Harry Fjellström, avtalssekreterare LO

Stopp för fribrytare

1952 träffades en första centrala löneuppgörelsen mellan LO och SAF. Det skedde egentligen på initiativ av regeringen som ville dämpa den inflationsvåg som följde i Koreakrigets spår. 1953-55 återgick man till fria förbundsförhandlingar. Därefter framtvingade SAF en centralisering. Organisationen ville minimera konfliktriskerna, ha kontroll över lockoutvapnet, förhindra saxningar, där ett förbund åberopade ett annat förbunds avtal för att kunna höja nivån och slutligen för att förhindra konkurrens med löner om arbetskraften. LO var tveksam från början men insåg att centrala avtal kunde underlätta låglönesatsningar. Från början hade LO inga synpunkter på tjänstemännens lönepolitik men detta förhållande skulle snart förändras. Och det var LO:s uppgörelser med SAF som blev normerande även för tjänstemännen.

Totalsamordningskrav

– Vi såg positivt på bildandet av ISAM, framhåller Harry Fjellström och uppfattade inte tjänstemännens samverkan som riktad mot oss. Man kan säga att vi var åskådare. Såvitt jag vet var vi inte underrättade om vad som var på gång men alla känner ju till att Arne Geijer var något av en mussla.

Det hade inte alls varit anmärkningsvärt om man inom LO reagerat helt annorlunda. Misstänksamheten mot tjänstemännen, som kanske alltid funnits inom Landsorganisationen, hade utan tvekan ökat efter SACO-konflikten 1966 och därefter hade LO strävat efter att åstadkomma en totalsamordning på arbetsmarknaden. Den drabbade de offentliga tjänstemännen 1970 men ISAM hade elegant glidit ur LO:s grepp genom ett tidigt avtal – femårsavtalet som varade fram till 1974. Det gav de privata tjänstemännen andrum och tid att förstärka sina positioner.

Fördel för LO

– Femårsavtalet var en överraskning, medger Harry Fjellström, men det kom aldrig att spela den roll som var tänkt. LO träffade ingen motsvarande uppgörelse eftersom vi inte trodde på konstruktionen och de ekonomiska förhållandena förändrades starkt under avtalstiden. Det spelade ingen roll för våra relationer till de privata tjänstemännen och de var just inte särskilt utvecklade vid den här tidpunkten. 1973 bildades PTK efter en holmgång på TCO-kongressen, där motsättningarna kraftigt kom till uttryck.

– Vi såg alla tendenser till ökad samordning som fördel även för LO, så de privata tjänstemännens strävanden att skapa fastare förhållanden låg helt i linje med LO:s tankegångar, hävdar Harry Fjellström. Vi blev inte särskilt överraskade när tankarna på PTK dök upp. Det verkade helt naturligt som en utveckling av ISAM. Och om någon skulle lyckas att genomföra detta så var det Ingvar Seregard. Men vi följde även denna gång spelet på avstånd.

Egenintresse

– Vi spekulerade inte alls i möjligheterna till samverkan med PTK redan då, säger Harry Fjellström, men vi hade nu fått en tjänstemannapart som var intressant eftersom den täckte in hela SAF-området. Det hade ju gått några år sedan det varit kontakter mellan LO och TCO. Jag var inte med då men jag vet att de inte ledde till något reellt resultat. Det skulle dröja till 1977, då LO och PTK förhandlade gemensamt mot SAF.

– Den stora fördelen med samverkan överhuvudtaget är att den sätter stopp för fribytare. Det finns alltid organisationer som ser mera till egenintresset och möjligheterna att ta ut så mycket som möjligt av de gemensamma resurserna istället för att uppträda solidariskt. 1 den meningen var bildandet av PTK positivt. Kartellen tog sitt ansvar och höll ordning på förbunden genom de fasta regler som infördes, slutar Harry Fjellström. Att vi sedan gick olika vägar är en annan historia.


Dessa sidor är publicerade av TAM-Arkiv i syfte att tillgängliggöra de arkiv vi förvaltar för våra medlemmar och relaterade arkivdeponenter inom tjänstemanna- och akademikergrupperna och att bilda kunskap om deras historia och samhällsbetydelse.