Vi kom alltid i skuggan av Handels eftersom det var ett större förbund. Det hette alltid från HAOs sida att vi inte kunde få mera än Handels. PTK gav oss större status och möjlighet att agera genom kartellen. PTK blev ju också en stark motvikt till LO som inte längre kunde styra och ställa som Landsorganisationen alltid gjort.

– Med akademikerförbunden hade vi inte så många beröringspunkter på den tiden och de spelade just ingen roll för vår positiva inställning till PTK. Det var ingen ideologisk fråga för oss och inte trodde vi att SACO-förbunden skulle bli kartellens styrande svans. Vi såg pragmatiskt på bildandet av PTK och konstaterade att vi kunde dra nytta av samarbetet samtidigt som PTK innebar ett stort framsteg för alla anslutna förbund. Och det skulle ju inte dröja länge innan arbetsgivarna fick klart för sig att PTK var en maktfaktor på SAF:s område, säger Svante Viksten.


Dessa sidor är publicerade av TAM-Arkiv i syfte att tillgängliggöra de arkiv vi förvaltar för våra medlemmar och relaterade arkivdeponenter inom tjänstemanna- och akademikergrupperna och att bilda kunskap om deras historia och samhällsbetydelse.