Ingvar Seregard, förhandlingsdirektör Sif

Samverkan över organisationsgränserna

– Även PTK har en förhistoria som sträcker sig ganska långt tillbaka i tiden, berättar Ingvar Seregard. SAF hade så småningom upptäckt att SIF hade blivit alltför starkt för att kunna manövreras företagsvis och krävde då centralt avtal. Avtalet bestämde löneökningarnas storlek och SIF accepterade ett något lägre utfall i procent räknat än LO och detta förhållande accepterades av Landsorganisationen. Det blev inga djupare störningar.
Detta fungerade fram till 1966, när SACO omedelbart begagnade den nyförvärvade strejkrätten för att tillgripa konflikt på lärarområdet och genomdrev löneökningar som låg högt över vad LO godtagit i sitt treårsavtal. Inom SACO var man tom så nöjd över utfallet att man offentligt framhöll att resultatet visade hur stark centralorganisationen blivit. För LO blev det enorma bekymmer med stor inre turbulens.
– LO-ledningen markerade sitt ogillande mycket kraftigt och framhöll att det i fortsättningen
skulle bli det utfall som SAF och LO kom överens om, framhåller Ingvar Seregard. Varken TCO-sidan eller SACO-sidan skulle en gång till kunna revoltera på det sätt som skett på lärarområdet.

Skepsis mot TCO

– Självklart var vi oroade över den uppkomna situationen och inom TCO började vi fundera över hur vi skulle kunna vända utvecklingen. Situationen just då var ju den att SALF stod utanför TCO. Samtidigt hade Handelns Arbetsgivareförbund(HAO) med vissa delar gått in i SAF. I det läge vi talar om hade SIF ca 90 % av TCO-medlemmarna på SAF-området och HTF ca 10 %. Frågan var om TCO kunde fungera som samordnare av förhandlingarna mot SAF. Då måste man komma ihåg att TCO vid ett tidigare tillfälle fick mandat att förhandla med SAF. Resultatet blev mycket dåligt och ledde till enorma motsättningar mellan TCO och SIF. Därför fanns det en allmän skepsis mot TCO:s sätt att hantera lönefrågor.

– Men i det läge som uppkommit accepterades trots allt att LO och TCO gemensamt skulle överlägga för att se om parterna kunde hitta en gemensam linje, säger Ingvar Seregard det tillsattes en grupp med en representant för vardera SIF och HTF tillsammans med TCO:s ordförande och sedvanliga experter. Redan på ett tidigt stadium i överläggningarna med LO framkom att tjänstemannasidan inte alls var samordnad.
Både HTF och SIF var beredda att acceptera en viss sämre löneutveckling än på arbetarsidan. Men när vi i slutskedet undersökte TCO:s beräkningar kunde vi konstatera att de väsentligt skilde sig från SIF:s. Utredningschefen Jonasson visade att SIF:s förlust innan man gått i förhandlingar med SAF, var närmare tre procent i förhållande till LO. Detta stämde definitivt inte med vad TCO påstått. SIF ansåg sig inte kunna stödja överenskommelsen och förhandlingarna strandade.

LO:s hårda linje

TCO gjorde upprepade försök att få i gång nya förhandlingar, vilket SIF motsatte sig eftersom SIF ansåg att förutsättningar saknades under de förhållanden som skisserats. Treårsperioden gick och LO förklarade för SAF att Landsorganisationen skulle se till att hela arbetsmarknaden fångades in i det nya avtalet. Det var ett bekymmersamt läge för SAF och inom SIF började vi laborera med tankegångar om att vid ett tillfälle ta en större engångsförlust men samtidigt hitta en linje om var försvarbar på längre sikt. Resonemang fördes om att bara föra fram några få krav till SAF: kompensation för eftersläpningen gentemot andra grupper under treårsperioden, allmänna villkor och organisationspolitiskt att avtalet skulle gälla hela tjänstemannasidan.

– Det var i första hand SALF som vi tänkte på inom SIF. Vi ville ju inte riskera att sälja bort något som arbetsledarna sedan skulle få extra, minns Ingvar Seregard. SAF:s intresse just då var inte särskilt stort eftersom SAF vägrade tro att LO verkligen skulle hävda den hårda linjen mot tjänstemännen. Men nära årsskiftet fick SAF klart för sig att LO till och med var berett till konflikt för att nå sitt mål. För oss på SIF var LO:s inställning ingen nyhet men det snabba tempot överraskade oss. I december tog SAF en underhandskontakt med SIF och frågade om vi fortfarande stod fast vid att träffa en central överenskommelse på de tre punkter SIF tidigare fört fram. Och kanske framför allt: fanns intresse att inleda mer långsiktiga diskussioner?

– SIF svarade ja på SAF:s propå och under julhelgen pågick ett intensivt arbete med både delegationer och experter inne. Vi lyckades hålla undan media och marknaden togs med överraskning i mitten av januari då SIF och SAF träffade ett ettårigt avtal. Den organisationspolitiska delen var inte offentligt nertecknad men SAF underrättade både SALF och CF om vilka villkor som gällde. SALF och CF träffade senare samma avtal som SIF samtidigt som överenskommelser antogs mellan SIF-SALF och SIF-CF.

Unikt femårsavtal

Därmed hade definitivt något nytt inträffat på svensk arbetsmarknad. Ingvar Seregard hade pragmatisk som han var inlett samarbete i organiserade former med ett förbund som stod utanför TCO och med Civilingenjörsförbundet, som genom SIF:s agerande inte tidigare kunnat erhålla något eget avtal med SAF. På detta sätt förlorade SACO möjligheterna att komma in på den privata sektorn, något som CF inte alls var anhängare av, lika lite som SIF varit av TCO:s inhopp.

– Den nya organisationen tog sig namnet ISAM (Industrins samverkande tjänstemannaförbund) men varje förbund hade kvar sin beslutanderätt och den gällde då även direkt under förhandlingarna, berättar Ingvar Seregard. Det skilde sig från PTK, där förbunden i slutskedet fick motsvarande rätt att förhandla var för sig. Samtidigt var vi överens om att undersöka möjligheterna att på sikt åstadkomma en fastare organisation. Samtidigt fortsatte förhandlingarna med SAF om ett långtidsavtal och dagen efter Lucia 1970 träffade vi ett unikt femårsavtal. Utan att gå in på konstruktionen i detalj så var utgångspunkten att berättigad hänsyn skulle tas till den samhällsekonomiska utvecklingen, vilket var något nytt i sig. Vi ville på detta sätt undvika inflationseffekter. Förutsättningen för att lyckas med detta var att en motsvarande uppgörelse träffades av LO. Så blev inte fallet vilket ledde till komplikationer för tjänstemännen i slutet av femårsperioden.

Demokratisk balans

Men femårsavtalet gav förbunden andrum för att successivt utveckla organisationen och skapa något helt nytt: Privattjänstemannakartellen, framhåller Ingvar Seregard. Kontakt togs med HTF, som hade ett klart intresse, eftersom HAO som jag tidigare nämnt gått in i SAF. SIF hade också rett upp gränsdragningsproblemen med HTF. Vi förhandlade om hur den nya konstruktionen skulle kunna se ut. HTF var i detta läge mycket aktivt - och det väsentliga inslaget gällde balansen mellan förbunden. Vi gjorde därför en fördelning, som innebar att det största förbundet aldrig skulle ha majoritet i något organ. Detta synsätt kom också att prägla den nya organisationen lokalt. För att få kartellen att fungera på alla plan var den demokratiska balansen en förutsättning.

– Samtidigt var det viktigt att CF fick representera övriga förbund inom SACO så att man i en central förhandling inte fick orosmoment genom en mängd förbund som kunde vara svåra att hålla i. CF åtog sig den rollen, säger Ingvar Seregard, och var säkert nöjd med utvecklingen eftersom det innebar att SACO inte kom in på det privata området, vilket var något av en hjärteangelägenhet för CF.

SALF tillbaka

För SIF och HTF var det viktigt att SALF skulle återinträda i TCO och detta diskuterades mellan förbunden. SALF krävde att SIF skulle följa överläggningarna med TCO med en representant och den rollen åtog sig Ingvar Seregard.

– Överläggningarna mellan TCO och SALF var allt annat än lätta, minns Ingvar Seregard, och i slutskedet fick jag begära fullmakt från båda parterna att lägga fram ett slutgiltigt förslag som både TCO och SALF accepterade. Det var ingalunda problemfritt men huvudsaken var att SALF kom tillbaka till TCO-kretsen igen. Därmed fanns nu tre tunga TCO-förbund, som var dominerande på SAF-området och CF med starkt intresse att få med övriga SACO-förbund i samarbetet.

Tuffa regler

TCO:s ledning däremot intog en negativ attityd till vad förbunden på den privata sektorn kommit fram till. Tillsammans med främst Bankmannaförbundets dåvarande ledning, Försäkringstjänstemannaförbundet och andra förbund med medlemmar på den privata sektorn drev man en hård linje för att hindra att PTK skulle bildas. Man måste komma ihåg att framför allt Bankmannaförbundet hade avtal som helt utestängde akademikergrupperna. TCO-förbund utanför SAF hade inte alls den erfarenheten av akademikerförbundens framväxt som SIF hade på SAF-området. De upplevdes som väldigt svaga. Det var därför ingen svårighet för TCO:s ledning att förmå de här förbunden att gå på en annan linje. Detta misslyckades på TCO-kongressen 1973 och i slutskedet blev det en överenskommelse baserad på PTK:s faktiska organisation, säger Ingvar Seregard. Inget förbund skulle tvingas gå in i PTK men med tiden anslöt sig ändå majoriteten successivt till kartellen. Vad som betydde mycket vid PTK:s tillkomst var att alla gamla organisationsstrider mellan förbunden klarades upp. Det gällde även för dem som senare kom in i PTK. Det var tuffa regler med mycket klara gränsdragningsförhållanden som skrevs in i stadgarna och det skulle svida ekonomiskt att bryta mot dem.

PTK träffade inte bindande avtal för de anslutna förbunden men det fanns en stadgeenlig skyldighet att förhandla gemensamt. Men när motparten lagt ett slutgiltigt förslag eller det var fråga om konflikt eller ej kunde varje förbund reservera sig och fortsätta förhandla på egen hand och ta en egen konflikt. Det fanns således en demokratisk spärr i systemet.

Vertikal princip

– Jag har för min del upplevt utvecklingen som i första hand SIF:are, framhåller Ingvar Seregard. SIF var en vertikal organisation och när PTK kom till var det i princip den filosofin som blev bärande för konstruktionen. Skulle SIF som största förbund svara för alla medlemmar, måste vi också kunna förklara för arbetsledare och civilingenjörer utanför SIF att de hade samma intressen som SIF:s när man kommer till vägs ände i förhandlingarna och arbetsgivarna står med enorma konfliktresurser som man omöjligt kan bortse ifrån. PTK blev på sitt sätt en vertikal organisation, där förbunden behöll sin identitet och den egna förhandlingsrätten.


Dessa sidor är publicerade av TAM-Arkiv i syfte att tillgängliggöra de arkiv vi förvaltar för våra medlemmar och relaterade arkivdeponenter inom tjänstemanna- och akademikergrupperna och att bilda kunskap om deras historia och samhällsbetydelse.